e
ovM aladra Hadgdall dl. SFACC IUYLlANRAE SAUL UCLA
yttra på den monarkhiska principen? Adeln har, åt-
minstone under det halfva sista seklet, aldrig vågat yr-
ka sin egen omedelbara beböflighet för folket eller för
samhällets bestånd; men han har insinuerat, att han
är nödvändig för konungamakten, både såsom dess
upprätthållande och dess återhållande princip, som ett
skydd emot både despotismen och demagogien ; och af
dessa skäl har han påståu sig likväl vara medelbarli-
gen nyttig för staten. Om man börjar med att taga
bort det Engelska Ofverhuset, om man sålunda afskär
adelns makt vid sjelfva roten, så skola de qvarlefvande
skotten, som ännu sitta fast i roten, jemmerfullt ropa -
J hafven förstört monarkien, J hafven blotwställt Er
för att se staten hvälfd i ett anarkiskt kaos, hvilket
skall tjena till grundval för despotismens thron. J haf-
ven borttagit alla motvigter mot Er egen yra och mot
maktens förtryck. Kolonnen står ensam; dess fotställ-
ning vacklar; hon skall falla och förkrossa sig sjelf el-
ler Er!? — Ar detta verkligen att befara? se der,
hvad som behöfver undersökas, och hvad vi här en-
dast kunna göra i ett flyktigt utkast.
Om man kastar en återbhck på staternas första hi-
storia, skall man finna, att adeln, i allmänhet, icke hö-
rer till samhällenas äldsta institutioner, att både folkmakt
och konungamakt är ojemförligt äldre, och att friheten
på de flesta ställen bestått tillika med dessa, men nä-
stan ingenstädes med adeln. Vi skola icke inlåta oss
i någon diskussion öfver adelns uppkomst. En så-
dan skulle visa, att han ingenstädes utgått från folket,
att han öfverallt varit en skapelse af konungamakten
eller eroöfringen, och att han oftast genom sitt handlings-
sätt ådagalagt deita ursprung. Hon har merendels smick-
rat och krupit för konungarna och förrådt och beher-
skat dem. Han har förtryckt och trampat folken, och
någon gång förenat sig med dem, men då endast för
att betvinga en gensträfvig Konungamaktl, som satte sig
emot hans fordringar. Dessa beviljade, har han å-
tertagit sin gamla plats omkring thronerna, emedan hans
plats alltid varit der fördelar och utmärkelser kun-
nat erhållas. Adeln utgör intet nödvändigt samhällsele-
ment, han består ej genom egen kraft — såsom Adel
nemlhgen — han hvilar hvarken på grund af ekono-
misk eller intillektuell styrka; han är således i sig sjelf
svag och beroende, och blir först då af betydenhet, när
han kunnat associera sig med en verklig magt.
Emot detta påstående skall man framställa de stora
och lysande namn, hvaraf Adelns historia blänker i al-
la stater. Vi känna och vörda dem; men vi veta äf-
ven, att dessa män, hvilkas förtjenst prydt deras namn,
blifvit hvad de varit, dels till följe af sina stora natur-
anlag, dels såsom stående på höjden af sin tids bildning
och sitt lands financiella betydenhet. Vill man väl på-
stå, att samma personer, af naturen utrustade med sam-
ma egenskaper och födda af rika föräldrar, som kunnat
gifva dem en, efter sin tid, ypperlig uppfostran, icke
skulle stigit till samma höjd inom staten och till sam-
ma glanspunkt i historien, om de icke varit Adelsmän,
om de icke tillhört den kast, hvars ringaste, fattigaste,
okunnigaste och oskickligaste medlem gjort anspråk på
samma ära och anseende som de, emedan han tillhörde
samma kast, kanhända till och med ägde ett pergament,
ännu mera mögladt och oläsligt än deras? Adeln har —
vi tillägga alltid: såsom Adel — aldrig alstrat någon
förtjenst, någon nytta, eller någon heder åt det allmän-
na; men väl har han hindrat förtjensten att framtränga,
nedsatt värdet af bildning och förmögenhet, så framt
de icke voro ett tillfälligt appendix hos individer af de-
ras egen kast, och, om man ej kan neka, att detta
nedsättande, detta undanskymmande af redbar förtjenst
är en skada för det allmänna, så måste man medgifva,
att Adeln skadat samhällena.
Har han då kunnat gagna Konungarna? Kan det, som
är folket till forderf, vara tll nytta för Regenterna?
Antar man denna sats, så medgitfves Adelns behöflig-
het. I annat fall, om man icke kan bestrida, att Ko-
nungarnas väl-förstådda nyua icke är någon annan
än folkens, så måste den bestå uti att blifva af med en
förderflig utväxt på samhällets stam. Man skall erinra,
att Asiens despouska stater för det mesta icke äga nå-
gon Adel, och att folken derstädes äro slafvar. Ja, de,
som omgilva tronen, som komma i beröring med mag-
ten, äro blottställda för dess nycker och kunna lätt för-
lora lif och egendom. Men ju längre bort derifrån. de-
sto mindre märkes dess qväfvande atmosfer, desto Jlät-
tare andas bröstet, desto friare röra sig lemmarne, och
desto mindre kännes förtrycket. I Europa förhöll det
sig alldeles tvärt om under medeltiden och gör det till
någon del ännu. Ju närmare tronen, desto mera be-
tydenhet, ofta nog desto mera sjelfsvåld, desto mera
förmåga att gäcka och trotsa henne; ju längre bort
derifrån åter, desto mer laglöshet, desto mer förtryck,