visshet förutsäga, att sådant ej mer skall äga rum; och
att i den stund Asien blir Europeiskt bildadt, skall det
äfven bli Europeiskt fritt.
Om Adeln upphäfves, skall konungamakten derföre
behöfva upphäfvas? Visst icke. Adeln är till sin prin-
cip ett missbruk, en oformlighet, och de fördelar hon
tillskyndat staterna, äro individuella. Tvärtom förhål-
ler det sig med konungamakten. Hon kan till sin
princip vara gagnande och nödvändig för samhällena,
och dess missbruk; dess förderflighet, äro då tillfälliga
och personliga. En stat måste alltid äga en Styrelse,
och denna styrelse måste sammanlöpa 1 en spets, en
upphöjd person. Detta är en natur-nödvändighet, som
ingen något ögonblick bestrider. En sådan är det väl
icke, att denna person skall kallas Furste eller Konung,
och annu mindre att hans makt skall vara ärfilig. Men
denna ärftlighet har deremot flera fördelar i orubblig-
heten, i lugnet af besittningen, i utestängandet af äre-
lystnadens intriger och ulltagsenhetens anläggningar,
hvarföre den, i trots af sim skenbara onaturlighet, i
många fall är att föredraga framför det valbara chefska-
pet. Det beror blott af Konungarne sjelfva, att, om
icke för allud, åtminstone för en lång tid, bibehålla den
monarkiska principen. Vi ärna här icke företaga någon
granskning om denna princips blifvande öde, och de
modi!kationer hon möjligtvis kan komma att under-
gå, vi vilja endast fästa uppmärksamheten derpå, att
den har aldeles ingen ting att göra med Adeln, såsom
statsinstitution, att hon aldrig varit stödd och skyddad,
men ofta hindrad, motverkad och besvärad deraf, och
att dess bestånd mera stadgas än äfventyras genom A-
delns upphäfvande, denna Adels, som blott med svårig-
het tillåtit henne göra något för folket, men som oupp-
hörligt fordrat, att hon skulle göra något för henne.
Tag bort Adeln,; och ingen stödjemur skall falla för
thronen, men väl den skiljemur, som stängde henne
ifrån folket. Menar man med konungamakt endast hof-
vets glans, nöjet att omgifvas med guldprydde, i den
fina tonens bruk väl versefade, kammarherrar, så är
det möjligt, att thronen till en början kan för-
lora någon af dess afguda-prester, som berökte
den jordiska gudomen , och sökte wmbilia hen-
ne, att hon icke tillhörde den vanliga stoftverlden;
men menar man med Konungamakt verklig makt, ut-
trycket af folkets styrka, emedan den är uttrycket af fol-
kets vilja, makten att skydda, gagna och lyckliggöra,
så äro vi öfvertygade, att Konungarne skola mera vinna
än förlora genom förändringen. Wisserligen kan en vå-
da förstå thronerne — vådan af en fortsatt sjelfförblindel-
se.; Om de i stället att förena sig med folken, med
deras nytta och deras ära, förena sig med missbruken,
privilegierna och skråna, om de med ett ord misskänna
både sin pligt och sin fördel, så kan ingen svara för
hvad som kan hända. De falla likväl då genom följden
af sina felsteg, icke genom undanrödjandet af en stats-
institution, som varit lika mycket till deras skada som
vill folkens.
