kallas de tre bröderne. då han hörde en dörr öpp-
nas bakom sig, och såg en flicka med obeslöjadt an-
siglte, blottade armar och fötter, komma ut ifrån ett li-
tet, af löfrika träd undangömdt hus. Hennes hår var
uppknutet med ett guldvirkadt sidenband, och hon bar
endast en okonstlad orangefirgad Tunic, som knappt
räckte till knäet: Glädtigt och utan att blifva främlin-
gen varse, gick hon förbi honom, in uti Marabu:en och
aterkom, hållande i hvardera handen en sidenfana,
hvilken hon planterade framför ingången till helgedo-
men. Det var en fredag, Mohamedanernes helgdag;
på dessa dagar prydas moskeerne , — stadsportar-
ne och Marabuts med fanor. Leopold, orörlig af
beundran och förvåning, hade gerna tilltalat den
sköna Islams bekännarinna, men tungan nekade ho-
nom sin tjenst. Men då den sköna okända var i be-
grepp att återvända till huset, bemannade han sig
och ropade efter henne: Unga flicka, törsten brän-
ner mig; gif mig litet vatten att dricka?? — Jag
har ej annat att gilva än det som finnes vid helgedo-
men , svarade hon med mild, något osäker röst, och
nu återvände hon till dörren af Marabuten, med ett
kärl, som Leopold ej bemärkt, och räckte honom af
det valtne, som de gäs:fria Mohrerne , till förbigtendes
tjenst, ställa utanför sina hus, och som den resande
stundom finner utanför Marabuts.
Förstenad, liksom slagen af åskan, emottog Lco-
pold skålen ur den unga tlickans hand, och kunde ej
slita sig ifrån att betrakta detta englahufvuds ögon,
panna och anletsdrag. Han var öfverraskad af den un-
ga Mohrinnans öppna förtrolighet, som utan tvekan
trodde sig säker under den heliges skydd, och denna
tanke ingaf honom aktning för henne. Han vågade
hvarken nalkas benne, eller vidröra hennes hand;
men då hon gjorde mine af att gå ifrån honom, sade
han med darrande röst: Ditt land är förtrollande ,
allt måste der förtjusa oss; men jag har ej selt något,
som kan förliknas vid dig. Öfverallt har man bjudit
mig blomsterbuketter, men jag ville gerna gifva dem
alla för en blomma af din hand.? Vid detta tilltal fä-
stade han sina blickar på en jasminbukett, som i form
af en halfmåne var flätad genom hennes hår. Den un-
ga flickan slog rodnande ner sma stora ögon och sade,
i det hon aflägsnade sig: De Kristnas tal är behag-
ligt men vi hafva ej lof att höra derpå. -Knapt hade
hon, till Leopolds stora smärta, gått några steg emot huset,
förrän jasminkransen föll på marken. Han hastade att
upptaga den, hans hältiga rörelse skrämde flickan, och
med ett anskri flög hon som en pil derifrån. Uti dör-
ren vände hon sig ännu en gång tillbaka, kastade
en afskedsblick på Leopold oca försvann. Länge blef
vär vän, orörlig stående, försänkt iljufva drömmar, och
då han återvann sin fattning föreföll det honom som
han haft en syn. Drömmande återvände han till sta-
den, återkallade i sitt minne ännu en gång hvarje li-
ten omständighet af detta äfventyr och bråkade förgäf-
ves sin hjerna att utfundera hvilken denna unga flicka
kunde vara, som lefde så ensam under den Heliges skydd
och till hans tjenst. (Forts. följer).