ligen vid de tre artisterna, som utgöra dess lysande
stjernor, likasom de fordom utgjorde den Kongl. Tea-
terns, med den skillnad, att deras glans här icke för-
dunklas af någon rival. Hr Torslow har kanhända i
ingen rol, åtminstone på denna teater, så adagalagt sitt
mästerskap, som här i den gamle sluge, men godsin-
nade grefve Strozzis. Denne mans yltre lugn, med
dess inre värma, dess hemliga ärelystnad, gömd under
en låtsad likgiltighet, dess djupa menniskokännedom, dess
långsträckta beräkningsförmåga , alltsammans förenadt
med verkligen välvilliga afsigter, och en viss jovialisk
treflighet, återgafs, på ett mästerligt sätt, af fir Tors-
low. — Sjelfva hans snusping, som visserligen var en
anakronism, gjorde likväl en rätt pikant effekt. — Den-
na personage är den ledande och verkande principen,
som genowmgar hela stycket; hans karakter är ganska
väl tänkt, och från dess mun komma läror och ideer,
som man knappt skulle trott Scribe om; när han nu,
såsom här, atergals på ett sätt, som man ej kan önska
sig häutre; när vi derntill lägga, att Fru Eriksson ut-
vecklade en lillighet, en känsla och en värma, som vi
kanhända aldrig förr sett hos henne; att Fru Torslow
1 sin, visserligen högt uppsatta men likväl underordna-
de rol, som Enke-Stor-Hertiginnan, uppfyllde allt hvad
man för denna personage kunde begära: att flera at de
öfriga rolerna gåfvos rätt hjelpligt, och att pjesen, i
det yltre, var uppsatt med en prakt. som torde beha-
ga mången, ehuru den icke alldeles öfverensstämde
hvarken med våra ekonomiska eller estetiska begrepp,
så torde Läsaren utan svårighet tro, när vi försäkra,
att denna afton var den njutningsrikaste nagot spekta-
kel på Ing tid a oss. — Sadan tycktes äfven pu-
blikens mening vara, ty Hr Torslow framropades, efter
pjesens slut, och lsd med lifliga bandklappningar.
Husct var dock föga mer än halft, men vi hoppas att
detta icke skall bli fallet sid de följande representatio-
nerne, helst då de icke få någon sådan rival, som de
hade denna afton.