qvinnor, men den unga Mulatskan och Donna Lui-
sa fanns icke der. Ack ja! jag visste allrför väl: In-
dianerne tycka om unga qvinnor, de gamla mörda de,
med männer och barn. - Derefter gick jag omkring
hyttan, icke i hopp att göra någon vigtig upptäckt,
utan endast att slippa vara vittne till fadrens förtviflan
och min väns ännu rysligare dvallika slöhet, hvaruti
han åter nedsjunkit. Denna sida af huset hade elden
ännu ej angripit, men jag såg något, hvars konturer
jag ej rätt kunde urskilja, ligga vid väggen; jag stötte
derpå med skaftet af min ridviska och trodde mig hö-
ra en suck. Jag böjde mig ner och såg uti en Indians
svarta glänsande ögon; jag for tillbaka, drog en pistol
och ville aflossa den på honom, då elden fladdrade
starkare upp och jag såg att ett långt spjut genomborra
honom och hösten, så att han var fastspetsad vid dju-
ret. Hans min förändrades ej då jag satte mynnin-
gen af mia pistol för hans panna. Detta och det man-
liga mod, hyvarmed han fördrog sina rysliga qval, gjorde
ett sidant iniryck på mig at jag ovillkorligt sänkte
mitt vapen vch tilltalade honom på Spanska. Jag la-
ste i hans ansigte att han förstått min fråga, men an-
tingen kunde han ej tala för smärta, eller var det af
infödingarnes karakteriserande cgensinnighet; han gaf
ej något svar,
Imellertid hade min följeslagare äfven tillkommit,
och den unga anföraren fann snart medel att göra vil-
den mera böjd för meddelanden. Han satte sim dolk
för vildens bröst och sade: Om du säger oss hvad
o
det blifvit af folket i hyttan; så skall jag i ögonblicket
göra siat på ditt qval; men tiger du esensinnigt, så
må Jimarne äta dig lefvande. Tala. vill du eller vill
du ej? Med stadig stämma svarade Indianen: En
tapper krigare fruktar ej döden, han må komma huru
som ieldsi, och Sangluca är en af sin stams tapp-
re. — Men, invände den unge Guacho, en tap-
per krigare bör önska sig doden innan plågorna bryta
hans mod, och då han ej mera kan föra sin Jans bör
han gå att sofra hos sine fider. Cör mig ej otålig;
tala: ja eller nej? —— tcet ör likgiligt, sade han sag-
ta till mig, Com vii dag eller i morgon sända honom
till afsrunden; men han endast kan säga oss om nå-
gon af hyttans invånare undgiut döden. Se på lansen,
endast en indians arin kan hafra kastat den. Vi må-
ste med list lösa hans tunga. — Nå,? fortfor han åter,
vänd ull Indianen, den hvita som nedsträckt dig der
hav gjort sin sak bra.? — Nej, sade den vilde
hastigt och med föraktlig ton, nej, det hade ingen hvit
kunnat, en Indian, min hjertas vän har borrat lansen ge-
nom mig. Vi stridde om flickan med de svarta ögonen;
han segrade, j ag föll; men jag dör dock för en tapper
hand.? — POrogue I utbrast Don EBchivera; Hvad
säger du? Halva de bortröfvat mir dotter? Mit älska-
de barn bland en hop mördare! Utsatt för köld, hun-
ger — han tystnade; föreställningen af de lidanden
han uppräknade, af andra, som han ej vågade nämna,
öfverväldigade honom. Han nedkastade sig på marken
och öfverlemnade sig ät förtviflan. Med förundran,
blandad med förakt betraktade Indianen detta utbrott af
faderssmärta. Hvarföre gråter du gubbe ? sade han
efier en stunds tystnad. Ton blir hustru till en tap-
per man; hennes barn lefva ej der uti städer, de lefva
under himmelens tak och ja, sa lejon och bleka ansig-
ten. — Hyad !? utropade Guac ho rasande och stötte
sin dolk uti Indianens bröst; far till helvetet! du till-
hör det! Ett triumferande le nde flög öiver de vanställ-
de anle!s sdras sen, han upplyfiade sin arm mot stjernorna
och sade: Indianernes Gud har ej något helvete! der
borta på de stora hedarne, der jaga mina förfäders sjä-
jag gar till dem.
lar, och j
Jag stod betagen af den ry
I
a anblick
Dn
H
häftigt utrop af Don Jose uppskrämde mig. Jag säg
upp och varseblef en menniskoskepnad, med en dolk i
hand, träda ut ur det beinnande huset. Manucns an-
sigte var bostänkt med blod och sot; han kastade cen
skarp blick på oss, trädde derpa fram emot köpmannea
och sade: Don Jose, se i mig Leonardo ! Den ål
deige mannen svarade blott med ett utbrott at fasa.
Jag är, fortfor han bittert, den Teonardo, hvars
moder blef förrådd af din fader, skymfad af dig och åc
dina, och lika med mig jagad ur huset. Men jag är
hämnad: din dotter, ditt enda barn har jag leranat ål
en fndlan! Kan all din rikedom trösta dig! Nej lika
litet som de qval jag känner kunna aftvå min sons blod,
som ropar öfver mig, och återge mig de mina,
sett dödas inför mina ögon. Men jag är hämnad!
Hyad gör det att det slag, som twäffat ditt bjerta, för-
ut krossat mitt? Och dis unge ohetvänksamme fortfor
he an vänd till Ord, dig hav jag velat
fv
cn, då ett
,;
dem jag
sa hur en Cmua-