KALEIDOSKOP.
GUACHON.
(Slut fr. Gårdagsbl.)
Denna natts fasor hotade att helt och hället öfver-
väldiga mina krafter; men jag samlade min yttersta
styrka, vid hågkomsten af min pligt. Allt kom derpå
an, att ej låta märka det minsta af hvad jag sett, eller
hvad som föregick inom mig. Imellertid återuppsök-
ie jag mitt läger och den fullkomliga utmattningen af
så väl själs, som kroppskrafter, tillslöt ändtligen mina ögon.
Då jag, efter en kort slummer, åter uppslog dem, voro alla
vakna och gingo till sina vanliga göromål; den unga Mu-
Jatskan lekte med sitt barn, hundarna gingo ut och in,
och två tre gossar fördrefvo sin tid dermed att de med
små lassos fångade höns, som lefde på den förtroligaste
fot med familjen. Man såg tydligt att ingen visste
hvad som händt under natuen. Jag reste mig upp ifrån
anitt lager, och fann till min stora glädje att smärtan ef-
ter fallet helt och hållet försvumnut och att febern var
förbi; af min olycka var ej mera qvar än en liten mat-
tighet, dock utan allt illamaende. Den gamla Negrin-
nan bar till mig tvättvatten, och jag frågade helt lik-
giltigt hvarest min vän och hans son voro. Hon sva-
rade, att de, efter vanligheten, före dagbräckningen gått
ull bjordarne. — Ar min lilla vägvisare älven med
dem? — Nej, herre, ban har ridit till närmsta hytta
för att hemta frukost åt er; ty vi hafva inga kor och
husbonden har sagt att folket ifrån kusten tycka ganska
mycket om mjölk. Han är snart här tillbaka; ty han
kan tillryggalägga denna väg med två timmars hastig
fridt. — Oemotståndligen drefs jag tull skådeplatsen för
den blodiga gerningen; men i samma ögonblick jag sat-
re foten ötver tröskeln, hörde jag dånet af hästhofvar
nalkas och straxt syntes den unga gossen, som för att
hemta mig frukost ridit tjugn mil. Jag gick med honom
åter in i huset och åt litet ägg och mjölk. Då inträdde
den gamla Gwuacho med så obekymrad panna, så lugna
steg, som följde sonen vid hans sida. Hans blick, iskall
som en ormblick, kom mig att rysa, och det kostade
mig en svår strid, antj sallskap med honom förtära
min frukost. På det ej min tystnad skulle väcka hans
misstankar, frågade jag efter Tebaldo. Utan att stapla
svarade han: Vi möue ett par Guachos, hvilka ämna-
dei sig på jagt, och gossen som endast tvifves der det går
vildt till, ville nödvändigt med dem. Ave Maria Puris-
sinva! fortfor han med ett korstecken, måtte han frisk
återvända till sin gamla fader! Den unga Mulatskan
hade trädt fram och ville fråga något; men en skarp
befallande blick skrämde henne tillbaka uti en yrå, der
hon gret bittert. Hurn kommer det till, att han cj
medtagit sina hundar?? frågade jag gubben, ty, caktadt
all den fara bvarföre iag utsatte mig, kände jag mig