I bokhandeln har just i dessa dagar visat sig början
af ett svenskt original-arbete, med titel af en ung mans
Memoirer; Skildringar ur Stockholms-lifvet. Arbe-
wet är ämnadt att blifva tre delar; och ehuru, såsom vi
redan nämnt, blott den första ännu utkommit, och en
fullständig recension således icke tills vidare kan kom-
ma i fråga, anse vi oss ändock böra genast omnämna
boken. Vi göre det med nöje, då författaren visar o-
misskänneliga tecken till verklig talent och mennisko-
kännedom. TI fråga om ett fantasiverk gör det i det hela
tagen ting, till hvad politisk tro författaren hörer; och
de bittra och orättvisa anfallen mot detta blad, hvilka
au tyckas hafva kommit på modet hos ett visst partis
författare och blifvit en sorts nödvåndig ingrediens i alla
deras arbeten, äfven af en påintet vis politisk syftning,
skola icke hafva det ringaste inflytande på vårt omdö-
we om nu i fråga varande bok. Detär redan mycket,
att den icke helt och hållet är förfärdigad för att småda
088; sådant är nu öfligt hos författarens trosförvandter.
Naturligtvis begynner allmänheten fundera hit och dit,
för att få reda på författaren; men vi kunna icke upp-
lysa något därom med visshet. Det förefaller oss dock
som hade han utskrifvit sitt namn på pag. 207, liksom
han tecknat sitt slägtegister på pag. 84 och följande.
Haa hallar sig Anders Andersson, hvilket kan vara lika
godt som Per Persson, Hans Hansson eller Jan Jansson.
Dessa pseudonymer och dessa långa företal, med en
fngerad tillkomst eller åtkomst af manuscriptet, äro
lånta ur Scott, som dock icke heller uppfann dem.
Men de äro nu så vanliga, att de måste vara ovanligt
qvicka, om de skola göra verkan. Vi frukta, att Anders
Anderssons bok icke förlorat, utan tvärtom vunnit, i
fall företalet uteblifvit.
Hvad andra hälften af titelen angår, kunna vi icke
underlåta den anmärkningen, att mängden af Skildrin-
garna icke torde vara tagen ur Stockholmslifvet. I
det mesta af hvad som är satir, eller framstallning af det
löjliga och förhatliga, ära de fullkomligt trogna och väl
hållma. Masqueraden och de där befiutliga skönas con-
versation och hela hållning äro tecknade med humor,
sanning och ganska konsterfaren hand. Men vi frukta
att samma loford, åtminstone hvad sanningen angår,
icke kan tilldelas t. ex. ostronmiddagen. Om också de
ätandes desoeuvrement eller om vi så få säga, moraliska
atslitenhet kan vara målad efter naturen, så är dock den
dermed förenade betydliga bildningsgraden öfverdrifven.
I ett så sammansatt sällskap frukta vi att man här få-
fängt skulle söka sådana samtalsämnpen och sådan be-
kantskap med dem, Detta är icke rent Siockholmskt,
hvilket dock icke hindrar, att det kan vara intressant.
Ten nienniskoklass, som förf. framdrager, är hvarken
så kunskapsrik eller så fördärfvad — åtminstone icke
med vett och vilja sådan, d. v. s. icke så medvetande
af sitt förderf.
Till en början vilja vi ej mera yttra oss om arbetet;
vi få nog återkomma dit, då det är färdigt. Imedler-
ud önske vi, alt slutet måtte svara mot början; då skall
det utan tvifvel blifva ett helt, som skall läsas med
aöje och försvara sin plats bland bätre svenska romaner.
j