im m7—n mama mn RR FT
Fransysk poet var uppfinnaren eller fastmer förnyaren
deraf, ty dess första ursprung leder man ända från Ly-
kophr on, som tre århundraden före Christus ur konung
Ptolomzei namn utletade tvenne grekiska ord, som be-
tydde: full af honung. Denne Fransyska poet hette Jean
DBaurat, eller som han annars latiniserade sig, Aura-
lus, och föll på det infallet att så kombinera sina sam-
tidigas, och synnerligen sina vänners och stora gynna-
res namnbokstäfver, att de alltid innehöllo något fint
smicker åt dem; han förvärfvade härpå ett stort rykte,
och vann, omsider titel och rang af hofskald. Hans
exempel följdes af många, och under Carl IX:s och
Henrik III:s tid var anagrammet lika mycket i modet
som mustascher och pipskägg. Huset Lothringen
(Loraine) anagramatiserade silt namn till Alerion (örn)
för att våga upptaga denne såsom en sinnuebild i sitt
vapen. Francois Roebelais gjorde sig i sm Pantagruel
rolig öfver dessa omkastningar och förvridningar af ord
och bokstäfver, och kallade dem econtrepeteries. E-
medlertid nämnde han sig sjelf genom ett dylikt för
Aleofribas Nasier, och Calvin försmådde icke att
härutinnan efterhärma honom, utan utgaf sina institutio-
ner under namn af Alenuin. De latinska anagrammer-
na voro likväl alluid mera ansedda, och flera dylika
voro verkligen högst träffande och kuriösa, om också
åtminstone det förra epithetet icke billigen låter lämpa
sig till ett anagramm som en Tysk, Celspirius i Be-
gensburg gjorde af ordet mulier (qvinna), nemhgen I
Lemur, det vill säga, wik hädan, spöke! En annan
Tysk gjorde den gemena upptackten att det latinska or-
det zxor (hustru) kunde genom upplösning af bokstaf-
ven x till es omkastas tll oreus (belfvete). Den Fran-
ska Lyrikern Pierre de Ronsard erbjuder et ana-
gramm, som förherrligar hans snille, nemligen Rose de
Pindare, och i Koltaire, hvilket na n Gilbert ovär-
digt parodierade till Vof-å-terre, fann en beundrare
orden: 0 alite wir! (0, store man!)
Louis Mairat författade ett helt band med anagram-
mer till Richelieus ära, och Pater Louis firade sin äl-
skade, den heliga Magdalena, äfvenledes i anagrammer,
samt hade tålamod att upplösa anagrammatiskt icke al-
lenast namnet på alla helgon i kalendern utan på alla
påfvar, kejsare, kungar, drottningar och andra ledande
personer i verldshistorien. En annan utkastade ur or-
den: Ave Maria, gratia plena, Dominus tecum, en
litania af hundra anagrammer. Denna besynnerliga
konst hade sina apostlar, martyrer och pradestincrade.
En viss Andre Pujom hade genom OmSastning af bok-
stäfverna i sitt namn kommit under fund med sitt blif-
vande öde, nemligen pendu å Riom (hängd i Riom);
mannen blef genom denna upptäckt haltgalen, begaf sig,
undergilven sin bestämmelse, till Riom, kom der i ord-
vexling, dödade sin motståndare, och slutade med gal-
gen: Jean Baptiste Rousseau, som skämdes ötver
sin låga börd, ville åtminstone ha ett mera välljudande
hans ovänner, Saurin, underkastade det nya namnet en
analys och utletade derur tu te renies (du förnekar
dig.)
Anagrammet innebar visserligen mången gång elt smic-
ker, ehuru oftare en satir eller ett stickord. Så gjor-
de man ur Jean Calvin: le vrai Cain (den saunskyl-
diga Cain) men i Marie I ouchet, Carl IX:s mäuvess,
fann man: je charme tout, (jag förtjusar alla,) och ur
Marguerite de Falois fick man: Salve virgo, mater
dei? (var helsad jungfru, Guds moder 1) någon liebhaber
af tobaken, som man vet i sextonde århundradet inför-
des i Frankrike genom Vicot, upptäckte i den ursprung-
liga benämningen af denna planta, tHerba Nicotiana,
den fras, som ännu användes, då någon nyser, in bona
cartitate! (vål bekomme!)
Ur namnet Pilatre de Rosier, den berömda luft-
seglaren, utletade man det smickrande anagrammet, som
hkväl genom mannens olyckliga slut fick en temligen
bitter dementi, tu es pr. roi del air, (du årtluftens för-
sta Konung,) och en annan fysiker, Abbe s tolan, hvars
ballon föll ner, förde i sitt namn det profetiska anagram-—
met: ballon abime , (den nedstörtade ballongen.) Man hade
med tiden betydligt lättat uppsökandet al dylika ana-
grammer medelst en ordentlig mekanik, som verkstälde
bokstäfvernas omkastning i alla olika variationer. Sin
största triumf upplefde anagrammet vid en fest, som af
en skolmästare föranstaliades för den unga Stanislaus,
sedermera konung i Polen, och hans familj L czynski.
Här uppträdde tretton dansare, klädda som riddare med
sina sköldar, af hvilka sednare hvar och en bar sin
bokstaf af de två orden. Domus Lescinia (Leczynski-
ska huset); och under en ballet vexlades nu ordningen
mellan sköldarna på det sättet, att de alltid för hvar
ställning bildade en ny latinsk fras, som hade afseende
på den unga Stanislaus; det sista anagrammet, scande
åå - ee
namn, och kallade sig sålunda Verniettes; men en af
