den inbillningen, att de känna vida bättre än vi sjelfve,
hvilka Jagar som böra stiftas för vårt bästa! Vi begära
att de matte styra oss i enlighet med tidens inta, men
de svara: Nej! denna anda är en ond anda, och der-
före vilja vi styra eder på våra förfaders gamla goda
vis. Förgäfves bevisa vi dem att omständigheterne
förändrats, och att vi mäste förändras med dem; de påstå
ändå att ingen förändring behöfs, och att de kläder vi
bart i vår barndom, just äro de, som vi böra nyttja se-
dan vi blifvit fullvuxna! Sådan dårskap lönar det icke I
mödan att bruka skäl eller bevis emot. Likså gerna må
vi afbandla en fråga rörande treenigheten, med den för-
sta galning vi möta i Bedlam!
I denna sakernas ställning är det tydligt och klart,
att det blott finnes ett enda sätt för oss att gå tillvä-
ga. Vi måste nemligen handla fermt och beslutsamt,
ech tvinga Lorderne att ge vika. Vi mäste till och
med, i fall nödvändigheten så skulle fordra, vara
beredda på att göra oss af med dem. De hatva länge
varit ett ondt — länge varit en tagg i sidan på refor-
men, och det vore en komplett dårskap att längre lå-
ta den stinga der. Vi hafva makten i våra händer. Hvar-
före skulle vi tveka att begagna den? Deras Herrlighe-
ter hafva icke gjort sig förtjenta ar någon miskund från
oss. De gjorde alldrig halt på deras despotiska bana, af
något slags undseende för oss. Om vi varit deras Hf
egna trälar, med stämpeln af Heloter inbränd på vär
panna, alldrig kunde de hafva behandlat oss värre än
de gjort. Se blott huru de betedde sig då reformbil-
len var i fråga; huru det än var hat, än fruktan, som
bestämde deras handlingssätt, och vill slut endast och
allenast farhåga för deras egen existens! Är icke detta
ullräckligt, för att visa oss hvad slags folk vi hafva att
göra med? Om vi tillåta dem att fortfara i det spel de
vu diifva, så skola de icke prisa vårt ofverseende, utan
skratta ät oss för vår därskap. Laätom oss deiföre visa
dem, att vi icke äro sådana dårar som de halla oss för;
att fästån vi äro beredde att handla ädelmodigt mot en
ädelmodig fiende, så känna vi dock att ingen fred kan
äga rum med dem, hvilkas förballande mot oss städse
varit stämpladt af den gröfsta despotism och dubbel-
het.
Vi hafva längre än vanligt uppehållit oss vid detta
ämne, och visat nödvändigheten af kraft och beslutsam-
het, emedan vi från tillförlitlig källa hafva oss bekant
att Lorderne intrigera starkare än nånsin, for att göra
municipalreformbillen kraflös och jemte densamma Ir-
ländska tiondebillen. De hafva fått i sitt hufvud att
de skulle kunna ledsna ut ess genom uppskof,
och att Fabii system nödvändigt mäste lyakas. In-
tagen af denna höga tanka rådde Lord fVinchel-
sea häromdagen, vid en enskilt sammankomst med
siadsskrifvarne och andra - koörporationernes — snylt-
gäster, att alla de, som hade nägot inflytande i städerne,
måtte begagna det, för att genast anskafla petitioner
ull Öfverhuset, på det Deras Herrligheter måtte få en
ytterligare förevänning till uppskef. När vi se fienden
på detta sätt verksam, är det väl då tid för oss att
hvila? Nej! vi vilja rikta hans egna kanoner emot ho-
nom; för en petition, som han framskaffar, vilja vi
komma med tusen; när han ställer i ledet hundrade,
vilja vi ställa tusende; när ban kallar tll hjelp en fak-
uon, vilja vi kalla till hjelp et folk; der han söker
uppskof, vilja vi yrka beslut. Hvad vi fordra är —
municipal: eformbillen, hel och sstympad! Gif oss den,
och vi: vilja för närvarande låta oss nöja. — Afslå den
— och det är förbi med ärftliga lagstiftares välde i
England.
Med de på förmiddagen ankomne utländska poster
erhöllo vi tidniagar från Paris och London af den 14,
mm