den inbillningen, att de känna vida bättre än vi sjelfve, hvilka Jagar som böra stiftas för vårt bästa! Vi begära att de matte styra oss i enlighet med tidens inta, men de svara: Nej! denna anda är en ond anda, och derföre vilja vi styra eder på våra förfaders gamla goda vis. Förgäfves bevisa vi dem att omständigheterne förändrats, och att vi mäste förändras med dem; de påstå ändå att ingen förändring behöfs, och att de kläder vi bart i vår barndom, just äro de, som vi böra nyttja sedan vi blifvit fullvuxna! Sådan dårskap lönar det icke I mödan att bruka skäl eller bevis emot. Likså gerna må vi afbandla en fråga rörande treenigheten, med den första galning vi möta i Bedlam! I denna sakernas ställning är det tydligt och klart, att det blott finnes ett enda sätt för oss att gå tillväga. Vi måste nemligen handla fermt och beslutsamt, ech tvinga Lorderne att ge vika. Vi mäste till och med, i fall nödvändigheten så skulle fordra, vara beredda på att göra oss af med dem. De hatva länge varit ett ondt — länge varit en tagg i sidan på reformen, och det vore en komplett dårskap att längre låta den stinga der. Vi hafva makten i våra händer. Hvarföre skulle vi tveka att begagna den? Deras Herrligheter hafva icke gjort sig förtjenta ar någon miskund från oss. De gjorde alldrig halt på deras despotiska bana, af något slags undseende för oss. Om vi varit deras Hf egna trälar, med stämpeln af Heloter inbränd på vär panna, alldrig kunde de hafva behandlat oss värre än de gjort. Se blott huru de betedde sig då reformbillen var i fråga; huru det än var hat, än fruktan, som bestämde deras handlingssätt, och vill slut endast och allenast farhåga för deras egen existens! Är icke detta ullräckligt, för att visa oss hvad slags folk vi hafva att göra med? Om vi tillåta dem att fortfara i det spel de vu diifva, så skola de icke prisa vårt ofverseende, utan skratta ät oss för vår därskap. Laätom oss deiföre visa dem, att vi icke äro sådana dårar som de halla oss för; att fästån vi äro beredde att handla ädelmodigt mot en ädelmodig fiende, så känna vi dock att ingen fred kan äga rum med dem, hvilkas förballande mot oss städse varit stämpladt af den gröfsta despotism och dubbelhet. Vi hafva längre än vanligt uppehållit oss vid detta ämne, och visat nödvändigheten af kraft och beslutsamhet, emedan vi från tillförlitlig källa hafva oss bekant att Lorderne intrigera starkare än nånsin, for att göra municipalreformbillen kraflös och jemte densamma Irländska tiondebillen. De hafva fått i sitt hufvud att de skulle kunna ledsna ut ess genom uppskof, och att Fabii system nödvändigt mäste lyakas. Intagen af denna höga tanka rådde Lord fVinchelsea häromdagen, vid en enskilt sammankomst med siadsskrifvarne och andra koörporationernes — snyltgäster, att alla de, som hade nägot inflytande i städerne, måtte begagna det, för att genast anskafla petitioner ull Öfverhuset, på det Deras Herrligheter måtte få en ytterligare förevänning till uppskef. När vi se fienden på detta sätt verksam, är det väl då tid för oss att hvila? Nej! vi vilja rikta hans egna kanoner emot honom; för en petition, som han framskaffar, vilja vi komma med tusen; när han ställer i ledet hundrade, vilja vi ställa tusende; när ban kallar tll hjelp en fakuon, vilja vi kalla till hjelp et folk; der han söker uppskof, vilja vi yrka beslut. Hvad vi fordra är — municipal: eformbillen, hel och sstympad! Gif oss den, och vi: vilja för närvarande låta oss nöja. — Afslå den — och det är förbi med ärftliga lagstiftares välde i England. Med de på förmiddagen ankomne utländska poster erhöllo vi tidniagar från Paris och London af den 14, mm