2 OA mm te de andra, till en enda falang emot den hotande reaktionens öfvermakt. Men ännu mera intryck tyckes, om möjligt, de Engelska tidningarnas omdömen hafva förorsakat, bland hvilka äfven ministerens organer högligen fördöma hvarje mesyr emot tryckfriheten i anledning af mordanslaget. Utdrag af dem hafva sorgfälligt blifvit samlade och införda i härvarande tidningar, och jag är öfvertygad, att om ministrarne hade tid och lust att höra sig litet mera om, hvad som säsätten, som inträffat på några få dagar, skulle de icke i kammaren framställa något förslag, hvaraf tryckfriheteten verkligen kan hotas. Tyvärr lära dock de maktegande här, såsom öfverallt, vara omgifna af personer, som icke tro sig kunna visa sitt nit på ett bättre sätt, än genom tillstyrkande af kraftmesyrer och kupper emot maktens motståndare, oaktadt desse i sjelfva verket mera än de förra äro dess verkliga vänner, och som så länge intala hvarandra sina kotterimeningar, till dess de tro, att all annan opinion är endast ett skrik af packet. Den hårdaste nöten att bita på är, att de flesta ministrarne fått se sina fordna yttranden för tryckfriheten aftryckta, äfvensom pärskammarens president Pasqvier, som under restaurationen höll ett förträffligt tal emot det bekanta Peyronnetska förslaget. Den 5 Augusti. Den fruktan, man hyste angående det nya lagförslaget, har tyvärr realiserat sig. Deputeradekammaren samlades i går kl. 4. Fyra af ministrarna voro efter hvarandra uppe i tribunen. Det berättas, att Hertigen af Orleans, samma dag massakren inträffade, haft det hedrande yttrandet, att man icke borde begagna sig deraf for ett politiskt ändamål, eller exploitera saken, hvilket var hans uttryck. Emedlertid var det just detta, som nu skedde. Hertigen af BrogZie höll först ett långt tal, för att förbereda sinnena, och efter kom Sigillbevararen Persil, med ett ännu langre, åtföljdt af sjelfva lagförslaget, som åsyftar att återinföra censuren öfver theaterpjeser och alla slags artistiska föreställningar, att minska antalet af de Jurymän som erfordras för att fälla en åtalad skrift, från 8 mot 4, till 7 mot 5; att förbjuda alla undersokmngar om sjelfva regeringssältets prizcip och att treoch fyrdubbla böterna för de flesta tryckfrihetsbrott. Frågan blir nu, huru detta skall kunna genomdnrifvas i Kammaren? Ganska säkert är, att motståndet blir förfärligt; redan första uppläsningen mottogs med en synbar dysterhet, och ett sorl af knot genomgick vid flera tillfällen salen under uppläsningen, så att Presidenten Dupin twe gånger måste ringa med klockan för att äska ljud. Den ministeriella Journal de Paris sade i går aftons, att nästan hela Kammaren, utom Garnier Pages och en annan deputerad, hade yttrat sitt bifall vill förslaget efter slutet af dess uppläsming; men detta är en fullkomlig osanning. I dag kunna tidningarna knapt finna uttryck för sin harm. National förklarar öppet att han hellre rent af vill underkasta sig censuren, och nästan alla de andra förutspå regeringen olyckor om förslaget skulle gå igenom. Onekligt är också, att den nya lagen i flera fall är värre än den direkta censuren, som åtminstone icke ruinerar, ehuru den vida mera skulle stänga yttranderätten. I detta sednare afseende erbjuder förslaget en ganska intressant anledning till jemförelse med den tryckfrihetslag, som vi redan äga i Sverge, men hvilken jag för utrymmet skull, nödgas spara tills en annan gång. Det är nu icke mera någon tvifvel, att mördaren tillhört det legitimistiska partiet, utan att man likväl bestämdt kan säga, om han har några medbrottslige deribland. Af tidningarna härifrån är det redan Tit. bekant, att hans namn icke är Girard utan Hlieschi, från Corsika, att han icke är någon exalterad svärmare, utan en gammal brottsling, som för stöld suttit i tio års fängelse, som haft tre mätresser, bland hvilka två varit mor och dotter; att han derefter — varit använd af Fransyska polisen för att följa Hertiginnan af Berry på spåren i Italien, men der sannolikt blifvit omvänd till Carlist, emedan han efter återkomsten förevisat ett porträtt af Hertigen af Bordeaux, som ännu finnes bland processhandlingarna, samt haft mordiska Hotelser vid ett föregående tillfälle; att han för ett par år sedan gått in i en af de klubbar, som voro kända under namnet: societås des droits de homme, men blef utesluten derifrån för yttrade Carlistiska tänkesätt och spioneri, och att han vid Junioroligheterna 1832 visat sig verksam emot republikanerna. Förargelsen öfver förlusten af eh. pension, som han hade narrat sig till under falskt antagande af en annan persons namn, torde tili någon del hafva gjort honom böjd för mordgerningen. Att han icke varit aldeles ensam vet man redan deraf att en tjock gråhårig man, som han på skämt OR ee oo FF TT FT Am fö JT 00 MM os 1. 2