fy RER AR (Ön influera på dem under deras öfverlåggningar, hvilket alldeles icke synes overkställbart, så snart pubheitetens kontroll blifvit tillintetgjord. Det tredje lagförslaget innehåller åtskilligå stadganden rörande förfarandet vid Assisrätterne. Särdeles märkvärdiga förefalla nedanstående bestämmelser, synbarligen föranledda af uppträdena under den stora prosessen inför Pärskammaren. Art. 9. Om en anklagad vägrar att inställa sig inför assisrätten, så kan dess president med våld låta hemta honom. Afvenledes står det presidenten fritt, i fall han anser sådant lämpligare, att, sedan det blifvit vederbörligen bekräftadt att den anklagade vägrat inställa sig, företaga och afdöma målet i hans frånvaro. Art. 11. Hvar och en anklagad eller annan person, som är närvarande vid förhandlingarne inför en Assisrätt, och gifver anledning till tumult för att hämma rättvisans lopp, gör sig skyldig till rebellion, och kommer att straffas med fängelse från 6 månader till 2 år. Utomdess kan honom åläggas de straff, som äro stadgade för förgripelser emot domstol. Om dessa lagförslag behöfva vi icke försöka nagot omdöme; deras beskaffenhet är i ögonen fallande och blifver säkert noga genomhäcklad under diskussionerna; ty en och annan deputerad måtte väl finnas, som har lugn och mod nog, för att icke låta förvirra eller skrämma sig ehuru det väl är möjligt, att Engelska tidningarne hafva rätt, da de spå att förslagen gå igenom. Det enda vi för var del vilja på förhand anmärka, är, att Fieschis mordanslag icke kan vara anledningen till dessa förslag, utan att de ögonskenligen länge varit påtänkta , så att helfvetesmaschinen blott gaf ett önskligt tillfälle att framlägga dem, med hopp om framgång. Hvad har för öfrigt en enskilt brottslings anslag att göra ained hela Franska folkets frioch rättigheter? Ar man blind nog att tro, det hans brott varit föranledt af pressen, eller att det uteblifvit, i fall en fri press ej funnils? — Det är ändtligen upplyst, att han år Carlist, och för absolutisternas brott skola nu hufvudsakligen de liberale lida? Det är rätt märkvärdigt att se, huru man vill med oerhördt straff. belägga försvarandet af republikanska läror, under det intet straff föreslås för predikande af absolutismen och dess principer, utan endast för bestridandet af Ludvig Filips rätt till tronen. Absolutismen må gerna predikas, blott man medgifver, att det är han som bör vara despoten! A ena sidan förbjudes systemet, å den andra ingalunda detta, utan blott personen. Vi skola en annan dag meddela det tal konseljpresidenten Hr de Broglie höll i Deputeradekammaren då han framlade ofvannämde förslag. Det påminner många stycken om H. Ex. Hr. Grefve af IVetterstedts bekanta orawon på Riddarhuset i Örebro 1812, då reaktionen här började mot pressen. Hr de Broglie söker emellertid icke fånga Kammarens bifall genom något löfte om lossandet af de bojor, man nu ämnar lägga på tryckfriheten, så att om representanterne är nog släpphändte och glömske af sina pligter, för att läska vederbörandes maktlystnad på bekostnad af landets frihet, så kunna de åtminstone icke förebra minist ren, att den lockat dem i fällan genom något löfte, som sedermera aldrig uppfylles. Sedan Hrr de Broglie och Persil talat för lagprojekterne, intog marskalk Maison tribunen, och föreslog å regeringens vägnar att Kammaren måtte bevilja en årlig pension af 20,000 fr. åt marskalk Mortiers enka, hvilken pension efter hennes död skulle öfvergå till sonen Napoleon Joseph, Hertig af Treviso; vidare 6000 fr. årlig pension åt enkan efter general Lachasse de PV erigny, att efter hennes död fördelas mellan hennes tre barn; 3000 fr. årligen åt den blesserade general Blin, samt en lika summa åt kapten Villates moder. — Slutligen förelade inrikesministern Hr Thiers förslag till pensioners tilldelande åt nationalgardister och andra personer, som blifvit sårade vid explosionen d. 28, äfvensom åt de dödades familjer. Arresteringar i följd af mordkomplotten fortfara. Man griper republikanare och släpper i stället ut Carlister, oaktadt det numera är fullkomligen konstateradt att mördaren tillhör detta parti, och att således anläggninsen, i fall den har utgreningar, ej äger dem inom republikanska fraktionen. Redaktören af National, Carrel, har åter blifvit försatt i frihet. Det tros att Pärskammarens dom öfver Lyonfångarne snart blir afkunnad, och att högsta straffet blir deportation, hvartill trenne af dem lära komma att fällas. RE Från Madrid skrifves att markis Amarillas lärer umgås med planen att förmå Drottningen ombilda ministtren i en reaktionär anda, och att bortskicka Toreno på ambassadörs-posten i Paris. Ingen al de efter Ferdinands död återkallade landsflyktige skulle få plats i; denna riådkammare, hvilken, i fall den