RALEITDOSEOR
FRANSYSKA DOMSTOLS-SCENER.
En kryddkrämare-betjent, i uttermössa, framträder så
tafatt som möjligt, för att vittna inför polisen.
Mina herrar, säger han, jag står i bod hos M:r
Durnet och var af honom häromdagen bortskickad till
en kund med två sockertoppar och tre skålpund kaf-
fe; på gatan blef jag anhållen af den anklagade herren
här . . cv
Den ankluigade: Det är för ömkligt , på min ära!
Vittnet: Han börjar med att liksom på skämt pe-
stera öfver allt, hvad kryddkrämare heter, pratande der-
under vidt och bredt om gendarmer och hufvud-
fluss . . . .
Den anklagade: Det är sannerligen ömkligt!
Vittnet: I detsamma kommer en tredje man , som
talade ett slags rotvälska, och hvilken herren här för-
menade vara en Tysk Mylord, och erbjuder sig att
vexla ut guldmynt emot hundra-styfvers-stycken. Detta
hade jag ingenting emot, eftersom det, enligt hvad min
patron säger, är hundra procent att förtjena derpå.
Man går ät sidan, för att uppräkna pengarna, och her-
ren ber mig som hastigast springa bort i ett litet ären-
de för honom; jag gör så och lemmar varorna qvar.
När jag kommer igen, finns det hvarken varor eller
personer mer, än hvad som aldrig varit till.
Den anklagade: Jag skulle fråga den gunstige
herrn, om allt det der angår mig på något sätt.
Villnet: Jag vågar tro det, eftersom det just är ni,
som begått stölden.
Den anklagade: Aha; såå? — det kan annars
vara tid nu att sluta med det här? För hvem tar
man mig? — det vill säga, jag skulle vara en tjuf
kanske?
Le
Kongl. Advokaten: Ni har redan förut varit dömd
till straff?
Den anklagade: Jag? — dömd? — jaja, jag tror
väl!
Kongl. Adve.: Hur många gånger?
Den anklagade: Ginger? . . . nå, låt mig se!
2. . en gång! . . - - två! . . . . och en till .
och ännu en liten affär på femton dygn . . . . och en
till slut på åtta års tvångs-arbete . . . . sade jag atta ?
ja, åtta år; — men hvad bevisar det, att jag skulle ta-
git kaffet af gossen här? — jag tycker inte om kaffe
— hvad skulle jag då gjort med det?
Viltnet: Ni har kanske inte talat med mig om
gendarmerna ?
Den anklagade: Liksom jag skulle tycka om gen-
darmerna på något sätt! Jag kan inte ens fördra luk-
ten af det folket! det är inte rådligt att gå och språka
om dem med den första man träffar på gatan!
Oaktadt alla sina resonnemanger fälles den anklagade
till 13 månaders fängelse.
— En olyckligt förälskad kammartjenare , en gynnad
municipal-gardist och en otrogen qvinna utgöra den för-
namsta personalen 1 ett litet drama, som utvecklar sig
inför polisen. Mamsell Josephine Champagnard börjar
med att frambära sin klagan. Mathis svarar med af-
brutna suckar; men hans ansigte lågar upp,) då hantfår
ögat på sin rival, gardisten.
Josephine. Kan ni tro, mina herrar, att den här
personen kom och hämtade mig klockan fem på mor-
gonen i Gentilly, der jag befann mig hos fru Franck!
och hvarför? för att föra mig ut med sig på landet,
der han öfverföll mig med hugg och slag, och . . . -
Mathis, med en djup suck: Du är alltför skön,
din lilla förtjusande varelse, för att jag skulle kunna
haft för afsigt något sådant hårdt bemötande mot dina
behag (skratt). Det var endast af kärlek . ov.
Josephine: Ja, det var af kärlek, som ni slet all-
deles sönder mig från topp till tå! hyggliga älskare,
sådana som ni!
Marchis: Hvarför har du lofvat mig fem randez-
vous och låtit mig gå som en narr hela timmarna ,
för att vi skulle fira bröllop !
Presidenten: Det är icke något skäl, hvarför ni
skulle ägt rättighet att misshandla denna qvinna.
Mathis: Jag hade tagit henne ut med mig mellan
fyra ögon, på det hon skulle förklara sig, angående den