RALEITDOSEOR FRANSYSKA DOMSTOLS-SCENER. En kryddkrämare-betjent, i uttermössa, framträder så tafatt som möjligt, för att vittna inför polisen. Mina herrar, säger han, jag står i bod hos M:r Durnet och var af honom häromdagen bortskickad till en kund med två sockertoppar och tre skålpund kaffe; på gatan blef jag anhållen af den anklagade herren här . . cv Den ankluigade: Det är för ömkligt , på min ära! Vittnet: Han börjar med att liksom på skämt pestera öfver allt, hvad kryddkrämare heter, pratande derunder vidt och bredt om gendarmer och hufvudfluss . . . . Den anklagade: Det är sannerligen ömkligt! Vittnet: I detsamma kommer en tredje man , som talade ett slags rotvälska, och hvilken herren här förmenade vara en Tysk Mylord, och erbjuder sig att vexla ut guldmynt emot hundra-styfvers-stycken. Detta hade jag ingenting emot, eftersom det, enligt hvad min patron säger, är hundra procent att förtjena derpå. Man går ät sidan, för att uppräkna pengarna, och herren ber mig som hastigast springa bort i ett litet ärende för honom; jag gör så och lemmar varorna qvar. När jag kommer igen, finns det hvarken varor eller personer mer, än hvad som aldrig varit till. Den anklagade: Jag skulle fråga den gunstige herrn, om allt det der angår mig på något sätt. Villnet: Jag vågar tro det, eftersom det just är ni, som begått stölden. Den anklagade: Aha; såå? — det kan annars vara tid nu att sluta med det här? För hvem tar man mig? — det vill säga, jag skulle vara en tjuf kanske? Le Kongl. Advokaten: Ni har redan förut varit dömd till straff? Den anklagade: Jag? — dömd? — jaja, jag tror väl! Kongl. Adve.: Hur många gånger? Den anklagade: Ginger? . . . nå, låt mig se! 2. . en gång! . . två! . . . . och en till . och ännu en liten affär på femton dygn . . . . och en till slut på åtta års tvångs-arbete . . . . sade jag atta ? ja, åtta år; — men hvad bevisar det, att jag skulle tagit kaffet af gossen här? — jag tycker inte om kaffe — hvad skulle jag då gjort med det? Viltnet: Ni har kanske inte talat med mig om gendarmerna ? Den anklagade: Liksom jag skulle tycka om gendarmerna på något sätt! Jag kan inte ens fördra lukten af det folket! det är inte rådligt att gå och språka om dem med den första man träffar på gatan! Oaktadt alla sina resonnemanger fälles den anklagade till 13 månaders fängelse. — En olyckligt förälskad kammartjenare , en gynnad municipal-gardist och en otrogen qvinna utgöra den förnamsta personalen 1 ett litet drama, som utvecklar sig inför polisen. Mamsell Josephine Champagnard börjar med att frambära sin klagan. Mathis svarar med afbrutna suckar; men hans ansigte lågar upp,) då hantfår ögat på sin rival, gardisten. Josephine. Kan ni tro, mina herrar, att den här personen kom och hämtade mig klockan fem på morgonen i Gentilly, der jag befann mig hos fru Franck! och hvarför? för att föra mig ut med sig på landet, der han öfverföll mig med hugg och slag, och . . . Mathis, med en djup suck: Du är alltför skön, din lilla förtjusande varelse, för att jag skulle kunna haft för afsigt något sådant hårdt bemötande mot dina behag (skratt). Det var endast af kärlek . ov. Josephine: Ja, det var af kärlek, som ni slet alldeles sönder mig från topp till tå! hyggliga älskare, sådana som ni! Marchis: Hvarför har du lofvat mig fem randezvous och låtit mig gå som en narr hela timmarna , för att vi skulle fira bröllop ! Presidenten: Det är icke något skäl, hvarför ni skulle ägt rättighet att misshandla denna qvinna. Mathis: Jag hade tagit henne ut med mig mellan fyra ögon, på det hon skulle förklara sig, angående den