(Insändt).
: anledning af de påståenden, som nu dagligen gö-
ras, angående åskledarens förmenta felaktiga beskaffen-
het på det afbrända RBiddarholms-kyrktornet, vill man
erinra följande. Man har sagt, att åskledaren ej varit
fortsatt ända upp till spetsen. Detta är oriktigt, då
hvar och en haft för sina ögon den oskadade koppar-
heklädningen , som utgör den komplettaste åskledare.
Man brukar på intet ställe i verlden ) någon annan
ledning än denna beklädning; och först der den slu-
tar, tillsättas serskildta stänger eller plåtremsor. — Sä
lärer väl också förhållandet varit här. Men den okun-
nighet, som föranledt påstaendet, är ganska farlig, eme-
dan den hjelper till att dölja det verkliga felet. Man
betrakte blott den 1 Kyrkan nu förvarade tornspetsen!
Iben delar sig i tre grofva jernstänger, så breda och
tätt intill hvarandra sittande, att de tillsammans nästan
utgjort en huf. Hade denna varit fullt sluten, såsom
on dobbsko och påträdd utan spikning, så hade olyc-
kan visst icke inträffat. - Det megifves, att en sadan
(af nödig storlek och tyngd) sannolikt skulle vara allt-
för svår att anbringa ; men om sjelfva tornspetsen haft
kopparbeslaget fortsatt ända upp till öfversta udden )
och den tredelade hufven varit fästad med jernband och
skrufvar så, som stora kar jernbandas, hade saken va-
rit väl uttänkt. Nu deremot voro de grofva jern-
stängerna fästade, förmedelst ganska grofva spi-
kår eller dubbar, hvilka genom stängerna voro in-
) Deri torde Ins. hafva orätt.
) Men om det verkligen varit det, samt nu varit ska-
dadt, derom kunde måhända Ins. upplysa oss. -För-
hållandet må tte i sådant fall förmodligen vara inrap-
porteradt till vederbörande.
Red. Anm:r.