(Insändt). : anledning af de påståenden, som nu dagligen göras, angående åskledarens förmenta felaktiga beskaffenhet på det afbrända RBiddarholms-kyrktornet, vill man erinra följande. Man har sagt, att åskledaren ej varit fortsatt ända upp till spetsen. Detta är oriktigt, då hvar och en haft för sina ögon den oskadade kopparheklädningen , som utgör den komplettaste åskledare. Man brukar på intet ställe i verlden ) någon annan ledning än denna beklädning; och först der den slutar, tillsättas serskildta stänger eller plåtremsor. — Sä lärer väl också förhållandet varit här. Men den okunnighet, som föranledt påstaendet, är ganska farlig, emedan den hjelper till att dölja det verkliga felet. Man betrakte blott den 1 Kyrkan nu förvarade tornspetsen! Iben delar sig i tre grofva jernstänger, så breda och tätt intill hvarandra sittande, att de tillsammans nästan utgjort en huf. Hade denna varit fullt sluten, såsom on dobbsko och påträdd utan spikning, så hade olyckan visst icke inträffat. Det megifves, att en sadan (af nödig storlek och tyngd) sannolikt skulle vara alltför svår att anbringa ; men om sjelfva tornspetsen haft kopparbeslaget fortsatt ända upp till öfversta udden ) och den tredelade hufven varit fästad med jernband och skrufvar så, som stora kar jernbandas, hade saken varit väl uttänkt. Nu deremot voro de grofva jernstängerna fästade, förmedelst ganska grofva spikår eller dubbar, hvilka genom stängerna voro in) Deri torde Ins. hafva orätt. ) Men om det verkligen varit det, samt nu varit skadadt, derom kunde måhända Ins. upplysa oss. -Förhållandet må tte i sådant fall förmodligen vara inrapporteradt till vederbörande. Red. Anm:r.