Ja! deras blod är regn, är bara vatten,
En hufvudfiende ull eld och värme,
Men dock i ett sin heta ovän likt,
Att det, som han, blef af naturen skapadt,
Att fröjda jorden och förderfva jorden.
O Jupiter! som öfver vattnen råder,
Jupiter Pluvius! Regnets gerymme Gud!
Hall upp en dag med dina vattuflöden :
Der blir i himlen ingen droppe qvar!
År det väl sudavishet? Dränka jorden
Och Iata sedan himmelen förtorka?
Se, Dora sväller stolt och välter öfver
De tränga bräddar! Lik en annan Nil, i
Han vill en landgång göra; olik Nilen,
Han vill ej vy väcka lif och fruktbarhet;
Men endast död och fruktan. Som Saturnus
Åt sina barn, så slukar Donau först
De täcka öar, som han sjelf har fostrat
Och hållit ömt och faderligt i famn.
Men den, som fräter sina egna foster,
Hvi skulle den ett kräk på jorden skona?
Han fattas at ett yrande begär,
En vildsint, uppblåst ungdomslust att vandra,
Liksom cen otämd Flodhäst, som i buren
Svällt upp och ystrats af för mycken spis,
Slår sönder väggen, klifver ur sitt fängsel
Och gör en promenad kring stad och land,
Slår kull och vräker neder och förkrossar
Allt, hvad som kommer i hans väg. Det är
Ej mordbegär, men munier lefnadslust :
Och han förhärjar, plundrar, mördar argast,
Då han som gladast är och i sin oskuld
Ej annat tror, än att han roar sig
Men barn och qvinnor, liksom min och gubbar,
Med fasa fly i källare, på tak,
I fall i staden finns ett tak, så högt,
Att ej den vildes näsa dit kan räcka.
Så Donau hotar sina bojor bryta,
Och göra sen en ryslig Eriksgata
Kring kejsarstaden Vien, och tänker kanske
Uppvakta sjelfva Kejsarn, utan lof,
Och oanmäld, liksom dess Stats-Minister.
Den lilla Fienr ), (liksom allt annat smått),
Vill göra efter, hvad de Stora göra;
Hon pöser upp, hon bröstar sig och fraggas,
Och stormar på, der något motstånd möter,
Och lyfter hår och der en bro ät idan,
Som hämmar ledigheten i dess far
Du, Vatinens Gud! lägg band på alla floder! !
Håll dem i styr! låt dem förskona jorden
För sina kalla famntag, sina bad!
Här är nog vatt och slaskigt dem förutan.
Jag sitter i milt fönster här och ser —
(Så har jag ren i långa veckor suttit) —
Ser ut på Spiegel-Gasse, (Spegel-gatan),
Och finner manga ting, men inga speglar,
Nej! blott en vattenspegel, lång som gatan,
Och bred som hon. En snål och pipig vind,
Som kommer farande der framom hörnet,
Slår vagor på den stora vattenspegeln
Och sätter lif i honom, att han löper,
Liksom en flod, men löper dock ej bort.
Den vinden kommer från Sanct Stephans-platsen;
Ty många land jag sett och många städer,
Och flera torg, men ingen fläck på jorden,
Der alla väder rasa sa förtvifladt,
Som på Sanct Stephans plats i staden Wicu,
Om ej på Riddartorget i Upsala.
Det är en sorglig anblick att betrakta,
Hur menskobarnen vandra i det våta.
När såg man väl ett sådant upphålls-väder?
Se, alla herrar hålla upp i vädret
Sin regnbetyngda paraply, som bildar
En sirlig vattenkonst; ty fulla strålar,
Från alla messingstibbarna i kanten,
Så sirligt spritas ut. Man kunde tro,
Att mannen, som har paraplyn i handen,
Sjelf vore en Berninisk konst-Triton ;
Och alla Damer hålla äfven upp
Den våta fallen af sin fina klädning.
J vackra Damer! jag beklag gar er;