lif måste ej ha varit fördömligt, när honom kunde tillåtas, att oqvald förvalta ett domare-embete vid rikets första öfver-rätt, och om hans. uppförande, sedan han tog afsked derifrån, ha vi icke förnummit någonting förvitligt, äfvensom ingen anklagelse derföre blifvit framställd emot honom. Men ifrån hvad håll kommer då detta yrkande på hans straffbarhet? Månne från hans fordna motståndare, från dem, som oupphörligt bekämpade tidningen Fäderneslandets språk och satser, och som ofta i ganska stränga ordalag förehöll dess utgifvare de förkastliga läror, för hvilkas producerande han gjorde sitt blad till vehikel? Månne påståendet kommer från någon af dem, som bladet förnärmat, antingen genom sina direkta anfall, eller genom den kränkning af allmänt vett, af nationella meningar, och mensklighetens intressen, det innehöll? Nej, förklaringen om hans ovärdighet kommer ifrån Statstidningen, från det blad, regeringen låter utgifva, och yrkandet på hans utvotering från Riddarhuset kommer ifrån personer, tillhörande den högre administrationen, äfvensom den majoritet, hvaröfver styrelsen ansågs kunnma disponera, dervid var verksam. Häraf måste följa en af tvenne saker: antingen är Hr Crusenstolpes uppgift osann, att hans blad var regeringens blad, var ämnadt till en statstidning, och regeringen använder nu sitt inflytande för att ifrån sig välta beskyllmingen, att hafva icke allenast tålt, utan sjelf proklamerat dess anti-nationella, och anti-konstitutionella läror, eller: är det Regeringen, som här uppträder, för att straffa sin fordna vän och tjenare, för det han tjent henne, för det han gjort sig till hennes syndabock, för det han uppoffrat åt henne sitt namn, sitt anseende, sitt embete, en del af sin timliga välfärd, för det han belastat sitt hufvud med den skymf och det klander, som bordt drabba den verkliga redaktionen, Regeringen. Men fullföljom våra betraktelser: Styrelsen får lust, , att utgifva ett eget blad; hon öfvertalar dertill en person, på hvars talang, karakter och beredvillighet hon litar; denne äger en befattning, hvars bestridande ej låter förena sig med redaktionsbesväret, och han ärnar således välja den hederliga utvägen att taga afsked från den tjenst, som han ej hinner sköta. Man öfvertalar honom likväl, att ej göra det; man hittar på den sällsamma utvägen att eludera lagens bokstaf. och förvandla ett träget och magtpåliggande embete till en sinekyr, derigenom, att man improviserar en annan sinekyr, man tillsätter en ledamot i en kommitc, der han ej behöfdes, och gör på förhand det förbehåll, att hans biträde aldrig dervid skulle få påfordras, och chefen för Svea Hofrätt och för Krigskollegium äro i konnivens om detta administrativa gyckel. Man engagerar denne person att utgifva en tidning, som, efter hvad man kunde förutse, skulle ådragå honom mycket obehag, mycket arbete, och mycken penning-utgift. Det stod ej i någons makt att skydda honom mot obehaget; men för besväret borde han åtminstone hållas skadeslös, och någon ting af utgifter, borde aldraminst drabba honem. Detta är en så enkel och tydlig sak, att ingen enskild, som börjar ett företag, något ögonblick sätter i fråga den ovilkorliga skyldigheten dertill. Hvad gör deremot Regeringen? Hon ger honom ingen ersättning för hans möda, ja, hon betalar icke en gång ordentligen penninge-utgifterna för tidningens tryckning, papper, stämpling m. m. Att prenumerations-intägten var ganska obetydlig för ifrågavarande blad, är mer än troligt; Herr C. måste således af egna medel bestrida det öfriga, och då han ej mer mäktade det, lemnade man honom i sticket, och Regeringen drog icke en gäng försorg att ett blad, hvars utgifvande hon föranstaltat, hvars verkliga redaktion hon sålunda var, ens utkom till det bestämda nummer-beloppet, utan prenumeranterna, som derföre erlagt sina penmngar, blefvo i tredje året i saknad af ungefär tre fjerdedelar af hela årgången. Då sluteligen utgifvareu hvarken ägde tålamod eller ekonomiska resurcer att fullfölja det olyckliga företaget, utan till och med, genom följderna deraf, förlorade sin frihet, kastade man åt honom den lumpna summan af 430 R:dr, och ni återtog man icke allenast den skyddande hand, som förmätt befria honom ifrån förrättande af sitt embete, utan man till och med entledigade honom från ledamots-skapet i den komitc, der han alldrig behöfts, och för hvilken det således var likgiltigt antingen han kunde bestrida en tjenst eller icke. Man lofvar honom en annan periodisk befattning, och det är Regeringen, som lofvar bort en tjenst, hvilken af Rikets Ständer skulle tillsättas! Detta löfte hålles ej, dock icke af det skäl, att man lofvat förmycket, utan derföre, att man aldrig ärnat hålla det, emedan man dertill rekommenderat en annan. Den, som inlåter sig i ett företag till Regeringens tienct har salunda am förhållandet är caårdlant cam Hr