lif måste ej ha varit fördömligt, när honom kunde til-
låtas, att oqvald förvalta ett domare-embete vid rikets
första öfver-rätt, och om hans. uppförande, sedan han
tog afsked derifrån, ha vi icke förnummit någonting
förvitligt, äfvensom ingen anklagelse derföre blifvit fram-
ställd emot honom. Men ifrån hvad håll kommer då
detta yrkande på hans straffbarhet? Månne från hans
fordna motståndare, från dem, som oupphörligt bekäm-
pade tidningen Fäderneslandets språk och satser, och
som ofta i ganska stränga ordalag förehöll dess utgif-
vare de förkastliga läror, för hvilkas producerande han
gjorde sitt blad till vehikel? Månne påståendet kom-
mer från någon af dem, som bladet förnärmat, antingen
genom sina direkta anfall, eller genom - den kränkning
af allmänt vett, af nationella meningar, och mensklig-
hetens intressen, det innehöll? Nej, förklaringen om
hans ovärdighet kommer ifrån Statstidningen, från
det blad, regeringen låter utgifva, och yrkandet på hans
utvotering från Riddarhuset kommer ifrån personer,
tillhörande den högre administrationen, äfvensom den
majoritet, hvaröfver styrelsen ansågs kunnma disponera,
dervid var verksam. Häraf måste följa en af tvenne
saker: antingen är Hr Crusenstolpes uppgift osann,
att hans blad var regeringens blad, var ämnadt till en
statstidning, och regeringen använder nu sitt inflytande
för att ifrån sig välta beskyllmingen, att hafva icke al-
lenast tålt, utan sjelf proklamerat dess anti-nationella,
och anti-konstitutionella läror, eller: är det Regerin-
gen, som här uppträder, för att straffa sin fordna vän
och tjenare, för det han tjent henne, för det han gjort
sig till hennes syndabock, för det han uppoffrat åt
henne sitt namn, sitt anseende, sitt embete, en del af
sin timliga välfärd, för det han belastat sitt hufvud med
den skymf och det klander, - som bordt drabba den
verkliga redaktionen, Regeringen.
Men fullföljom våra betraktelser: Styrelsen får lust, ,
att utgifva ett eget blad; hon öfvertalar dertill en per-
son, på hvars talang, karakter och beredvillighet hon
litar; denne äger en befattning, hvars bestridande ej lå-
ter förena sig med redaktionsbesväret, och han ärnar
således välja den hederliga utvägen att taga afsked från
den tjenst, som han ej hinner sköta. Man öfvertalar
honom likväl, att ej göra det; man hittar på den säll-
samma utvägen att eludera lagens bokstaf. och för-
vandla ett träget och magtpåliggande embete till en
sinekyr, derigenom, att man improviserar en annan si-
nekyr, man tillsätter en ledamot i en kommitc, der han
ej behöfdes, och gör på förhand det förbehåll, att hans
biträde aldrig dervid skulle få påfordras, och chefen
för Svea Hofrätt och för Krigskollegium äro i konni-
vens om detta administrativa gyckel. Man engagerar
denne person att utgifva en tidning, som, efter hvad
man kunde förutse, skulle ådragå honom mycket obe-
hag, mycket arbete, och mycken penning-utgift. Det
stod ej i någons makt att skydda honom mot obeha-
get; men för besväret borde han åtminstone hållas ska-
deslös, och någon ting af utgifter, borde aldraminst
drabba honem. Detta är en så enkel och tydlig sak,
att ingen enskild, som börjar ett företag, något ögon-
blick sätter i fråga den ovilkorliga skyldigheten dertill.
Hvad gör deremot Regeringen? Hon ger honom ingen
ersättning för hans möda, ja, hon betalar icke en gång
ordentligen penninge-utgifterna för tidningens tryckning,
papper, stämpling m. m. Att prenumerations-intägten var
ganska obetydlig för ifrågavarande blad, är mer än tro-
ligt; Herr C. måste således af egna medel bestrida det
öfriga, och då han ej mer mäktade det, lemnade man
honom i sticket, och Regeringen drog icke en gäng
försorg att ett blad, hvars utgifvande hon föranstaltat,
hvars verkliga redaktion hon sålunda var, ens utkom
till det bestämda nummer-beloppet, utan prenume-
ranterna, som derföre erlagt sina penmngar, blefvo i
tredje året i saknad af ungefär tre fjerdedelar af hela årgån-
gen. Då sluteligen utgifvareu hvarken ägde tålamod
eller ekonomiska resurcer att fullfölja det olyckliga före-
taget, utan till och med, genom följderna deraf, förlo-
rade sin frihet, kastade man åt honom den lumpna
summan af 430 R:dr, och ni återtog man icke allenast
den skyddande hand, som förmätt befria honom ifrån
förrättande af sitt embete, utan man till och med ent-
ledigade honom från ledamots-skapet i den komitc, der
han alldrig behöfts, och för hvilken det således var
likgiltigt antingen han kunde bestrida en tjenst eller
icke. Man lofvar honom en annan periodisk befattning,
och det är Regeringen, som lofvar bort en tjenst,
hvilken af Rikets Ständer skulle tillsättas! Detta löfte
hålles ej, dock icke af det skäl, att man lofvat förmyc-
ket, utan derföre, att man aldrig ärnat hålla det, e-
medan man dertill rekommenderat en annan.
Den, som inlåter sig i ett företag till Regeringens
tienct har salunda am förhållandet är caårdlant cam Hr