NR Fn vv w vw mina fickor, mina papper fråntogos mig. — Behagar ni?, sade Poliskommissarien; jag följde honom. Framför huset höll en vagn, man befallde mig stiga i, kommissarien satte sig bredvid mig, och — Farväl, o verld! kraxade en korpstimma efter mig. Manne jag skulle darra, en slagning? Upprigtigt sagdt, är jag inte alldeles säker på motsatsen, men det vet jag, att blott mina nerver skulle darra men min: själ förblefve lugn. Dock sjelfva mitt odödliga jag, är fullt af bäfvan när det hotas af Polisen. Jag mådde alltför illa. Vagnen var så liten, trång och tätt tillsluten, att jag trodde jag skulle qväfvas. Han hade på båda sidor ett rundt, med en ståltråds-fläta betäckt fönster. som ej var större, än glaset i en tub. Det infallande månskenet bildade ett nät för mina fötter, i hvilket min inbillningskraft ingestfull sprattlade. Min väktare bredvid mig sade icke ett ord, han var kanske sysselsatt att ofversätta mina suckar; jag gaf honom arbete nog. Efter en fjerdedels timmas resa höll vagnen stilla. Jag hörde en tung port slås igen bakom honom. Vagnsdörren öppnades, jag steg ur, och befann mig på en stor. med höga murar omgifven, och mad talrika vakter besatt gård. Man lät mig inträda i fångvaktarens rum. Der blef jag intecknad och afportraiterad i en bok, som det det vanligen plägar ske i ett pass. Men namnunderskrift måste jag också ditsätta. MNumro fyra sade Polis-kommissarien åt fångvaktaren. Denne en gammal man med ätticksura miner, blef derpå hastigt vänlig mot mig, afdrog sin mössa och framsatte ät mig en stol, polis-kommissarien önskade mig god natt, och hviskade till mig: Var ni vid godt mod, det skall ej bli så farligt. Anna lHllla lys Herrn ropade fingvaktaren inåt ett sidorum. En ung flicka, med ett ljus i hvardera handen gick uppför en trappa, jag följde, och fångvaktaren bakom mig. Var ogenerad, sade denne, i det han öppnade ett rum; när ni befaller qvällsvard behagar ni blott ringa. Han och flickan gingo sin väg, och jag var förvånad att ej dörren blef stängd utanför. Min förvåning steg, då jag såg nug omkring i kammaren och fann allting ytterst beqvämt och väl ordnadt. Till och med ett skriftyg och papper felades ej. Jernmasken kunde icke haft det bätre. Sedan jag något hemtat mig efter denna aftons förskräckelse, och så godt som möjligt beredt mig på mitt förhör, började jag betrakta min historia från dess romantiska sida. Det upphfvade mig. Jag drog på klocksträngen för att begära qvällsvard. Anna kom, åtföljd af den gamle, uppdukade maten och skar sönder den åt mig. Jag fick endast en sked; fångvaktaren ursäktade sig med den införda ordningen. Maten var god, vinet ännu bättre. Den gamle gick, Anna dröjde ännu någre ögonblick i rummet, lade med en betydande blick handen på en hopvikt serviette, som låg på toilettebordet, förde derpå fingrarna till sina läppar och önskade mig ett: sof väll Så snart hon var gängen stängde jag dörren, uppvecklade servietten, men fann ingentig deri. Jag klädde af mig, och sof denna natt ljufvare, än man i mina förhållanden plägar göra. Då jag följande morgon vaknade, kringgick jag ännu en gång min oskulds fästningsverk, undersökte noga alla dess punkter, fördelade ändamålsenligt mina försvarskrafter och förstärkte de svaga sidorna. Anna bragte mig frukost och hon kom utan den gamle. Var det mitt återkomna sinneslugn, var det dagsljuset — alltnog, jag upptäckte nu först flickans förunderliga skönhet, som jag qvällen förut utan nppmärksamhet gått förbi. Anna stod i det qvinliga lifvets trollstund, då jungfrun med halföppna läppar lyssnar efter de svar naturen ger på hennes frågor. Rosor och liljor delade thronen på hennes kinder, den blå himmelen var blott en återglans af hennes ögon, på hennes läppar låg ett slumrande barns leende, det gyllene håret, trött af sin egen börda, hvilade ut på hennes nacke, innan det svallade vidare — englar skulle ha älskat henne som sin syster. men också en djefvul skulle denna flicka kunnat förföra. Då jag, förlorad i hennes åskådande, stod der stum framför henne, då skymtade något öfver hennes ansigte, som plötsligt förtog hennes gudomlighet, och som jag snart klarare förstod. Anna genomsökte rummets alla vinklar; sedan lade hon, som aftonen förut, handen på den hopvikta servietten, derpå upppvecklada hon den och skakade den. Jag frågade hvad hon sökte? Hon trädde närmare intill m g och sade fort och ängsligt: Min farbror är en hård man, och mycket för sträng. Nyligen hade vi en fånge, som hade förstått vinna vår tjensteflicka. Han lade hvarje morgon ett bref i servietten, hvilket flickan, oaktadt hon blott i farbrors sällskap ingick här i rummet, på detta sätt obemärkt tog med sig, och aflemnade i staden. 5Secdan dess måste jag sjelf betjena fångarne och noga efET 6 3 NN .