NR Fn vv w vw
mina fickor, mina papper fråntogos mig. — Behagar
ni?, sade Poliskommissarien; jag följde honom. Fram-
för huset höll en vagn, man befallde mig stiga i, kom-
missarien satte sig bredvid mig, och — Farväl, o verld!
kraxade en korpstimma efter mig. Manne jag skulle
darra, en slagning? Upprigtigt sagdt, är jag inte all-
deles säker på motsatsen, men det vet jag, att
blott mina nerver skulle darra men min: själ
förblefve lugn. - Dock sjelfva mitt odödliga jag, är
fullt af bäfvan när det hotas af Polisen. Jag mådde
alltför illa. Vagnen var så liten, trång och tätt tillslu-
ten, att jag trodde jag skulle qväfvas. Han hade på
båda sidor ett rundt, med en ståltråds-fläta betäckt fön-
ster. som ej var större, än glaset i en tub. Det in-
fallande månskenet bildade ett nät för mina fötter, i
hvilket min inbillningskraft ingestfull sprattlade. Min
väktare bredvid mig sade icke ett ord, han var kanske
sysselsatt att ofversätta mina suckar; jag gaf honom ar-
bete nog.
Efter en fjerdedels timmas resa höll vagnen stilla.
Jag hörde en tung port slås igen bakom honom. Vagns-
dörren öppnades, jag steg ur, och befann mig på en
stor. med höga murar omgifven, och mad talrika vak-
ter besatt gård. Man lät mig inträda i fångvaktarens
rum. Der blef jag intecknad och afportraiterad i en
bok, som det det vanligen plägar ske i ett pass. Men
namnunderskrift måste jag också ditsätta. MNumro fy-
ra sade Polis-kommissarien åt fångvaktaren. Denne en
gammal man med ätticksura miner, blef derpå hastigt
vänlig mot mig, afdrog sin mössa och framsatte ät mig
en stol, polis-kommissarien önskade mig god natt, och
hviskade till mig: Var ni vid godt mod, det skall ej
bli så farligt. Anna lHllla lys Herrn ropade
fingvaktaren inåt ett sidorum. En ung flicka,
med ett ljus i hvardera handen gick uppför en trap-
pa, jag följde, och fångvaktaren bakom mig. Var o-
generad, sade denne, i det han öppnade ett rum; när
ni befaller qvällsvard behagar ni blott ringa. Han och
flickan gingo sin väg, och jag var förvånad att ej dörren
blef stängd utanför. Min förvåning steg, då jag såg
nug omkring i kammaren och fann allting ytterst be-
qvämt och väl ordnadt. Till och med ett skriftyg och
papper felades ej. Jernmasken kunde icke haft det bät-
re. Sedan jag något hemtat mig efter denna aftons
förskräckelse, och så godt som möjligt beredt mig på
mitt förhör, började jag betrakta min historia från dess
romantiska sida. Det upphfvade mig. Jag drog på
klocksträngen för att begära qvällsvard. Anna kom,
åtföljd af den gamle, uppdukade maten och skar sön-
der den åt mig. Jag fick endast en sked; fångvakta-
ren ursäktade sig med den införda ordningen. Maten
var god, vinet ännu bättre. Den gamle gick, Anna
dröjde ännu någre ögonblick i rummet, lade med en
betydande blick handen på en hopvikt serviette, som
låg på toilettebordet, förde derpå fingrarna till sina
läppar och önskade mig ett: sof väll Så snart hon
var gängen stängde jag dörren, uppvecklade servietten,
men fann ingentig deri. Jag klädde af mig, och sof
denna natt ljufvare, än man i mina förhållanden plägar
göra.
Då jag följande morgon vaknade, kringgick jag ännu
en gång min oskulds fästningsverk, undersökte noga al-
la dess punkter, fördelade ändamålsenligt mina försvars-
krafter och förstärkte de svaga sidorna. Anna bragte
mig frukost och hon kom utan den gamle. Var det
mitt återkomna sinneslugn, var det dagsljuset — allt-
nog, jag upptäckte nu först flickans förunderliga skön-
het, som jag qvällen förut utan nppmärksamhet gått
förbi. Anna stod i det qvinliga lifvets trollstund, då
jungfrun med halföppna läppar lyssnar efter de svar
naturen ger på hennes frågor. Rosor och liljor delade
thronen på hennes kinder, den blå himmelen var blott
en återglans af hennes ögon, på hennes läppar låg ett
slumrande barns leende, det gyllene håret, trött af sin
egen börda, hvilade ut på hennes nacke, innan det
svallade vidare — englar skulle ha älskat henne som sin
syster. men också en djefvul skulle denna flicka kunnat
förföra. Då jag, förlorad i hennes åskådande, stod der
stum framför henne, då skymtade något öfver hennes
ansigte, som plötsligt förtog hennes gudomlighet, och
som jag snart klarare förstod. Anna genomsökte rum-
mets alla vinklar; sedan lade hon, som aftonen förut,
handen på den hopvikta servietten, derpå upppveckla-
da hon den och skakade den. Jag frågade hvad hon
sökte? Hon trädde närmare intill m g och sade fort och
ängsligt: Min farbror är en hård man, och mycket för
sträng. Nyligen hade vi en fånge, som hade förstått
vinna vår tjensteflicka. Han lade hvarje morgon ett
bref i servietten, hvilket flickan, oaktadt hon blott i
farbrors sällskap ingick här i rummet, på detta sätt o-
bemärkt tog med sig, och aflemnade i staden. 5Sec-
dan dess måste jag sjelf betjena fångarne och noga ef-
ET 6 3 NN .