Loven har förklarat sig beredd att emottaga uppdraget ,
och juryn sammanträder således i morgon kl. 10.
Hr. Kantsli-Rådet Wallmarks och Boktryckaren Hell-
stens slutförklaringar införa vi nu. Vi hade väl bordt
förr verkställa detta; men vi hafva dag ut och dag in
väntat att få se dessa documenter i Statstidningen, hvil-
ken med kungörandet af Hr W:s första skrift hade så
brådt, att den inflöt samma dag, då den afgafs, d. v.
s. var uppsatt innan den algafs. Imedlertid, då vi
sett oss bedragna i vär väntan, hafva vi skaffat oss
skrifterna.
N Odmjuka påminnelser!
Liksom den första af min motparts skrifter, vidrörer
äfven den sednare, till mer än två tredjedelar, ämnen,
helt och hållet främmande för närvarande rättegång, och
som jag ingalunda hvarken behöfver eller anser mig plig-
tig att besvara. Deraf bevisas ytterligare, hvad ingen
dessutom lärer betvifla, att denna rättegång icke för min
motpart varit ändamål, men blott medel.
Några dess anmärkningar finnas dock, hvilka, ehuru
de ej omfatta hufvudsaken, åtminstone dermed och med
svaranden äro i någon beröring. Dem torde det såle-
des tillåtas mig, att korteligen upptaga.
Den skillnad i rättigheten att sjelf tyda sina ord,
som min motpart uppställer emellan en person, som på
papperet utkastar sina tankar, och en, som under het-
tan af en debatt framställer dem, är jag ingalunda sin-
vad att bestrida. Dem emellan finnes verkligen en vä-
sendtlig skillnad. I sednare fallet nämligen, är esomof-
tast en sådan tydning högeligen af nöden, och det lyc-
kas dock ej alltid, att dermed inverka på åhörares käns-
lor och öfvertygelse. I förra fallet åter behöfves mera
sällan en förklaring, hvilken deremot ej plägar förfela
sin verkan, då den uplyser om en naturlig tankeföljd,
och då ordalagen dermed öfverensstämma. I närvaran-
de fall ändteligen, eller i hvad rörer den inkriminerade
frasen, hade ingen slags tydning ens bordt komma i frå-
sa. Det är icke frasens egen natur, det är endast och
allenast åklagelsen, som gjort en tydning behöflig; men
från samma stund behofvet sålunda uppkommit, har ock
rättigheten imträdt. Densamma har jag i min första skrift
lagenligen begagnat, och bör nu endast, fastän det är
ett iteratum, förklara, att, med det af min Motpart åta-
lade uttrycket, icke varit antydt något annat, eller me-
va än det på Riksdagsförhandlingarne grundade factum,
att han af de tre fjerdedelar, som vid det ifråga-
varande tillfället utgjorde Riddarhusets Majoritet,
ansågs genom ett fortfarande bevistande af. dessas
sammankomster, sedan han icke återtagit, eller åt-
minstone på ett tillfredsställande sätt, förklarat det
unstölliga uttrycket träda dess anseende för nära,
och då sjelfva uteslutandet, äfven om det skett, icke,
enligt hvad min motpart sjelf, genom anförda exempel,
söker ådagalägga, innefattat något för hans heder krän-
kande, så kan berättelsen om majoritetens opinions-ytt-
ring och motiverna derför så mycket mindre vara det.
Grunderna, eller anledningarne till en sådan öfverty-
gelse hos en korporation, kunna, liksom hos den en-
skildte, vara helt och hållet subjectiva. Att sådana
kunna finnas, och att dessa äro af en annan egenskap,
än de legala, torde väl min motpart medgifva. I detta
hänseende anförde jag utur skildringarne några yttran-
den om Sveriges Ridderskap och Adel, som jag fann ut-
göra så beskaffade subjektiva anledningar eller motiver
för detta Ridderskap, att anse sig missnöjdt med den
person, som fällt dem, och att mot honom förklara
detta missnöje. Det tillagda yttrande derur hvarmed
anin motpart sjelf riktat denna samling, synes mig för
ingen del egnadt att försvaga min förmodan. Men an-
nat är att tillägga dessa ställen en subjektiv förgriplig-
het, annat att tillägga dem en, som af Lagen är åt-
komlig. Det sednare har jag aldeles icke gjort.
Frågan: huruvida min motpart författat, eller icke för-
fattat den skrift, hvarur dessa ställen blifvit anförda, är
för denna Rättegång alldeles likgiltig, enär, som jag re-
dan anmårkt, jag på densamma icke grundat någon JIe-
val bevisning. Min motpart har i offentliga Blad blif-
vit dels antydd, dels nämnd såsom skildringarnes för-
fattare. Han har afven såsom han sjelf anmärkt, aldrig
bestridt författarskapet till denna skrift. Bland flere
anledningar finnes dock en, som ensam synes mig hafva
bort bestämma honom till ett sådant bestridande, om
han ansett sig kunna det, nemligen den pligt af granla-
genhet och rättvisa, som bjuder, att icke tillegna, eller
lita tillegna sig hvad andra tillhörer. i
Hvad slutligen hufvudsaken, den enda och verkliga huf-