af hvarje styrelse, såg han sig nödsakad, för att rädda
sig och landet för en hotande fara, att åter taga sin
tilllyckt till sina gamla ministrar. Men då han på
detta sätt kastade sig i deras armar och mottog deras
hjelp, var han, genom hvarje bevekelsegrund af tro och
ära, förbunden att å sin sida understödja dem med fullt
och hjertligt förtroende. Men knappt sutto de åter i
kabinettet förrän de fingo röna det förut nämnde be-
handlingssättet, och finna de i och för sig sjelf nästan
öfverväldigande svårigheterne af deras ställning gjorda
ännu tyngre genom hofkabalens giftiga intriger. Skall
väl landet fördraga detta? Tories säga oss att d. 21
Aug. blifvit beramad till ministrarnes afskedande. År
detta verkligen Konungens afsigt, så vore det ett
hyckleri om han, genom låtsande af ett bedrägligt
förtroende mot sina ministrar, ännu en enda dag
hölle landet i villfarelse. Lord Melbourne har, genom
den manliga öppenhet hvarmed han hittils ledt förvalt-
ningen, i hög grad vunnit folkets förtroende, och han
har i den närvarande krisen ingenting att frukta. Må
Tories och hofvet göra allt ohdt de förmå, må de på
eget ansvar och på egen risk våga ännu ett experiment!
Det kommer att bli det sista, och måhända banar det
vägen för en bättre insigt af de medel, folket måste
använda för att trygga beståndet af en god regering mot
hofintriger och Tories opposition. I reformbillen skall
man finna ett verksamt motgift mot dessa sista giftiga
men vanmägtiga sträfvanden af Tories efter herraväl-
de. — Samma ministeriella organ yttrar i en an-
nan artikel: Denna clique af gäckar och blinda ifrare,
som kallar sig hofpartiet, må taga sig tillvara; En-
gelska folket erkänner ingen sådan korporation som en
makt i staten. Ett ytterligare afskedande af ministeren
kunde hafva följder, hvilka detta koteri icke äger för-
stånd nog att inse , eller, ifall detinser dem, icke red-
lighet och dygd nog för att öppet erkänna. För när-
Yarande fordrar Engelska folket ingenting annat än re-
form; ty mycket har på alla håll skett, som med rätta
kunnat göra detsamma missnöjdt med den maschins gång,
som författningen upprättat till landets bästa; men huru
ringa är icke deras antal, huru svag deras stämma, som
vilja gå längre än författningen, samt förändra och re-
publikanisera sjelfva maschinen? Men om folket en
gång tydligt inser att man söker uppresa en oöfverstig-
lig skiljemur mellan detsamma och reformerne; om en
gång den fulla öfvertygelsen inpreglar sig i folkets sin-
ne, att dess och hofvets intressen och åsigter strida rakt
mot hvarandra, och att en minister, som söker att stå
väl hos hofvet, måste fientligt sträfva mot folkets önsk-
ningar och intressen: hvem, fråga vi, som . känner En-
gelsmännens karakter, inser icke hvad som då oundvik-
ligen skulle blifva följden? Vi vilja emedlertid gerna hop-
pas att vår fruktan är ogrundad, och att historiens
lärdomar åtminstone icke äro helt och hållet förlorade
för monarken, så lättsinnigt också det parti-följe, som
nu skryter af att äga hans hemliga och inkonstitutio-
nella förtroende, tillsluter ögonen för dessa lärdomar.
