1:sta Artikel: — Sanningsvän. Hr Landshöfdingen Grefve Sparre i Piteå har begärt ett rum i bladet för följande: Uti Nyare Aftonbladet N:o 77 för den 11 i denna månad finnes införd en, med den bekanta signaturen E—m undertecknad artikel, hvaruti insändaren, under utvecklingen af sitt thema: ett ord i anledning af Hans Maj:t Konungens tillämnade Norrlandsfärd, ifrån den anmärknings-anledning som han förment vara för handen emot hvad han kallar Kenungens män i Norrbotten, väl undantager Länestyrelsen härstädes, men apostroferar mig personliger, i thy att han yttrar, att det vore väl för orten och Hans Maj:ts ädla hjerta om jag kunde finna mig befogad, att öppet ådagalägga allt det goda som kan göras för Länet, en utlåtelse som icke står rätt väl tillsammans med det beröm han näst förut behagat förklara, att jag från hans sida ej behöfde. Jag inlåter mig högst ogerna i hvad slags tidningspolemik som heldst, men denna utlåtelse, hvars betydelse jag vill tro att insändaren ej så noga eftersinnat, är dock af den beskaffenhet, att ehuru jag inför mitt samvetes domstol anser den med likgiltighet, jag likväl, när det gäller andras omdöme, huru och på hvad sätt jag förvaltar mitt embete, icke tror mig böra äfventyra att lemna den obesvarad. Vill insändaren autyda att jag, vid utöfningen af mitt embete såsom Landshöfdinge i Norrbotten, i allmänhet undanhållit Hans Maj:t sanningar som, om de af mig uttalats, skolat i sin mohn befordrat Länets bästa, så är det en beskyllning af den svåraste art man kan göra en Landshöfdinge; men lyckligtvis saknar den både sannolikhet och grund, ty det är i dessa tider icke tänkbart, att klagan från andra håll då skolat uteblifvit, synnerligast då man besinnar att länens representanter vid de flere riksdagar, som under min tid här, ägt rum, dertill haft inbjudande tillfällen. Afser åter insändarens insinuation, att jag ej öppet yttrat mig i afseende på någon viss näringsgren, och jag då, att sluta af det ämne, som hufvudsakligen utgör artikelns föremål, får antaga att denna näringsgren är Bergsrörelsen, så får jag anmoda insändaren att genomläsa hvad i mine femårsberättelser af 1828 och 1833 förekommer under rubrik af Bergsrörelse, och der insändaren äfven kan finna mina åsigter i afseende på länets öfrige näringsgrenar, i ordalag, jag medger det, hvarken enthusiastiska eller excentriska, men likväl sådane att de böra frikalla mig från all slags beskyllning om förtegenhet. Skulle deremot insändaren förmena sig hos mig hafva funnit bristande öppenhet i yttranden om förvaltningen af Hans Maj:ts egendomar i länet, eller allenast genom aäpostrofen uttala en önskan om uppriktighet i detta ämne, så får väl saken derigenom en mera enskild sida, den jag, såsom embetsman, hvarken torde böra vidröra eller söka deri mig inblanda; men förmenandet är också då lika oriktigt som önskningen är: öfverflödig. — Jag har nemligen och skall alltid älska sanningen i hvad ämne som heldst, samt vet äfven, och tror mig hafva sådant iakttagit, att uttala den utan all slags främmande impuls; och om mitt tal varit eller möjligen blir i strid med insändarens, hör sådant icke hit; dock kan han vara försäkrad att det grundat sig på öfvertygelse, och en sådan, hos hvem den än finnes, lemnar samhällsmenniskan alltid en viss aktning. Piteå den 23 Juli 1835. Carl Sparre. FO VESA a manina taAnrda HU: Cnaftra Snasna haÄf