1:sta Artikel: —
Sanningsvän.
Hr Landshöfdingen Grefve Sparre i Piteå har be-
gärt ett rum i bladet för följande:
Uti Nyare Aftonbladet N:o 77 för den 11 i denna
månad finnes införd en, med den bekanta signaturen
E—m undertecknad artikel, hvaruti insändaren, under
utvecklingen af sitt thema: ett ord i anledning af
Hans Maj:t Konungens tillämnade Norrlandsfärd, i-
från den anmärknings-anledning som han förment vara
för handen emot hvad han kallar Kenungens män i
Norrbotten, väl undantager Länestyrelsen härstädes,
men apostroferar mig personliger, i thy att han yttrar,
att det vore väl för orten och Hans Maj:ts ädla hjer-
ta om jag kunde finna mig befogad, att öppet åda-
galägga allt det goda som kan göras för Länet, en
utlåtelse som icke står rätt väl tillsammans med det be-
röm han näst förut behagat förklara, att jag från hans
sida ej behöfde. Jag inlåter mig högst ogerna i hvad
slags tidningspolemik som heldst, men denna utlåtelse,
hvars betydelse jag vill tro att insändaren ej så noga
eftersinnat, är dock af den beskaffenhet, att ehuru jag
inför mitt samvetes domstol anser den med likgiltighet,
jag likväl, när det gäller andras omdöme, huru och
på hvad sätt jag förvaltar mitt embete, icke tror mig
böra äfventyra att lemna den obesvarad.
Vill insändaren autyda att jag, vid utöfningen af
mitt embete såsom Landshöfdinge i Norrbotten, i all-
mänhet undanhållit Hans Maj:t sanningar som, om de
af mig uttalats, skolat i sin mohn befordrat Länets bä-
sta, så är det en beskyllning af den svåraste art man
kan göra en Landshöfdinge; men lyckligtvis saknar den
både sannolikhet och grund, ty det är i dessa tider ic-
ke tänkbart, att klagan från andra håll då skolat ute-
blifvit, synnerligast då man besinnar att länens repre-
sentanter vid de flere riksdagar, som under min tid
här, ägt rum, dertill haft inbjudande tillfällen. Afser
åter insändarens insinuation, att jag ej öppet ytt-
rat mig i afseende på någon viss näringsgren, och
jag då, att sluta af det ämne, som hufvudsakligen
utgör artikelns föremål, får antaga att denna näringsgren
är Bergsrörelsen, så får jag anmoda insändaren att
genomläsa hvad i mine femårsberättelser af 1828 och
1833 förekommer under rubrik af Bergsrörelse, och
der insändaren äfven kan finna mina åsigter i afseende
på länets öfrige näringsgrenar, i ordalag, jag medger
det, hvarken enthusiastiska eller excentriska, men lik-
väl sådane att de böra frikalla mig från all slags be-
skyllning om förtegenhet. Skulle deremot insändaren
förmena sig hos mig hafva funnit bristande öppenhet i
yttranden om förvaltningen af Hans Maj:ts egendomar i
länet, eller allenast genom aäpostrofen uttala en önskan
om uppriktighet i detta ämne, så får väl saken derige-
nom en mera enskild sida, den jag, såsom embetsman,
hvarken torde böra vidröra eller söka deri mig inblanda;
men förmenandet är också då lika oriktigt som önsk-
ningen är: öfverflödig. — Jag har nemligen och skall
alltid älska sanningen i hvad ämne som heldst, samt
vet äfven, och tror mig hafva sådant iakttagit, att ut-
tala den utan all slags främmande impuls; och om mitt
tal varit eller möjligen blir i strid med insändarens,
hör sådant icke hit; dock kan han vara försäkrad att
det grundat sig på öfvertygelse, och en sådan, hos
hvem den än finnes, lemnar samhällsmenniskan alltid
en viss aktning. Piteå den 23 Juli 1835.
Carl Sparre.
FO VESA a manina taAnrda HU: Cnaftra Snasna haÄf