de med det närvarande systemet, hvilka det likväl skulle vara lätt att afhjelpa, om en klok fasthet hos nationen mötte mera patriotiska och hederliga tänkesätt vid hofvet. Fransyska folket frågar hvad det vunnit på ombyte af dynasti? Svaret är lätt och kunde till en viss grad synas tillfredsställande. Frankrike har blifvit bevaradt för alla de olyckor, hvarmed Carlar och Polignacer skulle hafva hemsökt det; presternas tyranni har icke blifvit återupplifvadt; pressen har färre lagliga fjettrar; ingen helig allians drifver mera Fransyska armeerne till korståg mot friheten. Allt detta är sannt och visserligen af någon vigt. Men det är icke nog; Fransyska folket har rättighet till mera, än det vunnit genom sina ärofulla bemödanden 1830. Man klagar, och med skäl, öfver de ofantliga kostnaderne för den civila administrationen och de militära inrättningarne. Betraktom först civil-listan, som stiger till 13 millioner fr. Denna summa är bestämd för den Kongl. familjens personella utgifter. Det är således 520,000 L. sterling, som denna familj årligen kostar, hvilket i England åtminstone skulle göra 700,000; detta är nästan samma proportion, som civil-listan har hos oss till de allmänna utgifterne. Men som räntan på statsskulden utgör största delen af vår budget, så står Fransyska civil-listan i ett helt annat förhållande än vår till de verkliga administrations-kostnaderna. I sjelfva verket svarar Konungens af England civil-lista ungefär mot hälften at Konung Ludvig Filips. Man jemför denna civil-lista med Carl X:s; men det är ett dåligt försvar för utgifterne i en konstitutionell monarki, att söka bevisa det de icke öfverskrida tyranniets slöseri. Det vore bättre att man lät folket erfara, att en fri styrelse också är en styrelse för godt köp, och att en furste af folkets val, och som har att tacka detsamma tör sin thron, är den förste i försvaret för landets intressen, och i bemödandet att minska tyngden af dess utgifter. Det ofantliga militäretablissementet är i våra ögon en ännu större olägenhet, på dubbelt sätt, så väl i ekonomiskt hänseende, som för den konstitutionella friheten. Till slut kunna vi icke undgå att uttrycka vår fruktan, att de Fransyska ministrarne allför mycket räkna på denna allmänna farhågan för hvälfningar och oroligheter, som är den nya dynastiens förnämsta försvarsmedel, icke just emot Carlisterne, utan mot de ultraliberale och republikanerne. Vi sätta desse sednare i en och samma kathegori, emedan hvad som är en ultraliberal i Kammaren, är en republikanare utom densamma. Det är detta parti, som är i tillväxt. Det är dit som all exaltation, all kraft i nationen tager sin rigtning; detta parti är en tillflyckt för alla missnöjen, den väg som väljes af alla, dem äran lockar och äregirigheten sätter i låga, alla, dem en ädel enthusiasm drager från de låga tänkesättens rymder, alla, som scka rykte och odödligt namn i striden för mensklighetens lycka. . Ungdomen med sina brinnande förhoppningar, den mognade åldern med känslan af sin kraft, och äfven de för hvilka erfarenheten upppenbarat hvardagsstatsmännens låghet, de som känna en diup sympathi för folkets lidanden — alla dessa elementer förena sig i begäret efter en fri och populär styrelse, som ännu en gång skulle lyfta den stora nationen till dess fordna glans. Filosofen sjelf ger vika för intryck af ett annat slag. Det lysande af folkförsamlingar, hoppet att få dela högsta makten, alla dessa vägar till ryktets tempel, som belägras af den vanliga äregirigheten, äga ingen retelse för honom. Men han är icke känslolös för denna renare glädje, som kärleken och uppoffringen för landets bästa skänker. Han längtar efter denna framtid, då hvar och en, som eldas af detta rena och upplysta nit för mensklighetens heligaste pligter, skola kallas till uppfyllande af sin höga bestämmelse. Han hoppas att erfarenheten af det förflutna icke skall gå förlorad för hans ädelsinnade medborgare; för hans blick står bilden af en republik utan våld, och der förvisning icke träffar någonting annat än grymheten och korruptionen. Han känner, midt ibland sorgliga minnen, tröst vid den tankan, att försöket med republi en endast misslyckadas derföre, att det anställdes under den politiska odlingens barndom, då deremot ett välde, i hvilket folket skall taga del, icke kan upprättas förrän folket sjelf lärt att styra; och hans blickar stanna med tillfredsställelse vid den tidepunkt, då dygdens och uppfostrans framsteg, i förening med erfarenhetens lärdomar, skola visa att en Fransysk republik icke mera är en blodig anarki eller en fantastisk drömbild. —--—-—-—-ee ———— -—— SDB