hd had Lä
Sveriges afton är väl således kommen.
( Skånska Corresp.)
Bidrag till Svenska Kyrkans och Riksdagarnes
Historia, ur Preste-Ståndets archiv, af S. P.
Bexell, A. Ahlqvist, A. Lignell.
(Forts. fr. gårdagsbl.)
Vid Dalupproret, och då Dalkarlarna redan lågo u-
tanföor norr tull, höllos härom, såsom om allt annat,
vidlyftiga rådplägningar hos stånden, huru man derm ed
borde förfara. Presterskapet var äfven nu af en mil-
dare mening, hvilket synes af följande dess beslut:
Presteståndet kan ingenting mindre ställa sig före, än
att Dale-allmogen, skulle vara uti ett vrångt sinne hit-
kommen, och i mening att härstädes föröfva någon
våldsamhet med någon menniskas skadande till lif eller
egendom, i följe hvaraf Presteståndet gör sig det goda
hoppet, att Dale-allmogen, till bemötande af denna
Presteståndets förmodan, torde låta beveka sig, att lem-
na sina gevär utom denna staden, då de gärna per
Deputatos måga inkomma, och vara försäkrade, att dem
härstädes intet ondt skall vederfaras, men skulle ett så
frynteligt och troget anbud blifva af allmogen alldeles
aflslagit, och allmogen med våld vilja bryta sig in, så
vill då Ståndet vara oskyldigt, der våld med våld skul-
le blifva styrt, dock med förbehåll, att intet gevär mot
dem lossas eller blottas innan allmogen något våld
brukat.
Denna goda afsigt blef likväl utan nytta, emedan
kyrkoherden Ekman som afskickades dermed, icke släpp-
tes fram, emedan han ner i trappan mött deputerade
från adeln, som bådo att han för Guds skull vil-
le gå tillbaka med den innehafvande resolutionen , e-
medan allmogen redan börjat bemäktiga sig kanoner,
och afväpnat gardet. Presteståndet fann derföre jem-
väl nu, som vid så många andra föregående tillfällen,
nödigt, att ändra sitt beslut, och bifalla rådets proto-
koll. — Huru man för ofrigt gått till väga mot de o-
lyckliga och vilseförda Dalkarlarna, kan någorlunda in-
hemtas af följande:
Den 29 Junii. Prosten Mag. Serenius: Den
stora sinnesrörelse, som öfverallt här i staden förmar-
kes, hos sämre och bättre folk, men i synnerhet hos
emene man, öfver några obetänktas framfarande med
Dalkarlarne för och efter slagtningen på Norre-Malms
torg, är icke till förmodandes, att den, stadnar inom
Stockholm, utan att den med stor tillökning utbreder
sig kring hela landet. När det nu får fara kring lan-
det ett sådant rykte, att Dalkarlarne genom sina full-
mäktiga, förklarat sig nöjde, dem derpå lofvad fred,
som med Herrans välsignelse, bön och sång blifvit be-
kräftad, att konungens pardon och deras utgång utur
staden blifvit utsatt till kl. 5, och de icke dess min-
dre, 2 timmar förut, flocktals i alla gator och gränder
blifvit attakerade, stungne genom ryggen, dödskjutne i
vattnet, och jemväl sedan de varit fångna, blifvit hugg-
ne, slagne och illa medfarne. När sådant, säger jag,
blifver genom rykte i landet utfördt, står ej annat att
förmoda, än att allmogen i hela riket upptändes till en
ganska stor bitterhet, ju mera, om de finna, att de,
som varit orsaken till vår närvarande olycka och jäm-
mer, blifva orörde och sitta likafullt uti stånd att föra
landet i samma olycka än en gång. En sådan bitter-
bet, om hon skulle på något sätt få utbrista, det Gud
nådeligen afvände, så lemnar jag hvar och en att dö-
ma, huru vi då, den ene med den andre äro deran,
som varit vid Riksdagen. Jag fruktar de hålla oss in-
tet för blotta vittnen och åskådare, utan att vi hållas
för lika deltagare i anstalterne till fejden emot allmogen,
och således få byta hatet. Jag underställer derföre,
om icke oss, som lärare, både efter Guds ord och
samvetslagen ligger, att visa ömhet för dessa våra fat-
tiga och villfarande åhörare och fördenskull, till sam-
teliga BR. S. hemställa, om icke all möjlig lindring må
brukas med allmogen i gemen, och sedan, att äfven
som: det på det nogaste undersökes, om upphofsmän-
nerna till upproret, så bör på den andra sidan, äfven
så noga undersökas, om det våld och mord, som på
allmogen är föröfvadt af några obetänkte af militien,
sedan de haft dem fångne i sina händer och verkeligen