hd had Lä Sveriges afton är väl således kommen. ( Skånska Corresp.) Bidrag till Svenska Kyrkans och Riksdagarnes Historia, ur Preste-Ståndets archiv, af S. P. Bexell, A. Ahlqvist, A. Lignell. (Forts. fr. gårdagsbl.) Vid Dalupproret, och då Dalkarlarna redan lågo utanföor norr tull, höllos härom, såsom om allt annat, vidlyftiga rådplägningar hos stånden, huru man derm ed borde förfara. Presterskapet var äfven nu af en mildare mening, hvilket synes af följande dess beslut: Presteståndet kan ingenting mindre ställa sig före, än att Dale-allmogen, skulle vara uti ett vrångt sinne hitkommen, och i mening att härstädes föröfva någon våldsamhet med någon menniskas skadande till lif eller egendom, i följe hvaraf Presteståndet gör sig det goda hoppet, att Dale-allmogen, till bemötande af denna Presteståndets förmodan, torde låta beveka sig, att lemna sina gevär utom denna staden, då de gärna per Deputatos måga inkomma, och vara försäkrade, att dem härstädes intet ondt skall vederfaras, men skulle ett så frynteligt och troget anbud blifva af allmogen alldeles aflslagit, och allmogen med våld vilja bryta sig in, så vill då Ståndet vara oskyldigt, der våld med våld skulle blifva styrt, dock med förbehåll, att intet gevär mot dem lossas eller blottas innan allmogen något våld brukat. Denna goda afsigt blef likväl utan nytta, emedan kyrkoherden Ekman som afskickades dermed, icke släpptes fram, emedan han ner i trappan mött deputerade från adeln, som bådo att han för Guds skull ville gå tillbaka med den innehafvande resolutionen , emedan allmogen redan börjat bemäktiga sig kanoner, och afväpnat gardet. Presteståndet fann derföre jemväl nu, som vid så många andra föregående tillfällen, nödigt, att ändra sitt beslut, och bifalla rådets protokoll. — Huru man för ofrigt gått till väga mot de olyckliga och vilseförda Dalkarlarna, kan någorlunda inhemtas af följande: Den 29 Junii. Prosten Mag. Serenius: Den stora sinnesrörelse, som öfverallt här i staden förmarkes, hos sämre och bättre folk, men i synnerhet hos emene man, öfver några obetänktas framfarande med Dalkarlarne för och efter slagtningen på Norre-Malms torg, är icke till förmodandes, att den, stadnar inom Stockholm, utan att den med stor tillökning utbreder sig kring hela landet. När det nu får fara kring landet ett sådant rykte, att Dalkarlarne genom sina fullmäktiga, förklarat sig nöjde, dem derpå lofvad fred, som med Herrans välsignelse, bön och sång blifvit bekräftad, att konungens pardon och deras utgång utur staden blifvit utsatt till kl. 5, och de icke dess mindre, 2 timmar förut, flocktals i alla gator och gränder blifvit attakerade, stungne genom ryggen, dödskjutne i vattnet, och jemväl sedan de varit fångna, blifvit huggne, slagne och illa medfarne. När sådant, säger jag, blifver genom rykte i landet utfördt, står ej annat att förmoda, än att allmogen i hela riket upptändes till en ganska stor bitterhet, ju mera, om de finna, att de, som varit orsaken till vår närvarande olycka och jämmer, blifva orörde och sitta likafullt uti stånd att föra landet i samma olycka än en gång. En sådan bitterbet, om hon skulle på något sätt få utbrista, det Gud nådeligen afvände, så lemnar jag hvar och en att döma, huru vi då, den ene med den andre äro deran, som varit vid Riksdagen. Jag fruktar de hålla oss intet för blotta vittnen och åskådare, utan att vi hållas för lika deltagare i anstalterne till fejden emot allmogen, och således få byta hatet. Jag underställer derföre, om icke oss, som lärare, både efter Guds ord och samvetslagen ligger, att visa ömhet för dessa våra fattiga och villfarande åhörare och fördenskull, till samteliga BR. S. hemställa, om icke all möjlig lindring må brukas med allmogen i gemen, och sedan, att äfven som: det på det nogaste undersökes, om upphofsmännerna till upproret, så bör på den andra sidan, äfven så noga undersökas, om det våld och mord, som på allmogen är föröfvadt af några obetänkte af militien, sedan de haft dem fångne i sina händer och verkeligen