Kansli-Rådet Wallmarks invändningar, hvilka, långt ifrån att innebära en mildring uti Statstidningens åtalade, mot mig skymfliga och förklenliga uppsats, tvertom försvåra förolämpningen, genom försöken : att visa behörigheten deraf, återstar för mig endast att tillägga den ansvars-påföljd, hvartill jag anser vederparten vara förfallen, och jag yrkar således att Statstidningens ansvarige utgifvare, Hr Kansli-Rådet och Riddaren af Kongl. Nordstjerne-Orden Wallmark måtte, jemlikt 3 : mom. Tryckfrihets-Förordningen, jemfördt med 60 kap. 5 6. Missgerningsbalken, fällas att böta Trettiotre R:dr 16 sk., hvaremot jag så myeket heldre afstår från yrkandet af den offentliga afbön, samma Jagrum omförmäler, som Hr Kansli-Rådet, thy förutan redan lidit tillräckligt för deras skull, emot hvilka, om de varit mina synliga motparter, jag skulle gjort min rätt gällande, enligt lagens hela stränghet. Ett ytterligare prof af förutseendet och omtankan på ett visst håll, innefattas deruti, att den Boktryckare, i hvars officin Regeringens officiella blad blifvit tryckt från sjelfva början af Statstidningens tillvaro, uppträder inför Domstol medden förklaring, efter å honom utverkad stämning, och vid pass fjorton dagars besinningstid, att han (Boktryckaren Hellstn) — som orden lyda uti denna högtärade KämnersRätts justerade protokoll den 17: sistlidne Juni — hvarken vore utgifvare af samma tidningsblad, eller kunde dess ansvarige ulgifvare uppgifva. Det är således det officiella bladets Boktryckare, som framtett första exemplet under värt nuvarande samhällsskick på en öfverträdelse af Grundlagens bud i 4 f. 2 mom. Tryckfrihetsförordningen, hvilken ej frikänner Regeringens Boktryckare mer, än hvilken annan som helst, från skyldigheten att ställa sig lagar och författningar till efterrättelse. Jag yrkar derföre slutligen, att Hokeyckara Hellstcn må, enligt nyssberörde 2 mom. af 4 . Tryckfrihetsförordningen, fällas att böta de der utstakade Etthundrade Rdr. Stockholm d. 22 Juli 18335. M. J. Crusenstolpe.