ARN LTTE LER vr no mm hh öm höy Im a mr OA OM, OO ESS S——— EE —— I ———— VV VV ÄV SS SS SE Lv MA LL Al ARIAL D MS AFERETURRARTIER ar hände tvi ARAU , AULIL 2PLI1IOL hade jag vågat hoppas att den äran skulle vara mig beskärd, att sätta ett sadant utomordentligt ord i omlopp. Men när jag förnimmer huru synbarligen hela verlden bringas ur sin fattning och tappar hufvudet, blott man råkar nämna: skälmstycken , så kan jag ej längre tvifla, att det ju lyckats mig att här naturalisera uppfinningen från Bagdad. Ministere, Riddarhus, Stats-tidnings-redaktion och Gud vet allt hvilka: notabiliteter i samhället, träffas liksom af en elektrisk stråle genom det olycksbaådande ordet, hvilket gör en sensation som vore frågan om ett högförräderi. Himlen vet, om förskräckelsen och den ridderliga oviljan voro större, ens då, när staten hotades att blifva skakad sina grundvalar af förre traktören Lindbom eller de landsförvisade , men sedermera, i kraft af Konungens Personliga höga ädelmod, till fosterbygden återkallade Friherrarne! Fastän jag nyss sjelf råkat uttala ordet skälmstycken , har jag dock ännu lyckligtvis nog simnesredighet i behåll, att kunna inse, att då Ridderskapet och Adeln vid sistförflumna riksdag hvarken satte i fråga, att låta anställa åtal i anledning af det åberopade uttrycket, ej eller genom det i Grundlag och Riddarhus-Ordning föreskrifna röstantal afklippt min riksdagsmannarätt, hvilken i alla fall, äfven om hvarenda medlem af adeln då voterat för mitt uteslutande likväl icke desto mindre qvarstod och vidtog lika fullständig och oförvitlig nästa och alla kommande riksmöten — inses, säger jag, att Riddarhusets stormar ingalunda bortsopa: straffbarheten af det skymfliga uttrycket om i-min person: Statstidningen; utan snarare ökas denna straffbarhet derigenom, att man nu åa svarande sidan bjudit till, att genom sofisterier leda sig till den slutsats, att man haft rättighet att säga och rätt uti hvad man sagt. Förmodligen skall Hr KansliRadet Wallmark medgitfva att detta mitt omdöme är rigtigt, sedan jag talat genom ett exempel och, följände hans eget, lemnadt i svaromäålet, förutsätter, att jag nu i detta slutpåstående å Hr KansliRadet yrkade ärans förlust, att Juryn förkastade ett yrkande, hvilket i sådan rigtning ostridigt vore utöfver billighetens och rättvisans kraf sträckt, och att Hr KansliBRådet följaktligen frikändes af Rätten. Orm nu derefter någon företog sig att Jäta trycka i en tidning, att Hr KansliRådet genom sin närvaro förnärmade hela den vördnadsvärda Ofrälse samhällsklassens anseende; om Hr Kansli Rådet inför Domstol åtalade denna skymf; och om svaranden då genmälte, att som ärans förlust blifvit åa Hr Kanslihadet under en rättegång yrkad, så hoppades han (min värde motparts supponerade vederpart) hafva ullräckligt visat och bevisat icke allenast oförgripligheten men oklanderligheten af den tirad, som motparten åtalat : (som orden lyda i förklaringen) månne Hr KanshRadet skulle finna sjelf, samt önska och påstå, att Juryn måtte finna en så beskaffad förklaring nöjaktig och tillfyllestgörande? Det var dock som jurymän, icke som domare, Adelns ledamöter yttrade sig öfver det magiska ordet skälmstycken, och skilnaden mellan factum och exemplet ligger, dels i antalet af jurymän, dels i tysthetseden å ena sidan, som hindrar att kanna proportionen al friande till fällande röster, samt olfentligheten å den andra. Jag skall gå min värde vederpart till handa med en upplysning, som han kanske ej väntat. Jag skall öppet erkänna, att resultatet af omröstninge n på Riddarhuset, rörande min person, fignade mig derföre, att detta resultat utgjorde ett nytt, OV edersäghgt och allmänt askådligt bevis på ministeriel underlägsenhet och oförmåga att beräkna ens sina egna krafter, med ett ord: ett komplett ministerielt nederlag; men alldeles icke derföre, aut jag ej blef utvoterad. Sådant hade varit mig likgiltigare än någonting annat i verlden. — General Pechlin uteslöts på en gång för tvänne riksdagar och. styrde Riddarhuset den tredje, när han återkom. Biskop Serenius dömdes till afbön inför Sekreta-Utskottet och fortior sedermera intill sin död, att vara en af Ständernas ledare och pelare. Under politiska fejder har det i alla tider händt, att den som gått sina motståndare närmast på lifvet, nödgats, för någon tid åtminstone, sitta emellan. Det har skett i tider, då Svenska Riddarhuset ägde en välförtjent både yttre och inre aktning, utan att Husets anseende ansågs förnärmadt af den utvoterade representantens närvaro. Huru mycket mindre kan något sådant komma i fråga, då det blot är på den yttre aktningen det gör anspråk, genom en sanmnningsälskande pensel, i hvars kolorit, då den uppenbarar sig i Statstidningen, någon insändare i Aftonbladet trott sig igenkänna den välsignade pigan Stina Andersdotter När jag i förklaringen träffade på uttrycken aritmetisk majoritet och ? moralisk uteslutning, motsåg jag med verklis fröjd. att de nva kämnarne för Riddarhn