ledamöter från domkapitlet, ja sjelfve Statssekreteraren för Ecklesiastika ärenderna, till och med äfven sjelfva Ärkebiskopen. Man må ej säga, att Regeringsformens 114 . dervid skulle öfverträdas, ty 1:0o äro alla patronbref villkorliga, der vissa rättigheter stå i förhållande till vissa skyldigheter 2:o är det en billig och behöflig reformation i kyrkan, att de patroner, som ej vårdat Christligen, hvad dem ombetroddes, nödsakas att till konungamakten återlemna den verkliga majestätsrätt, som i en blind tid blifvit aristokratien öfverlåten. Jemför vidare de disputationer, som Petrus Munck ventilerade i Upsala de jure devolutionis, samt de jure principis circa sacra: de voro dock skrefna i en tid, då konungamakten var liten. Jag medgifver Tit. att för omvändande af en i början omedgörlig biskop kunna finnas de medel Tit. uppgifvit; och det är icke väl, om så förhåller sig: men jag tror att största delen af den fiendtliga anda som uppreser sig mot Preste-Ståndet i allmänhet, skulle blid-kas till försonlighet, om Presterskapet sökte bilägga all tvist om Presträttigheter genom att ingå en bestämd tiondereglering i ställe för den förhatliga stråtionden, som dessutom af otrogna tjenare ofta vårdslöst behandJas. Det är väl icke obilligare, att en kyrkoherde har en anständig lön utgående i tunnor, än att en domare eller en fogde har en vida större och indrägtigare inkomst, äfven utan att tillgripa den förhatliga latinska term: per fas et nefas, som ej heller jag kan gilla. Hvad M. H. yttrat om orsakerna, hvarföre Prestembeten med få undantag besättas med ofrälsemän, kan jag ej antaga. Preststudierna hafva aldrig varit ansedda wanhedrande för adelsmän, utan endast dels besvärliga, dels föga lönande. Det är vanligen ganska sent en prestman får befordran; adelsmannen, det vill säga den förnämare — icke den, som, ur Presteståndet utgången, räknar sig dit, vill ej gräla hela sin ungdomstid, och sedan vänta på bröd — hela sin mannaålder; utan han vill hellre dansa, rida, spela, kurtisera sig till lyckan, eljest ger han henne på båten, liksom hvar och en annan dam, som gör sig difficile: om dessutom hela indelningsverkets fonder, alla Hofembeten, samt högre civila poster, slutligen de rikaste giften i landet stå den högre adeln tillbuds — så kunna de gerna saklöst lemna oss andra alla ecklesiastika tjenster; men, skulle först all Frälsejord småningom gå ur adelns händer; om sedan ofrälsemäns rätt att kunna befordras till de högsta statsembeten göra sig gällande — då skola äfven de af högre adeln hålla till godo de presterliga befordringarna; men en sådan tid blir olyckligare än den närvarande: ty, så länge ett första stånd finnes, blifver det ett olyckans förebud, om de behöfva för sin bergning intränga på den lägre tjenstemannabanan. Jag anser det nyttigt, om medel genomdrifvas, hvarigenom det första ståndet kan bibehålla sin jord, väl icke ostyckad och sammanhållen, men likväl inom ståndet fördelad i mindre egendomar, som kunna bättre skötas. Men, när adelståndet icke mer eger sin Frälsejord, såsom basis för sina privilegier, borde ock adelståndet upphäfvas, liksom det Rike, hvilket tillintet baf angränsar, icke heller bör hålla något amiralitet och aflöna det. Ett namn med von, af eller de, och de Za utgör icke något adelskap; de, som sådant mena, äro att anse såsom vuxna barn. Att lärde, men fattiga män tilläto sina barn blifva upphöjde i adligt stånd, var en fåfänga eller en svaghet, som jag icke förstår. När en Fader icke ens har så mycken jord, att hans stamträd der kan uppdragas, borde han förstå, att icke föreviga ättens förödmjukelse; utan alla upplyste böra förena sig om en och samma princip, att en bildad och patriotisk medelklass utgör Rikets styrka och nationens ära. Quistofta i Juni 1835. D. Munck af Rosenschöld.