ledamöter från domkapitlet, ja sjelfve Statssekreteraren
för Ecklesiastika ärenderna, till och med äfven sjelfva
Ärkebiskopen. Man må ej säga, att Regeringsformens
114 . dervid skulle öfverträdas, ty 1:0o äro alla patronbref
villkorliga, der vissa rättigheter stå i förhållande till
vissa skyldigheter 2:o är det en billig och behöflig re-
formation i kyrkan, att de patroner, som ej vårdat
Christligen, hvad dem ombetroddes, nödsakas att till
konungamakten återlemna den verkliga majestätsrätt,
som i en blind tid blifvit aristokratien öfverlåten. Jem-
för vidare de disputationer, som Petrus Munck ventile-
rade i Upsala de jure devolutionis, samt de jure prin-
cipis circa sacra: de voro dock skrefna i en tid, då
konungamakten var liten.
Jag medgifver Tit. att för omvändande af en i bör-
jan omedgörlig biskop kunna finnas de medel Tit. upp-
gifvit; och det är icke väl, om så förhåller sig: men
jag tror att största delen af den fiendtliga anda som
uppreser sig mot Preste-Ståndet i allmänhet, skulle blid--
kas till försonlighet, om Presterskapet sökte bilägga all
tvist om Presträttigheter genom att ingå en bestämd
tiondereglering i ställe för den förhatliga stråtionden,
som dessutom af otrogna tjenare ofta vårdslöst behand-
Jas. Det är väl icke obilligare, att en kyrkoherde har
en anständig lön utgående i tunnor, än att en doma-
re eller en fogde har en vida större och indrägtigare in-
komst, äfven utan att tillgripa den förhatliga latinska
term: per fas et nefas, som ej heller jag kan gilla.
Hvad M. H. yttrat om orsakerna, hvarföre Prest-
embeten med få undantag besättas med ofrälsemän,
kan jag ej antaga. Preststudierna hafva aldrig varit
ansedda wanhedrande för adelsmän, utan endast
dels besvärliga, dels föga lönande. Det är vanli-
gen ganska sent en prestman får befordran; adels-
mannen, det vill säga den förnämare — icke den,
som, ur Presteståndet utgången, räknar sig dit, vill ej
gräla hela sin ungdomstid, och sedan vänta på bröd —
hela sin mannaålder; utan han vill hellre dansa, rida,
spela, kurtisera sig till lyckan, eljest ger han henne på
båten, liksom hvar och en annan dam, som gör sig
difficile: om dessutom hela indelningsverkets fonder,
alla Hofembeten, samt högre civila poster, slutligen de
rikaste giften i landet stå den högre adeln tillbuds —
så kunna de gerna saklöst lemna oss andra alla eckle-
siastika tjenster; men, skulle först all Frälsejord små-
ningom gå ur adelns händer; om sedan ofrälsemäns rätt
att kunna befordras till de högsta statsembeten göra sig
gällande — då skola äfven de af högre adeln hålla till
godo de presterliga befordringarna; men en sådan tid
blir olyckligare än den närvarande: ty, så länge ett
första stånd finnes, blifver det ett olyckans förebud, om
de behöfva för sin bergning intränga på den lägre tjen-
stemannabanan. Jag anser det nyttigt, om medel ge-
nomdrifvas, hvarigenom det första ståndet kan bibehålla
sin jord, väl icke ostyckad och sammanhållen, men lik-
väl inom ståndet fördelad i mindre egendomar, som kun-
na bättre skötas. Men, när adelståndet icke mer eger
sin Frälsejord, såsom basis för sina privilegier, borde ock
adelståndet upphäfvas, liksom det Rike, hvilket tillintet
baf angränsar, icke heller bör hålla något amiralitet och
aflöna det. Ett namn med von, af eller de, och de
Za utgör icke något adelskap; de, som sådant mena, äro
att anse såsom vuxna barn. Att lärde, men fattiga män
tilläto sina barn blifva upphöjde i adligt stånd, var en
fåfänga eller en svaghet, som jag icke förstår. När en
Fader icke ens har så mycken jord, att hans stamträd
der kan uppdragas, borde han förstå, att icke föreviga
ättens förödmjukelse; utan alla upplyste böra förena sig
om en och samma princip, att en bildad och pa-
triotisk medelklass utgör Rikets styrka och nationens
ära.
Quistofta i Juni 1835.
D. Munck af Rosenschöld.