sa sammangaddningen, som naturligtvis icke går ut
på mindre än mord, rån, plundring etc. ete. etc. Allt
motstånd, ja all anmärkning emot regeringen, kommer af
ingenting annat än liberalism; och från minga höga
autoriteter (t. ex. här i Sverige från Rikets första uni-
versitet) vet man ju alldeles bestämdt, att liberalismen
icke är annat än en rå egoism, en af rolflystna gastar
hopspunnen lära, genom hvars utbredande man hoppas
få röfta och plundra!
Men — tillämpningar a sido! Latom oss höra, hvad
den Franska förf. säger! Hans artikel lyder så här:
En dålig styrelse kan länge försvara sig, ty hon slåss
på egen botten; men slutligen, förvånad öfver det stora
malet af motståndare, omgifven och antastad på alla
öfverger hon sina positioner och har blott tvän-
ne ytterligheter att använda: antingen att slå sina fien-
der medelst en statskupp eller genom en anklagelse för
sammansvärjning och stämplande mot sig och staten.
Det första medlet är numera utnött. Sedan Carl X
haft en så hård erfarenhet deraf, samt domstolarne
fuunit, att krigsrätterna icke tillräckligt ersätta Jury-
ernc, kan man i Frankrike icke använda detta medel,
hvilket i alla: fall icke gerna tillgripes förr än i sista
staden, emedan det — frälsar eller dödar. Suppositio-
nen om sammangaddningar är ett mindre farligt medel;
sedan man väl funnit en Ofverdomstol, behöfs blott en
rannsakning på 10 till 12 stora qvartband: man samlar ifrån
ar,
alla fandets punkter de föregifne upprorsstiftarne ; man
hålier dem helt tranqvilt i fängelserna, ända till dess
att Fransmännen låta i sina personer kränka mensklig-
hetens och rättvisans skönaste rättighet, det fria för-
svarets heliga rätt.
7 Lö . . . Pp
Om man öppnar framtidens historia: öfverallt der
mat ser makten med fördel strida emot sina
motståndare, skall man finna vid ändan af händel-
sernas kedja en statskupp eller en föregifyen samman-
gaddning. Hvad kan ock vara enklare än att förvand-
Ia till konspiratörer sådana ärliga och ädelsinnade men-
niskor, hvilka säga helt högt hvad andra tänka i tyst-
het. hvilka i sina skrifter och sitt handlingssätt icke
forställa hvarken sina opinioner eller sina önskningar,
och hvilka, till följe af sina naturliga förmögenheter,
med kraftig vilja antaga ett system, som är motsatt det
som följes? Men — på denna räkning skulle det
knappast finnas en endai Frankrike, som ej borde släpas
framför brottmälsdomaren : sammangaddning, är enligt
aklagaremaktens yttrande inför Pärsdomstolen, ett in-
tellektuelt factum, ev beslut föregående alla vanliga juri-
diska eller materiella facta, hvari man är medbrottslig, blott
mon deltager i öfverläggningen, och till och med icke endast
medbrottslig, utan med-upphofsman. I sanning: den plikt-
skyldigaste kronoåklagare borde dock med förvåning hej-
da sig vid denna otroliga definition på sammangaddning!
Med utllhjelp af denna beundransvärda definition blir all-
ting sammansvärjning. Om man gar tillsamman, är det
cn sammangaddning; om man protesterar mot den lag
som hindrar föreningar, är det en sammangaddning; om
man väcker fråga om högre dagspenning, är det en sam-
mnmangaddning, om man försvarar sig mot de Polis -agen-
cr som sjelfve framkalla oordningar, är det en sam-
mangaddning; om man uttrycker sin harm emot massak-
rerna och häktningarna, är det äfven en sammangadd-
ning. Snart finnes det ej mer individer, isolerade men-
viskor, utan det är hela departementer, som man inmän—
ger I Jeutesammangaddningen. Man läser t. ex. i å-
Iklägaremaktens Tibell mot Lyonesarne: Isere Departe-
mentet har äfven betalt sitt offer; det har tagit del
komplotten. Ja hela Frankrike år säkerligen delagtig
li den!
Våre fyratio revolutionsar bevisa med hvilken skick-
lig förrädiskhet regeringarne, sedan de sjelfve genom hän-
delsernas tvång eller en origtig politik nödgats antaga
rölen af ett parti, vetat att använda det förskräckliga
vapnet, som de föregifna sammansvärjningarne erbjuder
dem. Huru uppställdes de anklagelser som bortryckte
(Girondisterna ifrån den sak deså valtjenat. Hr Thiers
sjelf beskrifver det sålunda: All deras moderation blef
förvandlad i en stor konspiration, hvaraf borgerligt krig
skulle blifvit en nödvändig följd. Deras senfärdighet
under lagstiftande församlingens tidpunkt, att uppresa
sig emot Thronen; deras opposition tillprojektet d. 10
AMöeusti; deras strid med kömmunen, allt ifrån samma
dig ull den 20 September; deras kraftfulla protester
emot blodutgjutelserna; deras medlidande med; Ludvig
XVI; dettas motstånd vill det inqvisitoriska system, som
jäfördes, till de extråordinära Domstolarne, till tvångs-
Iånet, till alla revolutionära medel; slutligen: deras :be-
mödanden att skapa en mothällande myndighet
genom inrättandet af den så kallade Commission
des Douze och deras, förtviflan efter nederlaget i
Paris, hvilket förmådde dem att söka hjelp af
provinserna; allt detta blef omklädt i en stor sam-
-