s
a
.
pel.s Det skulle oändeligen smärta, fört. , om dess fram-
ställningssätt varit så förfeladt, att dess inre åsyftan för
allae läsare gu förlorad. . Benna fruktan intog förf. vid
läsningen af den första recensionen, ändå vida mera än vid
den andra. Skälet dertill är påtagligt. Bee. i Litteratur-för-
eningens tidb. tyckes hedrat fört. med ett genomliäsa dess
hvardagligheter, och förf. skrifver helt och hallet på
Sug pi:
sina egna bristers räkning alla de dunkla åsigter, arbe-
! lod o Ster,
161 hos denna sin recensent Jemnat. - Förf. erkänner
gerna felen, tackar för varningar och tillrättavisningar,
anser de minga vänliga och hedrande utlatelserna, visst
icke som beröm, utan endast som cen liten uppmuntran
uli.ven nybegynnare, och likasom eu biuert ord
af cn vän är tusende gånger mera pukostande och
smiäctande än en million dylika fran en ovän, så mar.
sie förf. medgifva, att af alla de harda tillmälen, som
fallit öfver honom och hans arma Kusiner, intet enda
skurit så djupt som detta förfärliga skum, hvilket
hav, med hela sanningen och renbeten af sina alsigter,
skall bemöda sig alt bortskumma. - Måue nu endast
skumslefven lyda handen, som den förer, och handen
intentionen, som den leder, iy deu är god!
Nu tll Aftoutidningen. - Mörker och dimmal ty en-
dast under dylika här den värde recensenten kastat en
flygtig blick på de blyga Kusinerna, och som dessas fel
äro si många och så stora, att de äfven kunna synas
i mörkret, men deras förtjenster så ringa, att det vill
hela Guds dager till, för att upptäcka dem, så blef re-
censenten endast varse felen, ty förf. af Kusinerna är
nog högsinnad att försmå alla dessa sma loford om
styl, ec. när hans afsigter och inre tendens misskännas.
Ulvad är ett vackert skal kring en-dilig kärna? Hvad
vore styl, småqvickhet och dylikt, om det skulle lina
sig som smink åt oädla känslor? c) och nästan så pre-
senteras dessa obetydliga förtjenster hos förf. af Kusiner-
na. af Afton - Tidningens :recension. Att Kusimerna
äro ott obetydligt slapprisverk, det har förf. redan
inom dess egna permars gebit medgifvit; men att de
äro sådana, som recensenten vill framställa dem, det
kan han aldrig medgifva. . Förf. tager för afgjordt, att
retensenten, upptagen af vida, vigtigare, allvarsammare
och nyttigare värf, icke Haft tid att kosta ett ögonblick
på genomläsningen äf dessa anspråkslösa, men ändock
dryglusta Kusiner, utan endast sprungit förbi dem i
mörkret, d. v. s. bedömer dem efter utsago af nagon-
annan, som sprungit förbi dem vid lyktsken. Yore ej
deta händelsen (och en ganska förlatlig händelse ändock),
så: kunde ej alla dessa misstag -och skefva åsigter af det
Hekx ägt rum. Axel skulle då ej i recensentens ögon
varil ett afskum på jorden, . utan en yngling, vilseförd
al sina häftiga passioner-och sin förfelade uppfostran
och handledning i de yngre åren, men som will och
skall resa sig, fast han kanske ännu kan snafva:en och
annan. gång. På honom skulle förf. en gång framdeles
så gerna vilja tillämpa Stagnelii sköna uttryck : En för-
sonad synd d) är något vida. högre än blotta oskul-
den — ett uttryck och en genomtänkt tanka, som pas-
sar. mennen lika så väl och herrligt, som den är otil-
lömplig för qvinnan ; icke för att ej äfven hon kan
njuta trösten af ånger, bot.-och bättring, lika så väl
som mannen, men emedan de blomster, som dessa räcka
henhe, ej äro för denna vVerlden, utan endast kunna
plockas i en annan. ee). Äfven den usla Mathilda
att förstå sin bestämmelse! må hon vaga begripa, at
bon verkligen är skapad till något högre än att teckna
barn-tuder. a i
ec. ): Jädla känslor? hos hvem? hos förf. eller hos de
målade figurerna? tror förf. sig kallad att predika, så
-så hon då skrifva — predikningar! I konstens codex
ära stadgade helt andra mått, mål och vigt; hvad vi i
.allnänna lifvet och i katekismiförhör kalla dygder,
uppenbarar sig i konsten sasom skönhet (Cxeken
hade ett och samma ord för det stöna och det mo-
raliskt ädla). Böjer sig i konstverket någon afsigt,
något sträfvande att inskärpa en lära, att bevisa en
sats, eller något dylikt, då är konstnären redan på
alvägar. Det sker nog ändock; men icke genom in-
verkan på öfvertygelsen, utan på känslan, och i
alla händelser konstnärens -bön förutan. — Derföre är
det, som den skapande icke får i sin skapelse insät-
14 sitt eget jag, d. Vv. :s. sina egna böjelser och af-
sger. Icke må förf. inbilla sig, att hennes arbete
hlifvit ett grand bättre, om hennes figurer predikade
moral, men vore misstecknade, eller ett grand sämre
i motsatt förhållande. Hvarken vi eller nagon annan
recensent hafva ogillat, att Axel icke är ett dygde-