s a . pel.s Det skulle oändeligen smärta, fört. , om dess framställningssätt varit så förfeladt, att dess inre åsyftan för allae läsare gu förlorad. . Benna fruktan intog förf. vid läsningen af den första recensionen, ändå vida mera än vid den andra. Skälet dertill är påtagligt. Bee. i Litteratur-föreningens tidb. tyckes hedrat fört. med ett genomliäsa dess hvardagligheter, och förf. skrifver helt och hallet på Sug pi: sina egna bristers räkning alla de dunkla åsigter, arbe! lod o Ster, 161 hos denna sin recensent Jemnat. Förf. erkänner gerna felen, tackar för varningar och tillrättavisningar, anser de minga vänliga och hedrande utlatelserna, visst icke som beröm, utan endast som cen liten uppmuntran uli.ven nybegynnare, och likasom eu biuert ord af cn vän är tusende gånger mera pukostande och smiäctande än en million dylika fran en ovän, så mar. sie förf. medgifva, att af alla de harda tillmälen, som fallit öfver honom och hans arma Kusiner, intet enda skurit så djupt som detta förfärliga skum, hvilket hav, med hela sanningen och renbeten af sina alsigter, skall bemöda sig alt bortskumma. Måue nu endast skumslefven lyda handen, som den förer, och handen intentionen, som den leder, iy deu är god! Nu tll Aftoutidningen. Mörker och dimmal ty endast under dylika här den värde recensenten kastat en flygtig blick på de blyga Kusinerna, och som dessas fel äro si många och så stora, att de äfven kunna synas i mörkret, men deras förtjenster så ringa, att det vill hela Guds dager till, för att upptäcka dem, så blef recensenten endast varse felen, ty förf. af Kusinerna är nog högsinnad att försmå alla dessa sma loford om styl, ec. när hans afsigter och inre tendens misskännas. Ulvad är ett vackert skal kring en-dilig kärna? Hvad vore styl, småqvickhet och dylikt, om det skulle lina sig som smink åt oädla känslor? c) och nästan så presenteras dessa obetydliga förtjenster hos förf. af Kusinerna. af Afton Tidningens :recension. Att Kusimerna äro ott obetydligt slapprisverk, det har förf. redan inom dess egna permars gebit medgifvit; men att de äro sådana, som recensenten vill framställa dem, det kan han aldrig medgifva. . Förf. tager för afgjordt, att retensenten, upptagen af vida, vigtigare, allvarsammare och nyttigare värf, icke Haft tid att kosta ett ögonblick på genomläsningen äf dessa anspråkslösa, men ändock dryglusta Kusiner, utan endast sprungit förbi dem i mörkret, d. v. s. bedömer dem efter utsago af nagonannan, som sprungit förbi dem vid lyktsken. Yore ej deta händelsen (och en ganska förlatlig händelse ändock), så: kunde ej alla dessa misstag -och skefva åsigter af det Hekx ägt rum. Axel skulle då ej i recensentens ögon varil ett afskum på jorden, . utan en yngling, vilseförd al sina häftiga passioner-och sin förfelade uppfostran och handledning i de yngre åren, men som will och skall resa sig, fast han kanske ännu kan snafva:en och annan. gång. På honom skulle förf. en gång framdeles så gerna vilja tillämpa Stagnelii sköna uttryck : En försonad synd d) är något vida. högre än blotta oskulden — ett uttryck och en genomtänkt tanka, som passar. mennen lika så väl och herrligt, som den är otillömplig för qvinnan ; icke för att ej äfven hon kan njuta trösten af ånger, bot.-och bättring, lika så väl som mannen, men emedan de blomster, som dessa räcka henhe, ej äro för denna vVerlden, utan endast kunna plockas i en annan. ee). Äfven den usla Mathilda att förstå sin bestämmelse! må hon vaga begripa, at bon verkligen är skapad till något högre än att teckna barn-tuder. a i ec. ): Jädla känslor? hos hvem? hos förf. eller hos de målade figurerna? tror förf. sig kallad att predika, så -så hon då skrifva — predikningar! I konstens codex ära stadgade helt andra mått, mål och vigt; hvad vi i .allnänna lifvet och i katekismiförhör kalla dygder, uppenbarar sig i konsten sasom skönhet (Cxeken hade ett och samma ord för det stöna och det moraliskt ädla). Böjer sig i konstverket någon afsigt, något sträfvande att inskärpa en lära, att bevisa en sats, eller något dylikt, då är konstnären redan på alvägar. Det sker nog ändock; men icke genom inverkan på öfvertygelsen, utan på känslan, och i alla händelser konstnärens -bön förutan. — Derföre är det, som den skapande icke får i sin skapelse insät14 sitt eget jag, d. Vv. :s. sina egna böjelser och afsger. Icke må förf. inbilla sig, att hennes arbete hlifvit ett grand bättre, om hennes figurer predikade moral, men vore misstecknade, eller ett grand sämre i motsatt förhållande. Hvarken vi eller nagon annan recensent hafva ogillat, att Axel icke är ett dygde