värd, om den andre ätt han är dum och egoistiskt trång-
sint; men hon skall bevisa sin karakteristik med hand-
lingar och händelser, som icke allt för lätt kunna af
en annan ses i ett annat ljus.
Mählendorff var, med ett ord, icke hjelte (i den
bemärkelse, vi ofvan visa detta ord äga) eller icke e-
lak nog, för att af sin Amalia göra en öm hustru.
Må man icke missförstå denna vår målning, såsom
vore den hemtad ur egen erfarenhet! Den är ej an-
nat än qvintesensen af de åsigter och händelser, som
inhemtas af feminina författares romaner. Sådana de
målat sina hjeltar och hjeltinnor, hafva vi tagit dem
och deraf gjort en uppställning, huru de tänka sig
mannen och qvinnan, samt mannens förhållande till qvin-
nan. .
Man har gissat mycket, hvem MKusinernas författa-
rinna är; man har till och med gissat på M:le Bre-
mer. Men Rec. såg vid första ögonkast att det ic-
ke är hon. Hennes vekare, mera poetiska svärmeri,
äfven som hennes aldeles oupphunna, älskvärda naivete,
saknas ; däremot finnes en raskare och djerfvare gång,
skarpare kontourer, en betydligare portion kaustisk
humor och mera planmässigt anlagd saga. Att en karl
varit med i rådet — eller åtminstone korrigerat — i
afseende på språket, synes. genast; ty detta qvinnoarbe-
te är i gramatikalisk och logisk korrekthet långt öfver
äfven till och med hvad våra Hrr författare nu för ti-
den merendels prestera. -x
Vi kunna icke lemna denna uppsats utan den an-
märkning, att författarinnan, ensam bland sina systrar
i Sverige, ofta låter sina hjeltinnor känna i luften en
persons närvaro. Vi hafva något småskrattat åt detta
naiva erkännande af ett varseblifningsmedel, som vi icke
sjelfva erfarit, men som troligen nog finnes hos menni-
- skan, likasom det finnes hos andra djur, atminstone vis-
sa tider om årct.
Den enda gang, vi förut vidrört detta arbete, var när
vi intogo en liten insänd berättelse om dön besynnerliga,
febergifvande verkan, det haft på lilla fröken Emilie,
och om Doktorns varning att icke sätta boken i hand
på unga flickor. Vi hade Få icke sjelfva läsit den; och
erkänne nu, att vi, efter läsningen, blefvo rätt förundra-
de öfver dessa farhågor och varningar. Sällan har väl
en roman mindre predikat omoraliska läror än denna.
Kanske var doktorns mening, att det för helsan blott
är nyttigt att läsa sömngifvande böcker; och då hade
han rätt att varna mot denna, ty hon är verkligen högst
- 4 - ee