laggande), och han hetvillade icke, att ju Huset, genom
en betydande majoritet, skulle hafva förklarat sitt bifall
till. regeringens handlingssätt. Talarens åsigt af den stri-
diga punkten vore föröfrigt den, att England, enligt folk-
rätten, vore befogadt, att operera med sina skepp, icke
blott på Spanska kusten, utan äfven att afhålla hvarje
främmande makt från. dylika operationer, och till och
med utestänga de neutrale från Spanska hamnar; att
äfven det nu beslutade slags intervention vore enlig med
folkrätten; att man i Spanien endast i de provinser, som
hade särskilta privilegier, vore stämd emot intervention,
och att det vore Englands intresse att upprätthålla den
nuvarande regeringen i Spanien, hvilken erkänt de förra
Cortezlånen i främmande länder, och komma att erkänna
de Sydametikanska fristaternas oafhängighet. — Att Lord
Måhon gerna skulle vilja tränga ut öfverste Evans från
hans plats för Westminster, för undr ade icke talaren, emedan
den ädle Lordens vän, Lord Elliot, var ordförande i
den konservativa klubben för Westminster, och troligen
ej skulle hafva någonting emot om han kunde komma
in i Huset såsom ledamot för nämde valdistrikt.
Hr O Connell ville icke undersöka om man inter-
venerade eller ej; han beklagade blott att man icke dref
interventionen ännu mycket längre; (Hör, : hör!) man
måste söka att åter förskaffa Biscaya och Navarra deras
privilegier; detta skulle verka vida mera än alla beväp-
nade trupper. För öfrigt måste Talaren protestera der-
emot, att man i detta Hus kallade Don Carlos Konung
af Spanien; ty han hade lika litet rättighet att vara det,
som utsigt att blifva det, så snart Engelska vapen upp-
trädde mot honom. Att understödja frihetens sak låge
i hvarje fri stats intresse. — Slutligen berömde han den
Elliotska konventionen, och yttrade sig häftigt mot Zu-
malacarreguy som med kall blod hade låtit. mörda
värnlösa fångar, men tillade att Mina vore ännu myc-
ket värre; Talaren ansåg honom för ett: verkhgt miss-
foster ), och han gjorde sig ännu samvete öfver att:
hafva varit en af värdarne vid en middagsmåltid, som
blifvit föranstaltad till generalens ära. Han (O? Connell)
hoppades att hans tappre vän, öfverste Evans, icke
skulle förena sig ined någon general, som kunde gilla;
sådane ohyggligheter.
Hr Price försvarade Z umalacarreguy: han hade al-
drig låtit skjuta någon fånge, innan han gjort försök att
få honom utvexlad mot någon af de sina. Talaren vil-
le nämna ett exempel: en Irländare O Donnell hade
fallit i Zumalacarreguys händer, och han hade bemött
honom ganska vål, samt skickat honom till general Mina för
att utbyta honom mot en annan fånge. Först då Mi-
na gifvit till svar, att han icke hade någon fånge mer
att utvexla, emedan han hade låtit skjuta allesamman,
hade Zumalacarregwy likaledes gifvit befallning att
ODomnell skulle skjutas. I interventionen såg Tala-
ren en alldeles obefogad inblandning, emedan det en-
dast och allenast var Spanien, som det tillkom att af-
göra, om Don Carlos eller Christina skulle herrska.
Så snart Brittiska legionen satte sin fot på Spansk jord,
vore England för alltid vanäradt.
Hr Bulwer försvarade regeringens förhållande, och
anförde, såsom exempel att dylika interventioner förut
ägt rum, en Engelsk armtes öfversändande till Frank-
rike då Napoleon återkommit från Elba, och att
10,000 man Engelska truppar med Drottning Elisa-
beths tillåtelse inryckt i Spanien, utan att hon förkla-
rat Konungen derstädes krig.
Hr M? Lean påstod, att de båda anförda exemplen
icke passade på förevarande fall, och slöt med den
fråga (hvilket var det hufvudsakliga i hans anförande)
till statssekreteraren för utrikes; ärenderne: huruvida
det vore sannt, att de Nordiska makterne vägrat erkänr-
na Drottningen af Spanien? Lord Palmerston syvara-
de: Ryssland, Preussen och Österrike hafva för när-
varande inga sändebud i Madrid, och hafva proteste-
rat mot förändringen af Spanska thronföljden
Slutligen tog Talmannen Hr Abercromby ordet, för
att försona de båda ledamöterne, Lord Mahon och Öf-
verste Ei ans, med hvarandra. — Såvidt jag uppfattat
förhåll ade han — har den ädle Lorden .
medgifvit, Mu den 1tappre ledamoten för Westminster
och hans kamraters motiver voro fullkomligt hederliga,
men att han, såsom parlamentsledamot, icke kunde gil-
ia deras förehafvande, fastän deras motiver vorotgoda.
1) den tappre öfversten icke rätt förstod: hvad, den
ädte Lorden menade, så hade han tillrättavisat hotom
i hårda uttryck. : Men sedan den ädle Lorden härma-
re förklarat sig rättfärdigade öfversten sig med den
anmärkning, att han eridäst yttrat sig vilkorligt, och
upprepade sina, visserligen förolämpande, yttranden
ot den ädle Lorden, i den händelse att denne haft för
albigt att yttra Sig arerörigt om öfversten och hans
Lamrater — men han upprepade dem icke i tanka att
ks ER ai
) Med. detta. OQO? Connells stränga omdöme öfver Mina