laggande), och han hetvillade icke, att ju Huset, genom en betydande majoritet, skulle hafva förklarat sitt bifall till. regeringens handlingssätt. Talarens åsigt af den stridiga punkten vore föröfrigt den, att England, enligt folkrätten, vore befogadt, att operera med sina skepp, icke blott på Spanska kusten, utan äfven att afhålla hvarje främmande makt från. dylika operationer, och till och med utestänga de neutrale från Spanska hamnar; att äfven det nu beslutade slags intervention vore enlig med folkrätten; att man i Spanien endast i de provinser, som hade särskilta privilegier, vore stämd emot intervention, och att det vore Englands intresse att upprätthålla den nuvarande regeringen i Spanien, hvilken erkänt de förra Cortezlånen i främmande länder, och komma att erkänna de Sydametikanska fristaternas oafhängighet. — Att Lord Måhon gerna skulle vilja tränga ut öfverste Evans från hans plats för Westminster, för undr ade icke talaren, emedan den ädle Lordens vän, Lord Elliot, var ordförande i den konservativa klubben för Westminster, och troligen ej skulle hafva någonting emot om han kunde komma in i Huset såsom ledamot för nämde valdistrikt. Hr O Connell ville icke undersöka om man intervenerade eller ej; han beklagade blott att man icke dref interventionen ännu mycket längre; (Hör, : hör!) man måste söka att åter förskaffa Biscaya och Navarra deras privilegier; detta skulle verka vida mera än alla beväpnade trupper. För öfrigt måste Talaren protestera deremot, att man i detta Hus kallade Don Carlos Konung af Spanien; ty han hade lika litet rättighet att vara det, som utsigt att blifva det, så snart Engelska vapen uppträdde mot honom. Att understödja frihetens sak låge i hvarje fri stats intresse. — Slutligen berömde han den Elliotska konventionen, och yttrade sig häftigt mot Zumalacarreguy som med kall blod hade låtit. mörda värnlösa fångar, men tillade att Mina vore ännu mycket värre; Talaren ansåg honom för ett: verkhgt missfoster ), och han gjorde sig ännu samvete öfver att: hafva varit en af värdarne vid en middagsmåltid, som blifvit föranstaltad till generalens ära. Han (O? Connell) hoppades att hans tappre vän, öfverste Evans, icke skulle förena sig ined någon general, som kunde gilla; sådane ohyggligheter. Hr Price försvarade Z umalacarreguy: han hade aldrig låtit skjuta någon fånge, innan han gjort försök att få honom utvexlad mot någon af de sina. Talaren ville nämna ett exempel: en Irländare O Donnell hade fallit i Zumalacarreguys händer, och han hade bemött honom ganska vål, samt skickat honom till general Mina för att utbyta honom mot en annan fånge. Först då Mina gifvit till svar, att han icke hade någon fånge mer att utvexla, emedan han hade låtit skjuta allesamman, hade Zumalacarregwy likaledes gifvit befallning att ODomnell skulle skjutas. I interventionen såg Talaren en alldeles obefogad inblandning, emedan det endast och allenast var Spanien, som det tillkom att afgöra, om Don Carlos eller Christina skulle herrska. Så snart Brittiska legionen satte sin fot på Spansk jord, vore England för alltid vanäradt. Hr Bulwer försvarade regeringens förhållande, och anförde, såsom exempel att dylika interventioner förut ägt rum, en Engelsk armtes öfversändande till Frankrike då Napoleon återkommit från Elba, och att 10,000 man Engelska truppar med Drottning Elisabeths tillåtelse inryckt i Spanien, utan att hon förklarat Konungen derstädes krig. Hr M? Lean påstod, att de båda anförda exemplen icke passade på förevarande fall, och slöt med den fråga (hvilket var det hufvudsakliga i hans anförande) till statssekreteraren för utrikes; ärenderne: huruvida det vore sannt, att de Nordiska makterne vägrat erkänrna Drottningen af Spanien? Lord Palmerston syvarade: Ryssland, Preussen och Österrike hafva för närvarande inga sändebud i Madrid, och hafva protesterat mot förändringen af Spanska thronföljden Slutligen tog Talmannen Hr Abercromby ordet, för att försona de båda ledamöterne, Lord Mahon och Öfverste Ei ans, med hvarandra. — Såvidt jag uppfattat förhåll ade han — har den ädle Lorden . medgifvit, Mu den 1tappre ledamoten för Westminster och hans kamraters motiver voro fullkomligt hederliga, men att han, såsom parlamentsledamot, icke kunde gilia deras förehafvande, fastän deras motiver vorotgoda. 1) den tappre öfversten icke rätt förstod: hvad, den ädte Lorden menade, så hade han tillrättavisat hotom i hårda uttryck. : Men sedan den ädle Lorden härmare förklarat sig rättfärdigade öfversten sig med den anmärkning, att han eridäst yttrat sig vilkorligt, och upprepade sina, visserligen förolämpande, yttranden ot den ädle Lorden, i den händelse att denne haft för albigt att yttra Sig arerörigt om öfversten och hans Lamrater — men han upprepade dem icke i tanka att ks ER ai ) Med. detta. OQO? Connells stränga omdöme öfver Mina