Desse hjeltar gå dock något an; men de, som skola
verkeligen göra en qvinna fycklig, de äro alltför fada.
Qvinnan, liksom de gamla hedningarne, gör sina gudar
efter sitt beläte. Hon kan icke tänka sig utom kretsen
af sin erksamhet och sina tycken.
Se vi på den charmante Baron Axel, så är han en
högst bortskämd ung man, med alla för ett fruntimmer
förbryllande egenskaper, men utan ett gran af det, som
utgör. mannens största värde: förnuftighet, lugn, för-
måga (eller ens vilja) att styra sina passioner. Dere-
mot har han de lysande egenskaperna af hufvudlöst
sloseri och af fullkomligt förakt för och gyckel med det
ofrälse pack, hvilket han är skyldig pengar, förenadt
naturligtvis med en ädel afsky för att, till deras godt-
görande, emottaga den ringaste frivilliga hjelp af sina
vederlikar. Han tycker det vara fullkomligt ) sin ord-
ning, att hans dräng håller sig för god att äta med
gamla barons betjening. Han är uppfödd vid den lofliga
vanan! att skälla sin gamle farbror för snal; men hans
point dhonneur tillåter horom naturligtvis icke att e-
moitaga hjelp af samme farbroder. Han finner sig gan-
ska belåten att förföra Grefvinnan P.; men öfverger hen-
ne i en ädel harm, då hor vill dölja följderna deraf;
hvilket naturligtvis är ädelt och finkänsligt. Han käu-
ner sig fängslad af sin vackra kusin, just vid hennes
giftermål med en annan, och finner snart sin känsla be-
svaradf men hans ridderliga ädelmod är naturligtvis för
stort, för att tillåta, honom att, vid denna upptäckt, re-
urera och att lemna de färska såren tillfälle att läkas,
såsom vi torra karlar skulle fordra, visst icke af en
vanlig menniska, men af en hjelte, ett 1deal af manlig
både inre och yttre skönhet. Men våra fordringar äro
stränga i vissa fall; deremot äro de mindre stränga i
andra, t. ex. angående vwvirtuositet, på det modernaste
och omanligaste af alla instrumenter, guitarren.
Men, svarar författarinnan, jag har icke velat göra
hoaom till ett fullkomlighetsmönster. Vi svara: Min
Nädiga! Ni har åtminstone velat skipa den poetiska rätt-
visan; Ni har velat tilldela honom den lyckan att be-
haga den sköna, till kropp och själ sköna, Fröken A-
malia; Ni har således åtminstone velat låta oss se, hu-
rudana vi skola vara, för att allvarsamt fängsla edra
hbjeltinnor — ty ni kan väl icke neka, att Amalia är
en sådan, är en ädel, bildad, glad och förnuftig flicka?
Lom oss nu betrakta den stackars förskjutne Muh-
lendorff, som icke lyckas att behaga eller rättare lyckas
att misshaga. Hvaruti bestå egentligen hans fel? T trå-
kighet upplöser sig hela svaret. Vi tro, att han säkert
icke bhfvit så tråkig, om icke Ama!ia, eller rättare för-
fatiarinnan, råkat att bli kär i Axel. Han var en he-
derlig karl, det medger sjelfva fruntimmerskonseljen på
Ulfsborg ; men han hade andra stora fel, t. ex. han
var god hushällare, dock icke till den grad att han
nekade Amalia något, som hon pekade på, i hvilket
full han säkert varit mindre förhatlig, alldenstund
martyrdomen då kunnat fås komplett; han hade ett
strängt ordningssinne, hvilket gick ända till den olide-
liga ytterlighet, att han icke tålde ett rum, där städ-
ning och symmetri saknades; han hade, eller lät ändtli-
gen påtvinga sig, en sorts vedervilja mot sin frus utko-
rade hjertans vän, hvilken känsla kanske, om författa-
vinnan varit ärlig, kunde, lika väl som någon stockak-
tig apathi, hafva varit skälet, hvarföre han icke träng-
de sig in till sin hustru i hennes sista stunder, då hon
ockuperades och tröstades af personer, dem han såg
vara hennes hjerta närmare än han; ) han hade slutli-
gen det alldeles ohyggliga lytet att interessera sig för all-
varsamma och allmänna ärender, så olik deri den älsk-
värde Baron Axel och hans medbröder; ja, han var än-
ia derhän fallen, att han hade voterat med oppositio-
ner vid ett par Riksdagar. Den namnkunniga Harriett
Wilson har erkänt, at alla charmanta och glada da-
mer äro fiender till demokratiska läror och opposition;
och bon hade mera erfarenhet än mängden och framför allt
-
mera uppriktighet.
Ait alla dessa stora fek kommo af en medfödd trög-
het och trångsinthet, af en sjelfkär apathi, det säger
vit författarinnan, eller, rättare, hon sätter denna färg
nå hans handlingar — och vi veta ju, att fruntimren.
äro mästare i att tyda afsigter och bevekelsegrunder,
att sätta färg på dem ; de börja alltid sin berättelse
med resultatet. Söta du! hvad den karlen är elak
och dum! vet du, hur ban gjorde; på sista balen hos
Torngrens? Och sedermera, när sjelfva handlingen
Lomsner fram, såsom et bihang, kan det lätt hända, att
on icke prevenerad åhörare förklarar den utan all e-
likhet eller dumhet. Så ock med Muhblendorff. Sjelf-
va de händelser, som förekomma, kunna möjligen få en
sonan färg i dens ögon och efter dens berättelse, som
icke är kär i Baron Axel, för hvilken den stackars
Mublendorff råkar all stå i vägen. Författarinnan äger
sina figurer, hurudana hon beha-
TT oo oo
visserligen att göra
. a FU 1