Desse hjeltar gå dock något an; men de, som skola verkeligen göra en qvinna fycklig, de äro alltför fada. Qvinnan, liksom de gamla hedningarne, gör sina gudar efter sitt beläte. Hon kan icke tänka sig utom kretsen af sin erksamhet och sina tycken. Se vi på den charmante Baron Axel, så är han en högst bortskämd ung man, med alla för ett fruntimmer förbryllande egenskaper, men utan ett gran af det, som utgör. mannens största värde: förnuftighet, lugn, förmåga (eller ens vilja) att styra sina passioner. Deremot har han de lysande egenskaperna af hufvudlöst sloseri och af fullkomligt förakt för och gyckel med det ofrälse pack, hvilket han är skyldig pengar, förenadt naturligtvis med en ädel afsky för att, till deras godtgörande, emottaga den ringaste frivilliga hjelp af sina vederlikar. Han tycker det vara fullkomligt ) sin ordning, att hans dräng håller sig för god att äta med gamla barons betjening. Han är uppfödd vid den lofliga vanan! att skälla sin gamle farbror för snal; men hans point dhonneur tillåter horom naturligtvis icke att emoitaga hjelp af samme farbroder. Han finner sig ganska belåten att förföra Grefvinnan P.; men öfverger henne i en ädel harm, då hor vill dölja följderna deraf; hvilket naturligtvis är ädelt och finkänsligt. Han käuner sig fängslad af sin vackra kusin, just vid hennes giftermål med en annan, och finner snart sin känsla besvaradf men hans ridderliga ädelmod är naturligtvis för stort, för att tillåta, honom att, vid denna upptäckt, reurera och att lemna de färska såren tillfälle att läkas, såsom vi torra karlar skulle fordra, visst icke af en vanlig menniska, men af en hjelte, ett 1deal af manlig både inre och yttre skönhet. Men våra fordringar äro stränga i vissa fall; deremot äro de mindre stränga i andra, t. ex. angående vwvirtuositet, på det modernaste och omanligaste af alla instrumenter, guitarren. Men, svarar författarinnan, jag har icke velat göra hoaom till ett fullkomlighetsmönster. Vi svara: Min Nädiga! Ni har åtminstone velat skipa den poetiska rättvisan; Ni har velat tilldela honom den lyckan att behaga den sköna, till kropp och själ sköna, Fröken Amalia; Ni har således åtminstone velat låta oss se, hurudana vi skola vara, för att allvarsamt fängsla edra hbjeltinnor — ty ni kan väl icke neka, att Amalia är en sådan, är en ädel, bildad, glad och förnuftig flicka? Lom oss nu betrakta den stackars förskjutne Muhlendorff, som icke lyckas att behaga eller rättare lyckas att misshaga. Hvaruti bestå egentligen hans fel? T tråkighet upplöser sig hela svaret. Vi tro, att han säkert icke bhfvit så tråkig, om icke Ama!ia, eller rättare förfatiarinnan, råkat att bli kär i Axel. Han var en hederlig karl, det medger sjelfva fruntimmerskonseljen på Ulfsborg ; men han hade andra stora fel, t. ex. han var god hushällare, dock icke till den grad att han nekade Amalia något, som hon pekade på, i hvilket full han säkert varit mindre förhatlig, alldenstund martyrdomen då kunnat fås komplett; han hade ett strängt ordningssinne, hvilket gick ända till den olideliga ytterlighet, att han icke tålde ett rum, där städning och symmetri saknades; han hade, eller lät ändtligen påtvinga sig, en sorts vedervilja mot sin frus utkorade hjertans vän, hvilken känsla kanske, om författavinnan varit ärlig, kunde, lika väl som någon stockaktig apathi, hafva varit skälet, hvarföre han icke trängde sig in till sin hustru i hennes sista stunder, då hon ockuperades och tröstades af personer, dem han såg vara hennes hjerta närmare än han; ) han hade slutligen det alldeles ohyggliga lytet att interessera sig för allvarsamma och allmänna ärender, så olik deri den älskvärde Baron Axel och hans medbröder; ja, han var änia derhän fallen, att han hade voterat med oppositioner vid ett par Riksdagar. Den namnkunniga Harriett Wilson har erkänt, at alla charmanta och glada damer äro fiender till demokratiska läror och opposition; och bon hade mera erfarenhet än mängden och framför allt mera uppriktighet. Ait alla dessa stora fek kommo af en medfödd tröghet och trångsinthet, af en sjelfkär apathi, det säger vit författarinnan, eller, rättare, hon sätter denna färg nå hans handlingar — och vi veta ju, att fruntimren. äro mästare i att tyda afsigter och bevekelsegrunder, att sätta färg på dem ; de börja alltid sin berättelse med resultatet. Söta du! hvad den karlen är elak och dum! vet du, hur ban gjorde; på sista balen hos Torngrens? Och sedermera, när sjelfva handlingen Lomsner fram, såsom et bihang, kan det lätt hända, att on icke prevenerad åhörare förklarar den utan all elikhet eller dumhet. Så ock med Muhblendorff. Sjelfva de händelser, som förekomma, kunna möjligen få en sonan färg i dens ögon och efter dens berättelse, som icke är kär i Baron Axel, för hvilken den stackars Mublendorff råkar all stå i vägen. Författarinnan äger sina figurer, hurudana hon behaTT oo oo visserligen att göra . a FU 1