försel är förmånlig, eller då det har ett större värde
utomlands än hemma. Man kan med samma skäl på-
stå, att vatten skulle flyta från en lägre punkt till en
högre, som man kunde förmoda att mynt skulle utfö-
ras från ett land, der dess värde är högt, till ett an-
nat, hvarest dess värde är lågt. Det exporteras aldrig
till försämring, utan alltid för att träffa sin eqvivalent.
Handelsbalansen kan vara tio eller, hundrade millioner
mot ett visst land utan att derföre förorsaka detsamma
export af ett enda lod hårdt mynt. Sunda förnuftet
säger oss, att ingen köpman remitterar L. 100, värde
uti mynt, om han för en mindre summa kan köpa nå-
gon vara som utrikes realiserade L. 100, efter afdrag
af omkostnader. Den köpman, som handlar med ädla
metaller, influeras lika mycket af egennyuan, som den,
hvilken handlar med kaff och indigo; men hvilken
köpman skulle väl vilja afbörda cn, skuld genom export
af kaffe, som kostade IL. 100, om han kunde er-
nå samma syfte genom att sända. indigo, som blott
kostade L. 99.
Argumentationen om handelsbalansen är en bland
I
i
I
j
i
dem som motsäga och vederlägga sig sjelfva. Hade
det uti Engelska tullberättelserna uppgifna öfverskottet
af exporten utöfver importen för de sist förflutna hun-
dra åren, alltid blifvit betaldt uti mynt, som gamla sy-
stemets anhängare pästå, så borde i denna stund un-
-gefär L. 450,000,000 a L. 500,000,000 härdt mynt
vara i landet, i stället för de 50 eller 60,000,000,
som lära finnas der. Detta är ej nog. Skulle 1eo-
rien om handelsbalansen äga någon grund, och ej va-
ra ett blott hjernspöke, så följer: att då de flesta
länder utom Norra Amerika, ega en fördelaktig han-
delsbalans, denna balans skulle årligen uppgöras till
sitt fulla belopp genom import af guld och silfver
från grufvorne. Men det är visst att hela pro-
duktionen af ädla metaller vore otillräcklig för
detta ändamål, om den än föröktes tiofalldigt. Den-
na reduktio ad absurdum visar huru mycket man bör
sätta tro till de slutsatser om ett lands florerande kom-
merciella ställning, hvilka grunda sig på exportens öf-
vervigt mot importen.
Ej allenast är den allmänna theorien om han-
dels-balancen ogrundad utan motsatsen af samma
theori är fullkomligt axiomatisk. Värdet af de va-
ror hvilka importeras till ett land, som drifver en för-
delaktig handel (ty blott en sådan kan fortsättas någon
längre tid) öfverstiger alltid exportvärdet, i annat fall
skulle köpmän och andre, i utrikes handel intressera-
de personer, sakna all fond till ersättning för utlagde
kapitaler, risk och möda. Ehvad balancen kommer ett
land till godo, eller är samma till last kan dock den-
na balance icke regleras med klingande mynt, om det
ej tillika inträflade, att denna vara kunde just då, med
mera fördel än någon annan, användas till afbördande
af det uppkomne saldo. Oaktadt anhängarne ull läran
om handelsbalancen säga, att penningen är en pr vodukt som
man bör gifva företräde, en marchandise par exellence;
får man likväl allddig se den på export- och impor-
listorne, så länge andra varu-artiklar erbjuda förmanli-
gare medel att drifva handel, och betala utländsk
skuld.
Det är svårt att upskatta allt det onda, som dessa
absurda idder om - handelsbalancen tillfogat industrien i
nästan alla handlande länder, och England har i syn-
nerhet fått vidkännas dess skadliga inflytande. - Det är
i synnerhet dessa fördomars magt, som belagt handeln
mellan England och Frankrike med så svåra restriktio-
ner. De som under Konung Vilhelm och Drotuning
Marias regering öfvertalte parlamentet, att förklara han-
deln med Frankrike skådlig, hämtade sitt förnäm-
sta stöd ifran det argument: att importen från nämnde
land vida öfversteg värdet af de från oss dit exportera-
de varor; balancen ansågs som cen tribut, hvilken Eng-
land betalte till Frankrike; i sin vishet yttrade man:
Hvad hafva välvi gjort, för att behöfra betala såmyc-
ket penningar till vår arffiende? de som så högljudt
skymfade den Franska handeln, glömde den vigtiga
sanning, att ingen köpman skulle importera varor från
Frankrike, om de ej inbragte eu högre pris i detta
land, är de artiklar som i stället dit exporterades; och
att köpmannens, eller som är detsamma, landets vinst
skulle proportioneras efter detta högre pris. Just det
skälet som dessa personer uppgifvit, för att få handeln
prohiberad, bevisar tydligast att den hade varit vinst-
gifvande, och det är intet tvifvel, att ju en fullkomligt
fri handel mellan de begge länderne skulle vara af
största fördel för båda två.
