försel är förmånlig, eller då det har ett större värde utomlands än hemma. Man kan med samma skäl påstå, att vatten skulle flyta från en lägre punkt till en högre, som man kunde förmoda att mynt skulle utföras från ett land, der dess värde är högt, till ett annat, hvarest dess värde är lågt. Det exporteras aldrig till försämring, utan alltid för att träffa sin eqvivalent. Handelsbalansen kan vara tio eller, hundrade millioner mot ett visst land utan att derföre förorsaka detsamma export af ett enda lod hårdt mynt. Sunda förnuftet säger oss, att ingen köpman remitterar L. 100, värde uti mynt, om han för en mindre summa kan köpa någon vara som utrikes realiserade L. 100, efter afdrag af omkostnader. Den köpman, som handlar med ädla metaller, influeras lika mycket af egennyuan, som den, hvilken handlar med kaff och indigo; men hvilken köpman skulle väl vilja afbörda cn, skuld genom export af kaffe, som kostade IL. 100, om han kunde ernå samma syfte genom att sända. indigo, som blott kostade L. 99. Argumentationen om handelsbalansen är en bland I i I j i dem som motsäga och vederlägga sig sjelfva. Hade det uti Engelska tullberättelserna uppgifna öfverskottet af exporten utöfver importen för de sist förflutna hundra åren, alltid blifvit betaldt uti mynt, som gamla systemets anhängare pästå, så borde i denna stund un-gefär L. 450,000,000 a L. 500,000,000 härdt mynt vara i landet, i stället för de 50 eller 60,000,000, som lära finnas der. Detta är ej nog. Skulle 1eorien om handelsbalansen äga någon grund, och ej vara ett blott hjernspöke, så följer: att då de flesta länder utom Norra Amerika, ega en fördelaktig handelsbalans, denna balans skulle årligen uppgöras till sitt fulla belopp genom import af guld och silfver från grufvorne. Men det är visst att hela produktionen af ädla metaller vore otillräcklig för detta ändamål, om den än föröktes tiofalldigt. Denna reduktio ad absurdum visar huru mycket man bör sätta tro till de slutsatser om ett lands florerande kommerciella ställning, hvilka grunda sig på exportens öfvervigt mot importen. Ej allenast är den allmänna theorien om handels-balancen ogrundad utan motsatsen af samma theori är fullkomligt axiomatisk. Värdet af de varor hvilka importeras till ett land, som drifver en fördelaktig handel (ty blott en sådan kan fortsättas någon längre tid) öfverstiger alltid exportvärdet, i annat fall skulle köpmän och andre, i utrikes handel intresserade personer, sakna all fond till ersättning för utlagde kapitaler, risk och möda. Ehvad balancen kommer ett land till godo, eller är samma till last kan dock denna balance icke regleras med klingande mynt, om det ej tillika inträflade, att denna vara kunde just då, med mera fördel än någon annan, användas till afbördande af det uppkomne saldo. Oaktadt anhängarne ull läran om handelsbalancen säga, att penningen är en pr vodukt som man bör gifva företräde, en marchandise par exellence; får man likväl allddig se den på exportoch imporlistorne, så länge andra varu-artiklar erbjuda förmanligare medel att drifva handel, och betala utländsk skuld. Det är svårt att upskatta allt det onda, som dessa absurda idder om handelsbalancen tillfogat industrien i nästan alla handlande länder, och England har i synnerhet fått vidkännas dess skadliga inflytande. Det är i synnerhet dessa fördomars magt, som belagt handeln mellan England och Frankrike med så svåra restriktioner. De som under Konung Vilhelm och Drotuning Marias regering öfvertalte parlamentet, att förklara handeln med Frankrike skådlig, hämtade sitt förnämsta stöd ifran det argument: att importen från nämnde land vida öfversteg värdet af de från oss dit exporterade varor; balancen ansågs som cen tribut, hvilken England betalte till Frankrike; i sin vishet yttrade man: Hvad hafva välvi gjort, för att behöfra betala såmycket penningar till vår arffiende? de som så högljudt skymfade den Franska handeln, glömde den vigtiga sanning, att ingen köpman skulle importera varor från Frankrike, om de ej inbragte eu högre pris i detta land, är de artiklar som i stället dit exporterades; och att köpmannens, eller som är detsamma, landets vinst skulle proportioneras efter detta högre pris. Just det skälet som dessa personer uppgifvit, för att få handeln prohiberad, bevisar tydligast att den hade varit vinstgifvande, och det är intet tvifvel, att ju en fullkomligt fri handel mellan de begge länderne skulle vara af största fördel för båda två.