gang; liksom kunde det icke gifvas något ädlare motiv
för Engelsmän än det lumpna guldet, för att i främ-
mande land kämpa för den goda saken! Englands in-
tresse vore på det rärmaste förenadt med den konstitu-
tionella regeringens i Spanien bestånd; derföre hade
Quadrupelalliansen blifvit afslutad, och tillåtelsen, som
regeringen lemnat till värfning för Spansk räkning, vore
en följd deraf; till och med om regeringen gått ännu
ett steg längre och skickat Engelska truppar till Spanien,
så hade hon dock handlat i denna traktats anda. Det
ligger i Englands iutresse — yttrade ministern till slut
att Drottningen af Spanien segrar, att det så lyckligt
slutna förbundet mellan de fyra vestliga staterna, England,
Frankrike, det konstitutionella Portugal och det kon-
stitutionella Spanien, upprätthålles. Och det kan en-
dast upprätthållas genom konstitutionens seger i Spanien.
Sedan Julirevolutionen är Europa deladt i tvenne, jag
vill icke säga fientliga, men dock olika, partier, hvars
medlemmar handlat enligt sina olika grundsatser, och
som i fall de icke stöta på hvarandra med vapen i hand,
endast afhållas derifrån, emedan alla regeringar i Europa
känna och uttala nödvändigheten af att upprätthålla fre-
den, och undvika allt som kunde inveckla Europa i ett
krig. Men i min tanke gifs det ingen bättre garanti för
upprätthållande af den Eur opeiska freden än Quadrupe ol-
alliansen, en allians, som icke hvilar på egoistiskt in-
tresse, utan endast har till syfiemål att upprätthålla Euro-
pas fred och på samma gång de kontraherande makter-
nes oafhängighet.
Nu uppsteg öfverste vanns för att svara på Lord
Mahons ovärdiga angrepp; dock frågade han först Lor-
den, huruvida det varit hans afsigt att säga någon-
ting ärerörigt mot honom och dem, som ämnade åtfölja
honom till Spamien? Lord Mahon svarade, att hans
mening icke varit att yttra något personligen förolampan-
de mot den tappre ledamoten för Westminster, och att
han gjort sig all möda att förekomma ett sådant miss-
förstånd. — I sjelfva verket, yttrade nu öfverste Evans,
hade den ädle Lordens tal varit så fullt med utflyckter och
så späckadt med alla möjliga inkonsequenser, att han icke
vetat hvad han skulle göra deraf; så mycket såg han
väl af den ädle Lordens sista förklaring, att han (Evans)
icke mera för sin person hade att göra några reklama-
tioner; men han måste tillägga, att om den ädle Lorden
enom sina yttranden åsyftade någonting äreorigt mot de
officerare eller truppar, som ämnade inskeppa sig med
öfversten, så måste han å deras vägnar svara derpå med
det förakt och den ovilja, sådane yttranden förtjente. —
Husets Talman, som härvid af någre ledamöter uppma-
nades att träda emellan, afbröt öfversten med den an-
märkning, att han nyttjat ganska skarpa uttryck, dem
han utan tvifvel skulle se sig nödsakad att återkalla.
Men öfverste Evans fann ingen anledning till nå-
got sådant återkallande; han hade endast yttrat sig vil-
korligt; hvad den ädle Lorden egentligen menat, vore
icke möjligt att taga reda på al hans konfusa tal; men
om han velat säga någonting ärerörigt emot öfverstens
stridskamrater; så väckte detta endast hans ovilja och
förakt. Den ädle Lorden hade haft den godheten att
undantaga honom; men han kände sig icke hågad att låta
säga sig artigheter på andras bekostnad. För öfrigt hade
han, genom mottagandet af en hög plats i en främman-
de armee, icke gjort någonting annat än hvad sjelfva
Hertigen af IV ellington gjort — och ville väl den
ädle Lorden kalla Hertigen hyrd? (Hör, hör!) Hertigen
hade mottagit aflöning, liksåväl som öfversten; de be-
sittningar han ägde i Spanien behöfde han icke skäm-
nas för, men han hade dock erhållit dem såsom belö-
ning för krigstjenst. Huru ogrundade, huru orimliga
och ovärdiga voro ej derföre den ädle Lordens förebrå-
eiser! Hvad Talarens rang angick, hvilken skulle vara för
fig för ett befäl öfver 10,000 man, så vore han beredd
att nedlägga sitt kommando, sa snart en Brittisk fält-
marskalk ville aflösa honom deri; hvad hans tillgifven-
het för England angick, så hede han visat större prof
derpå än den ädle Lorden nånsin gjort; förebråelsen af
den ädle Lorden att han låtit köpa sig, skulle han hål-
da tillgodo med, så snart Lorden bevisade, att han sjelf
icke uttagit sista qvartalet af sin urslön såsom f. d. nn-
derstatssekreterare. I anledning af puståendet att 10,000
man icke vore en tillräcklig styrka för ifrågavarande ex-
pedition kunde öfversten blott svara, att han i en fråga
sådan som denna icke ämnade erkänna den ädle Lorden
sisom någon auktoritet.
(Forts. e. a. g.)