gang; liksom kunde det icke gifvas något ädlare motiv för Engelsmän än det lumpna guldet, för att i främmande land kämpa för den goda saken! Englands intresse vore på det rärmaste förenadt med den konstitutionella regeringens i Spanien bestånd; derföre hade Quadrupelalliansen blifvit afslutad, och tillåtelsen, som regeringen lemnat till värfning för Spansk räkning, vore en följd deraf; till och med om regeringen gått ännu ett steg längre och skickat Engelska truppar till Spanien, så hade hon dock handlat i denna traktats anda. Det ligger i Englands iutresse — yttrade ministern till slut att Drottningen af Spanien segrar, att det så lyckligt slutna förbundet mellan de fyra vestliga staterna, England, Frankrike, det konstitutionella Portugal och det konstitutionella Spanien, upprätthålles. Och det kan endast upprätthållas genom konstitutionens seger i Spanien. Sedan Julirevolutionen är Europa deladt i tvenne, jag vill icke säga fientliga, men dock olika, partier, hvars medlemmar handlat enligt sina olika grundsatser, och som i fall de icke stöta på hvarandra med vapen i hand, endast afhållas derifrån, emedan alla regeringar i Europa känna och uttala nödvändigheten af att upprätthålla freden, och undvika allt som kunde inveckla Europa i ett krig. Men i min tanke gifs det ingen bättre garanti för upprätthållande af den Eur opeiska freden än Quadrupe olalliansen, en allians, som icke hvilar på egoistiskt intresse, utan endast har till syfiemål att upprätthålla Europas fred och på samma gång de kontraherande makternes oafhängighet. Nu uppsteg öfverste vanns för att svara på Lord Mahons ovärdiga angrepp; dock frågade han först Lorden, huruvida det varit hans afsigt att säga någonting ärerörigt mot honom och dem, som ämnade åtfölja honom till Spamien? Lord Mahon svarade, att hans mening icke varit att yttra något personligen förolampande mot den tappre ledamoten för Westminster, och att han gjort sig all möda att förekomma ett sådant missförstånd. — I sjelfva verket, yttrade nu öfverste Evans, hade den ädle Lordens tal varit så fullt med utflyckter och så späckadt med alla möjliga inkonsequenser, att han icke vetat hvad han skulle göra deraf; så mycket såg han väl af den ädle Lordens sista förklaring, att han (Evans) icke mera för sin person hade att göra några reklamationer; men han måste tillägga, att om den ädle Lorden enom sina yttranden åsyftade någonting äreorigt mot de officerare eller truppar, som ämnade inskeppa sig med öfversten, så måste han å deras vägnar svara derpå med det förakt och den ovilja, sådane yttranden förtjente. — Husets Talman, som härvid af någre ledamöter uppmanades att träda emellan, afbröt öfversten med den anmärkning, att han nyttjat ganska skarpa uttryck, dem han utan tvifvel skulle se sig nödsakad att återkalla. Men öfverste Evans fann ingen anledning till något sådant återkallande; han hade endast yttrat sig vilkorligt; hvad den ädle Lorden egentligen menat, vore icke möjligt att taga reda på al hans konfusa tal; men om han velat säga någonting ärerörigt emot öfverstens stridskamrater; så väckte detta endast hans ovilja och förakt. Den ädle Lorden hade haft den godheten att undantaga honom; men han kände sig icke hågad att låta säga sig artigheter på andras bekostnad. För öfrigt hade han, genom mottagandet af en hög plats i en främmande armee, icke gjort någonting annat än hvad sjelfva Hertigen af IV ellington gjort — och ville väl den ädle Lorden kalla Hertigen hyrd? (Hör, hör!) Hertigen hade mottagit aflöning, liksåväl som öfversten; de besittningar han ägde i Spanien behöfde han icke skämnas för, men han hade dock erhållit dem såsom belöning för krigstjenst. Huru ogrundade, huru orimliga och ovärdiga voro ej derföre den ädle Lordens förebråeiser! Hvad Talarens rang angick, hvilken skulle vara för fig för ett befäl öfver 10,000 man, så vore han beredd att nedlägga sitt kommando, sa snart en Brittisk fältmarskalk ville aflösa honom deri; hvad hans tillgifvenhet för England angick, så hede han visat större prof derpå än den ädle Lorden nånsin gjort; förebråelsen af den ädle Lorden att han låtit köpa sig, skulle han hålda tillgodo med, så snart Lorden bevisade, att han sjelf icke uttagit sista qvartalet af sin urslön såsom f. d. nnderstatssekreterare. I anledning af puståendet att 10,000 man icke vore en tillräcklig styrka för ifrågavarande expedition kunde öfversten blott svara, att han i en fråga sådan som denna icke ämnade erkänna den ädle Lorden sisom någon auktoritet. (Forts. e. a. g.)