öch uppfriska hans hjerta. John Bell, en rå och hård
beräknande och girig egoist, är den enda som störer
denna harmoni genom eviga gräl med Kitty och sina
förbannelser öfver hela verden. Chattertons lugna ens-
lighet blir snart ytterligare störd genom några välbe-
skänkta ungherrars ankomst. De behandla . Chatterton
såsom en maskerad dandy, och utveckla derunder alla
sidor af den mest konsommerade slyngelaktighet. Blo-
den stiger Chatterton uppttill pannan, ett sarkastikt och
hemskt småleende sväfvar på hans läppar, hans gamla
förakt för verlden blossar åter upp med förnyad låga
och förtviflan gnagar på nytt hans hjerta. Man skulle
nu se honom på en eländig bädd, förfallen, lidande.
Hvilka tankar hvälfvas under hans panna! de fordna
Sachsarnas och Norrmännernas bragder, de höga iätte-
fädernas trofcer, hur sväfva de för hans sinne! och det
gamla Englands ära och glans! hvilka oförvissneliga
kransar eger han icke till att dela ut! huru rik är skal-
den! — men, John Bell yrkar på betalning; man må-
ste kasta en smula bete åt procentarhjertat, annars
kryper sångaren med sina kransar i morgon in under
fängelsehvalf. fy hatterton har en god dosis opium i
ber vedskap; hvad är det mera värdt att lefva! Hans trog-
na vän qväkaren kommer likväl i lagom tid för att sö-
ka afstyra hans sjelfmord; men hv arken förnuftets stränga
bud eller resonemangets klyftighet verka mera på honom.
Uti detta afgörande ögonblick griper qväkaren till sista
medlet, upptäcker att Kitty älskar honom och att hans
mord på sig sjelf äfvenledes vore den kärleksfulla qvinnans
död. Vid namnet Kitty vaknar Chatterton åter upp
ur sin lethargi; han beqvämer sig att lefva, han går
ännu längre, och böjer sin stolthet ända derhän att
hos Lord-Mayorn anhålla om något. understöd. Lord
Beckford är en beskedlig man; han nedlåter sig till
att besöka skalden i sin boning hos John-Bell; han
kastar några styfver åt värdshusvärden, säger Kitty en
artighet för hennes vackra ögon, talar deremellan med
några förnäma herrar om sitt vad och sitt sista kalas ;
då han slutligen vänder s sig till poeten, nickar han nå-
digast : Kom närmare min vän, att jag får se dig
litet bättre! så? du skrifver vers? du intresserar mig,
men slå bort de där grvillerna! du skall få ni agot att
börja med; sen vilja vi se hvad vi kunna göra för
dig! Det der: : något att börja med, är en vanlig kam-
martjenarebefattning. Vid samma tid får Chatterton
erfara att en libellist beskyller honom för att stjäla si-
na poemer från en gammal munk, Rowley, och förne-
kar honom allt eget snille. Denna gang kommer qvä-
karen för sent för att rädda sin vän. Den olyckliga
Kitty är ensam närvarande i skaldens sista ögonblick,
och följer honom i döden.
;
(Fortsättning e. a. g).