Fn: OR nn o
ras, så skrämmer han den förskräckte med en förestå-
ende olycka, så mutar han den medgörlige med en
fras, och för dem som yrka något bestämdt, redigt
och afgörande, slår han omkring sig med en hvirfvel
af satser, som säga ingenting, och hvari blott finnes
medelpunkt : han sjelf och hans intresse. Några gapan-
de ibland hopen förvånas emedlertid öfver den för-
-amenta djupsinnigheten, den öfverlägsna tankekraften,
tror på den vådliga profeten, och hoppas på de under
han skall utföra. Men emedlertid förgår tiden, förbätt-
ringarne uteblifva, krafterna tömmas i onyttiga strider,
i gagnlösa diskussioner, det murkna och förruttnade
. qvarblifver, och menniskoslägtets heliga sak förrådes,
om icke möjligtvis sakernas eget tvång verkar en för-
ändring, som det är de doktrinäras syftemål aflägsna, e-
medan det stationära är deras egentliga element. Exem-
pel härpå kunna öfverallt uppletas.
Till dessa doktrinära hör i vår-tanka icke helt och
hållet Hr Geijer : man måste gifva honom den rättvi-
san, att han i politiken såsom i litteraturen alltid sökt
hålla sig på en honette distance ifrån det servum pecus
som tror sig stora bli, med stora snillens brister; att
han ofta, i synnerhet i sednare tider, framlagt sina åsig-
ter med en viss ärlighet och uppriktighet att uttala deras
egentliga mening och under ett redligt medgifvande att
det motsatta systemet, genomfördt, visat lika vackra
resultater i tillämpningen på samhällsinrättningarne hvar-
åt man bör tillerkänna all förtjenst. Men hvad det nu
ifrågavarande programmet beträffar, så innefattar det
som Läsaren nedanföre skall finna, ganska doktrinära
- undantag ifrån denna egenskap. Då vi företaga en ana-
lys af detsamma, tro vi oss böra förutskicka den re-
servation, hvilken man hos oss alldrig kan göra för of-
ta, att det är emot de politiska satserna, som vi Oop-
ponera oss, och att vi lemna Hr G:rs personlighet och
egentligen litterära förtjenst i allt sitt värde.
Man skulle kunna indela programets innehåll i tren-
ne slag: sanningar, halfva sanningar och ösanningar.
Men denna indelning skulle icke eller bli fullständig,
ty emellan dessa, de egentliga stammarna, slingrar sig
en frodig växt af otydliga, obestämda plantor, som hö-.
ra till intetdera slaget, och åt hvilka det sålunda beror
af både författaren och läsaren, att gifva hvad slags
mening. han behagar.
Denna växt frodas dertill i den stenbundna, men för
detsamma yppiga jordmånen af ett hårdt, metafysiskt
språk, fullt af ordlekar, af antitheser och oegentlighe-
ter i språket, så att vi intet ögonblick skola förundra
oss, om någon af författarens satelliteter framträder med
den högt förnäma tillvitelsen, att vi icke fattat hans
mästares ord. Detta är alltför möjligt, och vi gifva hel-
ler icke ut hans mening för något annat, än för hvad
vi förstått den.
Programet börjar med följande ofelbara grundsatts:
Au vara fri, är, alt endast vara bunden af frihe-
tens egna vilkor. Man skulle nu med skäl vänta,
att författaren utvecklat sin sats, och deraf skulle då
följt en framställning af hans åsigt, antingen af den po-
ktska, eller af den moraliska friheten, i hvilkendera
meningen han här tagit ordet. I dess ställe ställe för-
klarar han, att dessa vilkor (frihetens egna vilkor)
äro de, som förbinda samhällets frihet och medborga-
res frihet.? Således en förklaring, som sjelf ännu i
högre grad tarfvar en förklaring, och som invecklar frå-
gan i stället att utreda den. Finnes då något fritt sam-
hälle, der medborgarna äro slafvar, eller finnäs några
iria medborgare lefvande i ett förslafvadt eller beroende
samhälle? Vi ha aldrig hört talas om något sådant; och,
som vi förmoda, verldshistorien här det icke heller.
Straxt derpå heter det också: Den sednare kan
endast finnas genom den förra.? - Hvartill tjenar det då,
att skilja åt tvänne saker, som äro oskiljaktiga? och
hvem har härigenom blifvit upplyst om frihetens eg-
na vilkor? Visserligen följer sedermera en ny förklaring,
nemligen att då samhället ej är af gårdagen, hvar och en
ej blott inrättar åt sig sjelf dessa frihetens vilkor, utan
emotteger dem, att de icke blott äro förvärf, utan äfven
äro arf.? Men om nu sanifundet skulle händelsevis icke
vara af gårdagen, och likväl ej ha fått några frihetens
vilkor? i testamente, skulle det då icke gå an, att
förvärfva dem? skulle det icke då gå an, att man
skatfade dess medlemmar npplysning och bergnings ut-
vägar, hvilka utgöra den moraliska, samt äfven den po-
litiska frihetens hufvudsakliga vilkor, eller, i fall dessa
fibnas, inrätta. samhället så, att det medgifver dem äf-
ven frihetens lagliga företräden? Skulle det icke, med
et ord gå an, att förkasta arfvet: Slafveriet och
beroendet, och begynna på nytt: ett lagbundet
och sant menskligt tillstånd? Hr G. medger vil,
alt oe sådant försök kan: göras, men blott un-
der ett. enda vilkor (och detta - vilkor ett Un-
Fa - se. - - - —-— Mm