löshet, och sticker dolken igenom honom för omaket.
Omodei har likväl i sin sista stund nog mycken redig-
het att skicka till Angelo ett bref, som bevisar Cathari-
nas och prinsens kärliga förhållande. Straxt ger tyran-
nen i allsköns tysthet och lugn sina befallningar vill sin
lif- och husdrabant Gabaourdi att bestyra om en graf;
en: själamessa, och några välslipade värjor. Tyrannen
har beslutat att mörda sin brottsliga gemål, och lemnar
henne en fjerdedels timma för att bereda sig. Tisbe,
som blifvit underrättad härom, föreställer Angelo ganska
spetsfundigt att ett blodigt mord skulle ge anledning till
skandaler; det bästa vore att förgifta sitt folk, det går
så utan buller och bråk för sig. Tyrannen finner an-
märkningen skälig, men hvar skall man få giftet! Tisbe
åtager sig den saken. Nu ha. vi ju åter våra två kri-
stallflaskor! V. Hugo går dem alldrig förutan. Fla-
skorna framsättas. Catarina gör motstånd; hon håller
för sin gemål en dugtig sparlakanslexa, förebrår honom
hans laster och odygder c. Det hjelper icke; hon
måste smaka på anrättningen; man anar nu att Tisbe
serverar henne opiflaskan i stället för giftet ;; men man
får inte ana, man får se. Catarina faller efter intag-
ningen genast i sömn, och tyrannen befaller Gabaourdi
att genast begrafva henne. Tisbe smyger oförmärkt sin
börs åt bödeln och hviskar åt honom att bära prinses-
san i Tisbes palats. . Härifrån föras vi nu till Tisbes
boudoir. Den sköna är nu öfvertygad om sin älskade
Rodolfos trolöshet, och sitter och fäller de bittraste tå-
rar; men i hennes hjerta finnes icke mer något spår af
hämndlystnad ; hon är en beskedligare älskarinna än så;
minnet af hennes mor bjuder henne att glömma och förlåta.
Rodolfo öfverraskar henne i denna melankoliska sinnes-
stämning; han inträder, utom sig af raseri, för, att på
Tisbe hämnas den sköna Catharinas förgiftning. Tisbe
behöfde väl nu icke minga ord för att taga honom ur
hans villfarelse, men hon skulle ju lefva utan hans kär-
lek; det är skönare att dö för hans hand. Och Prins
Rodolfo, annars en högst ädel och älskvärd man, blir
nu alldeles rasande af vrede, och sänker en vass dolk i den
armas hjerta. I det samma inrusar en blek gestalt oeh
kastar sig i mördarens armar; det är Catharina som vak-
nat ur en välgörande sömn; ty sanningen att säga, det
var verkeligen bara litet opiidroppar som Tisbe gaf hen-
ne att tömma. Hvem har räddat dig? utropar Ro-
dolfo. Jag, för dig! svarar Tisbe och uppger andan.
Chatterton; af de Vigny, hvilar på en renare och
mera sannt tragisk grund. De Vigny, en svärmande
och ädel poetisk natur, tillhör visserligen, såsom son af
sin tid, i grunden den nya eller romantiska skolan i
Frankrike, men har med sitt högre konstnärs-alfvar och
sina renare känslor aldrig rigtigt kunnat förmå sig till
kamratskap i sina medbröders litterära utsväfningar och
vildbasarebragder. Att han i detta litteraturens epidemi-
ska febertillstånd icke kunnat undgå en eller annan mo-
difikation eller att smittas af ett eller annat utmärkan-
de lyte från den rådande skolan, är mer än naturligt;
men sjelfva krankheten har hos honom tagit en helt
annan vändning; dagens qvafva och nedtryckande at-
mosfer har väl icke heller på honom förfelat allt intryck,
men i stället för den hopplösa, stormainde och kallblo-
diga verldsironi, hvilken såsom följd deraf utmärker den
nya skolan, har De Vignys vekare sångmö härigenom
antagit ett stilla svårmod, en karakter af sluten och tyst
missbelåtenhet, som likväl icke är förtviflan eller lik-
nöjdhet. I detta nya arbete har han velat framställa ett
lidande poetiskt snilles strid med verldens kalla intres-
sen, dess hånade, sträfvanden samt dess ömkliga slut.
Detta är en särdeles mörk tafla, och det må vara o-
sagdt, om samhället ensamt måste stanna i skuld för allt det
elände som verkligen drabbat så många utmärkta genier,
eller om den karakter De Vigny i Chatterton målat är
tillfullo identisk med det sanskyldiga orginalet; i alla
fall är för en genialisk författare ett ämne som
detta ganska rikt och i allmänhet af djup tragisk
betydelse. .
Chatterton hade varit för stolt, att för några pund
sterling om året utbyta sin enslighets ljufva drömmerier
emot en skrifvarbefattning hos någon förnäm Lord, som
behöfde låna hans talang att lysa i talarstolen eller hos
de sköna, och utan utvägar för sitt uppehälle i London,
måste, poeten nu söka en tillflyckt någonstädes på lan-
det utanför, uti ett uselt värdshus. Stället ligger afläg-
set och öde; men Chatterton befinner sig därstädes allt
bättre och bättre; hans dysterhet skingrar sig något,
hans idcer bli friskare. Han har på John Bells her-
herge funnit tre ting, som framför annat bidraga att
lätta hans tunga lynne; en gammal qväkare, för att
lugna hans svallande känslor och hans oroliga in-
billning , med sina broderliga föreställningar — och
sina ljusare lefnadsåsigter; den milda Kitty; Johns
hustru, för att med sitt englalika, rörande småleen-