AR serna nl nr nn SO PL rn VR Ån
REVY AF PARISERTEATERN
för halfåret 1835.
(Fortsättning).
Tragedien.
Jemte de flera nya sorgespel (eller dramer, såsom
de nu för tiden heta), utaf författare af andra lordningen,
hvilka under denna sista period kommit de välfriserade
Parisertupcerna att resa sig, och gifvit det goda folkets
nerver en behaglig elektrisering, finner man äfven en
splitterny dram af Victor Hugo, samt en af Alfred de
Vigny. Förstnämde herre har: annars på senare tider
nyheterna i feuilletonerna om hans mångskrifvande lit-
terära medbröders verksamhet, för några månader se-
en ny dram?, skedde det-derföre med en viss mystisk
vigtighet, liksom menade man: nu skall ni änteligen
få se något, vänta Pariserborgare! unum — . sed leo-
nem !
Angelo, tyrann i Padua, såsom det väntade
Hugoska unglejonet är vordet benämdt, är sina äldre
syskon fullkomligt lik, ett vidunder, en hisklighet från
topp till tå. Förutsatta åtskilliga enstaka partier, der
det rika snillet blixtrar fram i sin genuina styrka, är
pjesen i sin helhet så godt som en blott variation el-
ler imitation af de föregångna Le roi samusse, Lu-
crec Borgia, o. d.; samma välkända figurer med
dolken under manteln och hatten ner i pannan, samma
kristallflaskor, en med gift, en med opium, samma
balkonger, samma nycklar och dyrkar, med ett ord,
samma machineri! Victor Hugos dramer börja lukta
litet af charlataneri; han har nu en gång till sin dis-
position ett visst antal: növändiga kostymer och per-
sedlar, och med dessa varierar han sedan genom några
skickliga konstgrepp gång efter annan ett och samma
skuggspel, der hela lifvet-med dess: demoniska yttrin-
gar af de mest onaturliga passioner endast spelar på
ytan, machinmessigt, hjertlöst, -spöklikt. Man skulle
häraf kunna sluta att V. Hugo redan med ens kommit
så långt han kan komma; anledning gifves det likväl,
atminstone lika stor, att förklara detta förhållande helt
enkelt ur en viss tillfällig beqvämlighet att begagna hvad
man engång har, så länge det icke ännu är alldeles för
utnött, och V. Hugo känner nog hur långt han i den
delen kan våga sig åstad med sin publik.
Innehållet af Angelo är följande:
Angelo är en tyrann i den vidtberyktade staden Padua,
gemål till den sköna prinsessan Catharina, och lågande
älskare till den ännu skönare donna Fisbe. Rodolfo,
en landsflyktig och intressant furste, är likväl nog
lycklig att i hemlighet beröfva tyrannen den hulda Tis-
bes hjerta. Utom dessa personer. ha vi äfven sbirren
Omodei, en genompiskad skurk, som låtsar sofva och
lyssnar vid dörrarna vid sina tillfällen. En vacker
dag har denna Omodei velat pröfva fru prinsessans
dygd. Catharina har ädelt motstått hans frestelser, och
sbirren svär att hämnas. Lyssnande och snokande i al-
la vrår upptäcker han omsider en stor hemlighet, som
är icke mer och icke mindre än den, att Rodolfo är
kär i prinsessan sjelf och är älskad tillbaka. På den-
na upptäckt bygger Omodei sin hämnd. Han hviskar
då och då helt tyst ett ord i örat på Tisbe angående
den ädle Rodolfo, en och annän lätt misstanka om
hans trohet mot henne, och så der vidare, man för-
står, under det han på samma tid åtager sig ätt in-
praktisera den landsflyktiga fursten i Catharinas gemak.
Man skall först veta att Angelo, liksom i nyare tider
den ädle romanförfattaren PArtincourt, alltid bär i ett
band om halsen en guldnyckel, och denna öppnar
hvar enda dörr i hela palatset. På Omodeis inrådan
begär Tisbe nu af tyrannen Angelo den lilla nyckeln till
låns, af en barnslig nyck, kantänka! en afgjord
beundran för Benvenuto Cellinis ciselering! och hvem
skulle kunna säga nej åt den förföriska Tisbe med de
honungssöta läpparne, de smäktande blickarna! aldra-
minst hennes tillbedjare, tyrannen Angelo!
Sedan man hunnit så långt, inför nu Omodei prins
Rodolfo helt hemligen till. Catharina; prinsen gömmer
I sig på balkongen, medan han väntar prinsessan, och
förrädaren gnuggar händerna i det han aflägsnar sig.
Catharina kommer in; hon suckar och är bedröfvad,
hon tänker på sin Rodolfo; om han ändå vore här,
att jag finge höra den der sången, som han sjunger
så väl! Och prinsen sjunger verkligen i detsamma
och ligger för den -skönas fötter. Midt under:de mest
originella och besynnerliga ömhetsbetygelser hör man
något buller. Rodolfo skyndar in i en bönkammare,
Catharina öppnar sparrlakanet, kastar täcket öfver huf-
vudet och låtsar sofva. Det är Tisbe, som med till-
hjelp af guldnyckeln genom hemliga korridorer funnit
varit särdeles tystlåten, och när man bland de dagliga
dan förkunnade att han föreläst för teaterdirektionen