1 Lecaros — omdömen, hvilka, ehuru i flera af dessa blad, synbart föranledda af den menniskoälskande, sköna känsla, som i fria och fredliga land, så gerna rotar sig i menniskohjertat, likväl äro i högsta måtto orättvisa och förnärmande. Icke dagens utan seklernes erfarenhet har visat att militärchefer beklagligen alltför ofta af omständigheternas bjudande nödvändighet blifvit tvungna till handlingar, som på det högsta stridt mot deras och hvarje ädel menniskas böjelser. Detta har ock varit fallet med General Mina. Han gjorde allt som stod i hans makt för att skona den lilla staden: löften, varningar, böner, hotelser upprepades beständigt, men alltid förgäfves. Invånarne, ehuru ringa till antalet, — de utgjordes blott af 40 familjer, — satte mot alla vår chefs föreställningar den mest hårdnackade likgiltighet, och vägrade honom under allehanda förevändningar, hvarje slags understöd eller tillförsel, under det de med alla slags förnödenheter försågo de Carlistiska hoparne. Ändteligen såg Mina sig mnödsakad att öfvergifva Llisondo, och lemnade der, till stadens beskydd, tre bataljoner utvaldt folk. Knapt hade fienden fått kunskap härom, förrän den kastade sig öfver den så svagt skyddade punkten, uppställde sitt grofva artilleri på en kulle mellan Lecaroz och Elisondo, samt förlade sitt högqvarter till förstnämde köping. Lecaroz? befolkning ådagalade härvid icke alIenast den mest brinnande entusiasm för fiendtliga parfiet, utan bröt derjemte ut i den vildaste glädje öfver det förstöringens verk mot Elisondo, hvilket de sjelfve af all magt sökte befrämja. Man kunde från FElisondo tydligt se huru män, qvinnor och barn jemte rebellerne bestego höjiderne kring stället, och der med dem tillbragte nätterna i sus och dus, under det de beledsagade hvarje kanonskott som lossades mot Elisondo, med ropet Lefve Carl V. — Mina anlände snart åter utanför Elisondo, efter en för hans krigiska talanger ganska hedrande manöver, genom hvilken han, öfver Lamarrears höjder banade sig väg midt igenom den honom dubbelt öfverlägsna fienden, förföljde hosom på dess återtåg, och detta — liksom alltid under hela fälttåget, — utan att hans egna kolonner råkade i minsta oordning. Llisondos högst nödställda belägenhet fordrade en snar och kraftig hjelp.Ännu en gång försökte han att genom mildhet vinna Lecaroz, men dess . oförsonliga bitterhet mot Drottningens sak kunde ej --öfvervinnas i godo. Ett enda medel återstod: att taga från innevånarne kanoner och vapen, men allt sådant visste de att skickligt förborga, vid första aningen om eg annalkande fara. Att uppspana dessa gömställen blef oss alldeles omöjligt annorlunda än genom våld, och vår väg måste betäckas af blod och lik. Vi bemågtigade oss ändteligen deras vapenförråd, men ej förr än vi nödgats gripa till det allra yttersta. — Måtte nu de som så bittert tadla denna nödtvungna handling tänka sig in i Minas ställning, och upprigtigt säga mig, huru de, under dylika omständigheter, skulle handlat! Det gafs intet annat alternatif, än att antingen låta Elisondos fullkomliga förstöring, med: alla följderne af en för hela krigets utgång så vigtig förlust, komma sig till last, eller ock förstöra ZLecaroz, till ett afskräckande exempel för andra lika fiendtligt sinnade och oböjligt .gensträfviga orter, hvilka allesamman, om de icke förfärades vid den vissa förespeglingen af ett oerhördt strängt straff, ej skulle försumma något för att på det ifrigaste motarbeta krigsoperationerne och verkställigheten af alla Generalens planer. De vid vår armtce anställde Fransmän och Engelsmän, ehuru alla lifvade af samma filantropiska tänkesätt som deras landsmän, hafva alla förenat sig i det omdömt, att: Minas förfarande helt och hållit rättvisades af omständigheterna; de hafva sjelfve bevittnat hela tilldragelsen, och ingenting har i detta fall kunnat förvilla deras omdöme. Våra bundsförvandters tre kommissarier hafva i min närvaro på torget i Lecaroz, under det lågorna rundt omkring förtärde husen, bestämdt och opåkalladt yttrat den öfvertygelsen, att Ätgärden vore lika smärtsam som ytterst nödv ändig — tan dura como necesaria. — Och : finns väl det civiliserade folk i Luropa, som icko vid mer än ett dylikt tillfätle måst göra sama bekännelse? Hvar finns väl den General, som, om ock aldrig så menskligt sinnad, icke, i ett så hårdnackadt krig som detta, funnit sig nödsakad att tillgripa lika förhatliga åtgärder? Kastom blott en enda blick tillbaka på Englands och Frankrikes borgerliga krig, och snart skola icke det nuvarande Spanska inbördes krigets obestridliga -rysligheter mera synas oss utan exempek Jag kon på heder och samvete ga i borgen för den bokstafliga sanningen af hvad jag här, till räddande af min öfverbefälhafvares ära, såsom menniska och mov Ma 2 ÅA HH