ALL atSkilliga andra nationer 1Cke lorsta Sig på skar gärdsfartyg, kommer sig naturligtvis deraf, att de icke hafva sådana skärgårdar och sådan lokal samt politisk beligenhet som Sverge, Finland och Norrige. ! (Slutet följer.) MONSTIEUR. .PORCHER. En -kuliss-historik ur den litterära verlden i Paris. Dagbladskrifyeriet kan vara bra nog, och möjligen rätt lönande, men faller sig ändå temligen besvärligt; romanförfattandet vore visst både indrägtigt och ärofullt, men det är en ära, som gar alltför långsamt och tystlåtet; men theatern, se det är något annat! hvilken glans, hvilken lysandesamling! en publik som suger hvart enda ord af pjesen! madame Dorval eller mamsel Mars, som reciterar den! och en allmän, enthusiastisk handklappning, .och hundra röster, som fordra författarens namn, och fägnesamma vänner som trängas omkring honom, och sköna damer, som torka sina blå ögon och kasta buketter ner från logerna! se det är något annat! dessa drömmar äro troligen mer än en ung författares i verldens bullrande och bländande hufvudstad. Och det oroliga snillet sätter sin fantasi på ångvagn, för att hals öfver hufvud se sig omkring i alla dagens och-nattens riken, slår sin auktorliga lekamen ner vid pulpeten, gör upp ränningen till en dram eller komedi eller vaudeville, och ett, tu, tre, står han med sin pjes, renskrifven, i hand på vägen till Mr. Harel, direktör för theatern Porte-Saint-Martin. Mr. Harel är en man som alldrig föraktar någon, utan med obegriplig långmodighet uthärdar alla de föreläsningar man föreslår honom. Om han redan från första akten inser att den föreläsande pjesen icke passar för hans theater, stiger han blott opp för att, som han säger, på några minuter gå ut och kasta en blick på sina aktörers repetition. Men Mr. Harel: kommer då icke vidare igen, och en utsökt förekommande billet anländer till författaren, för att underrätta honom att Mr. Harel till sin stora — förargelse ser sig tvungen att för en vigtig affär genast bege sig ut i staden; han lofvar tillika att vid tid och tillfälle tillkännagifva nästa sammankomst för fortsättande af lektyren; något som han åter, kan tänka, under sina öfverhopade göromål sedan kommer att alldeles glömma bort. Men Mr. Harel har nu funnit pjesen icke så oäfven; det händer sig så att den omsider blir antagen vid Porte-Saint-Martin; rollerna äro utskrifna, och den vid theatern anställde skrifvaren presenterar den lyckliga auktorn en liten -räkning för detta besvär, undertecknad Vertevil och bestigande sig will 95 Francs. Pjesen har i sin helhet blifvit föreläst för samtlige aktörerna, rollerna fördelas derefter, och första repetitionen är redan inne. Allt hvad på den försiggår är att kollationera afskrifterna, det vill säga, hvar och en af de spelande uppläser långsläpigt och vårdslöst sin roll. Morgonen derpå repeterar man med manuskriptet i hand, och efter en fjorton dar befinnas rollerna redan vara lärde utantill, eller böra åtminstone vara det. Men för att komma så långt, har författaren måst tugga om väl tjugu gånger hela denna pjes, på hvilken han med så mycken hjertans glädje och sjelfförnöjelse engång skref den sista raden eller tiraden. Han har måst lyssna till direktörens och aktörernas alla olika anmärkningar och kritiker; han har måst fila och feja, och förkorta och förlänga, och det som i sin första helhet syntes honom så helgjutet och så fulländadt och harmoniöst — han känner rättnu icke mera igen sitt eget barn. Slutligen repeterar man nu med mera omsorg och allvar. Ingen mer än de i pjesen spelande få tillträde till scenen; författaren afhör sitt verk, icke mera som hittills inne på teatern från sufförens lilla bord med den rökiga danken på, utan sitter jemte direktören ute i salongen. Betrakta nu denna korpulenta man, litet halt och mycket fryntlig, åt hvilken aktörerna och aktriserne småle så välbekant, med hvilken direktören så familiert ger sig i samtal, och som, helt hemmastadd wutsträckt på parterrbänken, med största uppmärksamhet åhör den nya dramen. Han tyckes fästa mycken vigt vid den; han ger sina instruktioner då och då åt två, tre personer som stå omkring honom, och hvilket det totala mörkret i salongen icke tillåter att urskilja. Författaren har redan förut, alltsen pjesen blef satt på repetition, sett samma man smyga sig omkring honom, visserligen med ett utseende af en undergifven och ödmjuk tjenare, men såsom en, den der väl vet att så fort han en gång ger sig tillkänna, man isin tur skall krusa för honom, emedan han kan bli nyttig vid tillfälloeAaoeh isl Aarh mod alldoloc Anndosnalklot nde dgo