ALL atSkilliga andra nationer 1Cke lorsta Sig på skar
gärdsfartyg, kommer sig naturligtvis deraf, att de icke haf-
va sådana skärgårdar och sådan lokal samt politisk be-
ligenhet som Sverge, Finland och Norrige.
! (Slutet följer.)
MONSTIEUR. .PORCHER.
En -kuliss-historik ur den litterära verlden i Paris.
Dagbladskrifyeriet kan vara bra nog, och möjligen
rätt lönande, men faller sig ändå temligen besvärligt;
romanförfattandet vore visst både indrägtigt och äro-
fullt, men det är en ära, som gar alltför långsamt och
tystlåtet; men theatern, se det är något annat! hvilken
glans, hvilken lysandesamling! en publik som su-
ger hvart enda ord af pjesen! madame Dorval eller
mamsel Mars, som reciterar den! och en allmän, enthu-
siastisk handklappning, .och hundra röster, som fordra
författarens namn, och fägnesamma vänner som trän-
gas omkring honom, och sköna damer, som torka si-
na blå ögon och kasta buketter ner från logerna! se
det är något annat! dessa drömmar äro troligen mer
än en ung författares i verldens bullrande och bländan-
de hufvudstad. Och det oroliga snillet sätter sin fanta-
si på ångvagn, för att hals öfver hufvud se sig omkring
i alla dagens och-nattens riken, slår sin auktorliga leka-
men ner vid pulpeten, gör upp ränningen till en dram
eller komedi eller vaudeville, och ett, tu, tre, står han
med sin pjes, renskrifven, i hand på vägen till Mr. Ha-
rel, direktör för theatern Porte-Saint-Martin. Mr. Ha-
rel är en man som alldrig föraktar någon, utan med
obegriplig långmodighet uthärdar alla de föreläsningar
man föreslår honom. Om han redan från första akten
inser att den föreläsande pjesen icke passar för hans
theater, stiger han blott opp för att, som han säger, på
några minuter gå ut och kasta en blick på sina aktörers
repetition. Men Mr. Harel: kommer då icke vidare igen,
och en utsökt förekommande billet anländer till förfat-
taren, för att underrätta honom att Mr. Harel till sin
stora — förargelse ser sig tvungen att för en vigtig af-
fär genast bege sig ut i staden; han lofvar tillika att vid
tid och tillfälle tillkännagifva nästa sammankomst för
fortsättande af lektyren; något som han åter, kan tänka,
under sina öfverhopade göromål sedan kommer att all-
deles glömma bort.
Men Mr. Harel har nu funnit pjesen icke så oäfven;
det händer sig så att den omsider blir antagen vid
Porte-Saint-Martin; rollerna äro utskrifna, och den vid
theatern anställde skrifvaren presenterar den lyckliga
auktorn en liten -räkning för detta besvär, un-
dertecknad Vertevil och bestigande sig will 95 Francs.
Pjesen har i sin helhet blifvit föreläst för samtlige ak-
törerna, rollerna fördelas derefter, och första repetitio-
nen är redan inne. Allt hvad på den försiggår är
att kollationera afskrifterna, det vill säga, hvar och en
af de spelande uppläser långsläpigt och vårdslöst sin
roll. Morgonen derpå repeterar man med manuskrip-
tet i hand, och efter en fjorton dar befinnas rollerna
redan vara lärde utantill, eller böra åtminstone vara
det.
Men för att komma så långt, har författaren måst
tugga om väl tjugu gånger hela denna pjes, på hvilken
han med så mycken hjertans glädje och sjelfförnöjelse
engång skref den sista raden eller tiraden. Han har
måst lyssna till direktörens och aktörernas alla olika an-
märkningar och kritiker; han har måst fila och feja,
och förkorta och förlänga, och det som i sin första
helhet syntes honom så helgjutet och så fulländadt och
harmoniöst — han känner rättnu icke mera igen sitt eget
barn.
Slutligen repeterar man nu med mera omsorg och
allvar. Ingen mer än de i pjesen spelande få tillträde
till scenen; författaren afhör sitt verk, icke mera som
hittills inne på teatern från sufförens lilla bord med
den rökiga danken på, utan sitter jemte direktören ute
i salongen.
Betrakta nu denna korpulenta man, litet halt och
mycket fryntlig, åt hvilken aktörerna och aktriserne
småle så välbekant, med hvilken direktören så famili-
ert ger sig i samtal, och som, helt hemmastadd wut-
sträckt på parterrbänken, med största uppmärksamhet
åhör den nya dramen. Han tyckes fästa mycken vigt
vid den; han ger sina instruktioner då och då åt två,
tre personer som stå omkring honom, och hvilket det
totala mörkret i salongen icke tillåter att urskilja. För-
fattaren har redan förut, alltsen pjesen blef satt på re-
petition, sett samma man smyga sig omkring honom,
visserligen med ett utseende af en undergifven och öd-
mjuk tjenare, men såsom en, den der väl vet att så
fort han en gång ger sig tillkänna, man isin tur skall
krusa för honom, emedan han kan bli nyttig vid till-
fälloeAaoeh isl Aarh mod alldoloc Anndosnalklot nde dgo