tungan bräkte Schellingianismer om trons och vetan-
dets förening.
Såsom ytterligare kännetecken på ulfven uppgifvas:
1:o Att han ofta biter folk, men aldrig boskap, hvars
åsigter i politik han på det varmaste hyllar och beun-
drar.
2:0o Att han tillhör den Romersk-katolska bekännel-
sen, och är så from, att när han ljuger — och det gör
han nästan beständigt — så ljuger han i Guds Faders,
Sons och den Helige Andas namn.
3:o Att hans djupsinnighet är mer än tillräcklig, för
att hjelpa vår Herre konstruera universum, och hans
skarpsinnighet mindre än tillräcklig, att förstå första pro-
positionen i Euklides.
Skulle iakttagelsen vara sann — och ho vet? — så
aligger tidsandans jägeribetjening, publicisterna, att
hvar i sin stad taga vapen i hand och Gud i hågen
för att mota och fälla det smygande odjuret. Såsom
lämpligaste vapnet skulle jag föreslå, icke bössor, svärd
eller sablar, utan samma vapen som Martin Luther bru-
kade mot djefvulen i Wittenberg, nemligen bläckhornet.
Satan är rädd för bläck, säger Doktor Börne, och hvad
skola icke då hans sändehud vara.
Käre Bröder! varer derföre på eder vakt och förgä-
ter allt inbördes -kif. Träter icke längre så argt emot
Arg, den sig på de Latiners sätt Argus kallar, utan
drager ut mot den andra ficuden, varultven! När kreatu-
ret har stupat, vilje vi lemna kroppen åt korparna och
skinnet åt statens skomakare, gubbarne, för att dermed
lappa statens stöflor, som, under vandringen öfver omstän-
digheternas tistlar och törnen, blifvit margfaldigt trasiga.
Vi, k äre bröder, skole af ultven cj tillegna oss något
annat än öronen, hvilka icke äro af det kortaste slaget,
att vi måga uppvisa dem för en nådig öfverhet, och
i utbyte erhålla hederliga och välförtjenta skottpennin-
gar. .
Dp,