En verld af skuggor oss till möte ilar,
Men Kungaskuggor ibland dem vi se;
Här Gustaf Wasa under marmorn hvilar,
Om sina blommor drömmer här Linzt. —
Han drömmer icie blott. — Den ljusa anden,
Han ser ju än i festens helga stund
En vår i blomniug; ser ett skönt förbund
Af friska rosor utur Nordanlande-,,
e - - . f. tå -
sober fill helacs 3udafest. —
Vid denna fest h.em kunde väl förgäta
Att belsa gder med en tacksam sång,
J, nvilkas lott det, hief så mången gång
Att bl.mmor vi sorgens krona fläta
Och stå, :om Englar, hos den sjuke qvar
Tvär Läkarv. sjilf med hoppet bortgått har.
Med smicker blott Er verlden vill belöna,
När åt dess göj:n J skänkt ökad glans:
Med vättvist lof han kallar Er: de sköna, —
Ett bättre namna för Edert hjerta fanns;
Wi, konstens söner, helsa Er: de ömma,
Vid plågans Jäger Er triumf vi sctt,
En blick af Er har ofta helsan gett,
Och qvalets offer; som de andra glörama,
I söken opp, — fast ingen derom ber,
Och finns det någon tröst — den är från Er.
Hur ofta Läkarn såg vid midnatt vaka,
En ömsint doiter och en trogen maka,
Som offra åt sin käriek och sin tro
Ej dagens nöjen blott — men hvilans ro.
Hvem torkar svettens perlor bort från pacnan
På älsklingen, som lider? — O, hvem står
Hos honom än, när pulsen mer ej står? —
Ack! det är Qvinnsan blott och ingen annar;
Må döden rigla till sin tunga dörr,
Hon klappar på den trogen liksom förr!
När bon i dansen sväfvar, och behagen
Omkransa henne — är bon då mer skön,
Än rär för plågans son hon ber en bön
Och räknar öm de sista matta slagen
Och blickens kimmel, 1 hvars spegel står
Zn Engel lutad, glänser af en tår? — —
Af lifyets tröstarinnor dessa dragen
Hvem känner, om ej Vi? — På denna dagena
Af dem så mången samlats till vår fest,
En ömsom glädjens, Ömsom sorgens gäst. — —
Alltså till Er vår tacksambet vi bringa, i
Ty utan Er vår konst den vore ringa.
On Edra blickar stuadom ge ett sär,
Att läka de: Ert hjerta dock förstår —
Gemensamt är vårt kall: — att lindra qvalen,
Vi ordoaa medien blott — men J hugsvalen;
När -menskligheten på sin räknivg ser,
Hon står i mindre skuld hos oss än Er. —
Så må vår ungdomsfest i templets sköte
Nu lägga ner sin dyrkans tysta gärd.
Vid plågans läger blir vårt nästa möte,
Men äfven der Er lott är afundsvärd;
Försakelsen har äfven sina minnen,
Den skönsta kärlek bär en helgonkrans — — —
Vi tacka Er i dag med rörda sinnen
För lifvets. glädje och för dagens glans.