En verld af skuggor oss till möte ilar, Men Kungaskuggor ibland dem vi se; Här Gustaf Wasa under marmorn hvilar, Om sina blommor drömmer här Linzt. — Han drömmer icie blott. — Den ljusa anden, Han ser ju än i festens helga stund En vår i blomniug; ser ett skönt förbund Af friska rosor utur Nordanlande-,, e . f. tå sober fill helacs 3udafest. — Vid denna fest h.em kunde väl förgäta Att belsa gder med en tacksam sång, J, nvilkas lott det, hief så mången gång Att bl.mmor vi sorgens krona fläta Och stå, :om Englar, hos den sjuke qvar Tvär Läkarv. sjilf med hoppet bortgått har. Med smicker blott Er verlden vill belöna, När åt dess göj:n J skänkt ökad glans: Med vättvist lof han kallar Er: de sköna, — Ett bättre namna för Edert hjerta fanns; Wi, konstens söner, helsa Er: de ömma, Vid plågans Jäger Er triumf vi sctt, En blick af Er har ofta helsan gett, Och qvalets offer; som de andra glörama, I söken opp, — fast ingen derom ber, Och finns det någon tröst — den är från Er. Hur ofta Läkarn såg vid midnatt vaka, En ömsint doiter och en trogen maka, Som offra åt sin käriek och sin tro Ej dagens nöjen blott — men hvilans ro. Hvem torkar svettens perlor bort från pacnan På älsklingen, som lider? — O, hvem står Hos honom än, när pulsen mer ej står? — Ack! det är Qvinnsan blott och ingen annar; Må döden rigla till sin tunga dörr, Hon klappar på den trogen liksom förr! När bon i dansen sväfvar, och behagen Omkransa henne — är bon då mer skön, Än rär för plågans son hon ber en bön Och räknar öm de sista matta slagen Och blickens kimmel, 1 hvars spegel står Zn Engel lutad, glänser af en tår? — — Af lifyets tröstarinnor dessa dragen Hvem känner, om ej Vi? — På denna dagena Af dem så mången samlats till vår fest, En ömsom glädjens, Ömsom sorgens gäst. — — Alltså till Er vår tacksambet vi bringa, i Ty utan Er vår konst den vore ringa. On Edra blickar stuadom ge ett sär, Att läka de: Ert hjerta dock förstår — Gemensamt är vårt kall: — att lindra qvalen, Vi ordoaa medien blott — men J hugsvalen; När -menskligheten på sin räknivg ser, Hon står i mindre skuld hos oss än Er. — Så må vår ungdomsfest i templets sköte Nu lägga ner sin dyrkans tysta gärd. Vid plågans läger blir vårt nästa möte, Men äfven der Er lott är afundsvärd; Försakelsen har äfven sina minnen, Den skönsta kärlek bär en helgonkrans — — — Vi tacka Er i dag med rörda sinnen För lifvets. glädje och för dagens glans.