sida (högljudt b fall, bravorop): skall afhjelpa de missförhållanden, hsvaruti orediga cch obestämda begrepp om Statsmakternas icbördes ställning och de mest ir flytelse-sgande Statsinrättningarnes verksamhets-sferer, nu försatt o:s. Det finnes, nationernas häfder utvsa det, mellantider af hvila cch förströelser, då foltets politiska krafter, oanlitade, förlora deras naturliga spänstighet. Men de äro den sofvande jettens, som, försktande hvarje trampnoing på de lugnt utstrack e lemmarne, lik väl vid känslan af det ringaste, som hindrar hans andedrögt eller hämmar blodsom!oppet i hans ådror, gerom en enda sträckving åverställer allt i fri verksamhet (stark rörelse, högt bifall) Lycklige, dessa tid-ns Lille: pytter, som leka med det tdla, stora och kraftful Ja, om de blott då genom sina barnsl:ga tillstä!lningar framkallat hans medömkan eller förakt; men icke så, om den valdige skulle upprusande finna, att man med afsigt sökte fängsla hans händer (uthållande bifallsrop). . M. H. Jag skulle missbruka Edert tålamod, om jag nu ingick i en utveckling af det välgjorda, det halfgjorda, det illa gjorda, och det icke gjorda, som Riksmötets historia utvisar. J hafven sett ett uttryck af mina tänkesätt om framtidens mest maktpåliggande angelägenheter, i det afskedstal inom Bonde-Såndet (bravorop), hvari jag trodde mig böra angifva de vig:igas:e deribland; men jag skulle misskänna de tänkesätt, som berett mig denna glada och högtidliga stund, om jag icke vågade så mycket heldre påkalla Eder uppmärksamhet till sjelfva orsakerna för Ritsdagsbeslutets onekliga brister och ofullkomlighbeter, Låtom oss i detta afseende icke längre dåras af falska förhoppningar på föråldrade sambhillsinstitutioner, eller med blindt förtroende vänta af tiden, hvad menrniskokraften dock både bör, kan och måiåste uträtta (stark rörelse, högljudda bifall). Det är icke mer tvifvel underkastadt, att orsakerna till dessa brister, de må nu för ögonblicket visa sig utgå från Regeringen, förvaltningen, lagstiftande eller lagskipahde makterna enskilt, eller från fiera, ja alla gemensamt, likväl ytterst hemta deras tillvaro uti våra representativa formers otjenliga och samhällsvidriga skick. Det är nu mer allmänt erkär dt, att dessa former innebära så stora och väsendtliga oegentligheter, att de icke kunna tillfredsställa nationens Önskningar och behof (hör). Det kan icke mer fördöljas, att de vållat mer ondt än godt inom det älskade fosterlandet; och att de ingalunda motsvara vilkoret för en nations trefnad och belåtenhet, hvilket är fortskridande i kraft, bildning och välstånd. Denra krets, denna fest hevisa redan en af de mest i ögonen fallande ofullkomligheterna deri. J hedren representanten af ett Stånd, ehuru ingen af Eder deltager i detsamma, under det att en stor del af Eder kanhända tvekar att offentligt gilla denza ortens egne embuds handlingssätt (stormande bifallsrop). J visev Edert förtroende tillen representant, som sjelf högtidligen förklarat vårt representationssätt vara en ibland de verksammaste orsakerna tillde olyckor och de sambhällsbrister vi med så mycket skäl öfverklaga, och hvarföre borden J ej så kunna hedra dem alla? hvarföre kunnen J ej hos dem alla finna samma förkärlek för de stora principer, de menniskotlskande läror, de frihet och iaglig jemnlikhet andande satser, som J sett mig söka att följa och hvilka ugöra föremål för Eder hvllning, Edra egne bsmödanden? Jo! emedan Ståndsrepresentanten utgår, icke från alla de samverkande och medborgerligt förenade samhällsklasserna inom orten, utan från någre få, ofta genom missförstådde intressen emot hvarandra stridigt sinnade och hazdlande Siåndsklasser (bör): emedan han således ej är Folkrepresentant, utan Ståndsrepresentant: dömd att handla i en anda, der det: allmänna intresset, om än hans eget hjertas käraste föremål, måste lemna rum åt det enskilta klassintresse, som skänkt honom det förtroende, hvilket han således icke anser sig kunna begagna emot desamme, som gifvit honom det. Sådan är den onaturliga och falska ställningen af den vigtigaste organen inom vår statsform: Feolkrepresentationen. (hör) Rikets Ständer kallas, i grundlagen, Svenska folkeis representanter. Hvarföre då ej göra dem dertill? och är det så svårt, är det omöjligt att göra det? Nej (hör). Om folket, fördeladt i valdistrikter efter en val-lag, liknande våra bröder Norrmännens, (bravorop) utsågo dessa Ståndsledamöter; om folkförtroendet bestämde så väl adelsmannen, presten, borgaren och honden. hvilka skulle i Stånden re