KALEIDOSEORP. DJURGÅRDSTEATERN. Biand de nyhe:er, hvarpå Djurgårdsteatern under de sedoaste veckorna inbjudit publiken, böra vi icke förbigå Bruden, en komedi i tre akter. Vi hafva här en Kammarherre med friseradt hår ech stjerna på b östet, en man af verld, :som tror sig så godt som ex officio skyldig att kunna allting, till och med skrifva vers; vidare dennes gemål, en ung skönhet som smyger bljetter och ger rendezvous åt en vacker militär, hvilken långt före henmes giftermål egnat henne sin hyllning; dertill en modhandlerska med sina mamseller, hsaribland sjelfva bruden, en flicka af låg härkomst, men som blifvit uppfostrad i dea vackra militärens föräldrars hu:, och nu är förlofvad med en hederlig tapetserare, mycket jaloux och något enfaldig. Det är på detta borgerliga brudpars äkta förening vi äro bjudnaz; det tycks gå rätt lustigt till i bröllopsgården; sällskap:t tar sig till och med en liten weals inne på den tränga trädgårdsplanen; men vår svartsjuka tape!secares misstankar sticka allt hvassare fram, ju närmare har nalkas det afgörande ögonblicket af vigseln. Förhållandet är det, att bar natten förut ertappat den galanta officern, i samma ögonbick denne smög sig ut genom sn dvgdesamma älskarinnas, fru Kammarherrinvans Zövster; och malisen pås!år nu att mamsell brrden, som äfven i detta ädla hus njuter mycken godhet, skulie tillbragt samma natt dersammastädes, hvilket likväl, vi kanna bedyra det, är ren osanning, ty hon smyger ganska riktigt, som hvar man ser, öfver scenen tillbaka derifrån till sitt i god tid. Emedlertid har tapetseraren en hel myrstack i bufwudet; och ärdalykten blir den, att fästmannen på sjelfva bröllopsdagen tager sin hand ifrån den sköna och räcker den halft om halft åt fru modebavdlerskan sjelf. Den öfvergifna bruden, hvars hj:r:a verkligen i tysthet och all ärbarhet varit fullt af hennes fordna välgörares herr son, och såfledes ingenting öfver sig hållit sin tapetserare kär, finner sig emedlertid rätt olycklig; utan dom och rannsakning är bon utstött åt föraktet och vanäran; ingen mer än den fatala upphofsmannen till dessa förtretligheter sjelf, krigaren under amors fana, kan rättfärdiga henne genom en öppen bekännelse. Men o gudar! hvilken fordran! skall han uppoffra sin älskarinna åt en hederlig äkta mans rättvisa vrede? Bort det! hennes heder måste vara fridlyst! det blir då den staekars bruden, som stadnar isticket! affceren förklarar i allas närvaro, att det var — mamsellen han vågat i Kammarharens hus göra en visit. Den lögnaren! Har man någonsin burit sig ned:igare åt? Och mamsellen brister i tredje akten uti gråt, och slår sig för bröstet, och vet inte till sig, och är liksom alldeles olycklig; stackars liten! Eno annan officer än fru Kammarherrinnans älskare, sku:ie tänkt som så: det ger sig med tiden! når det går på andra dussinet näsdukar, så skola väl henves tårar stillas! Men denna är en högst ädel mar, ehuru han någongång blir tvungen till en osarning, och det måste medges, att om han gjort den arma flickan mycket orätt, så vet han att reparera sitt fel på ett lysande vis. Han har nemligen sedan kommit att fundera närmare på saken; fickan har verit uppfostrad i hans föräldrars hus; det är en bjerians god och beskedlig tärna, och fager under ögonen och däjelig. Hon skall älska mg, menar han, och trösta mig öfver förlusten af amin förra älskarinna, fru Kammarherrionan; sagdt och gjordt; och mamsellen torkar tårarna bort och bir allt gladare och gladare, och omöjligt är det inte att den beskedlige tapetseraren nu får med ödmjuk kovstfärdighet tapetsera brudkammaren åt sin F. d. fästmö, numera snart sagdt fru grefvinnan el!er baronessan. Så går det till i verlden3 d., v. s. på teatern, Emedleitid han man ofta haft min