KALEIDOSEORP.
DJURGÅRDSTEATERN.
Biand de nyhe:er, hvarpå Djurgårdsteatern un-
der de sedoaste veckorna inbjudit publiken, böra
vi icke förbigå Bruden, en komedi i tre akter.
Vi hafva här en Kammarherre med friseradt hår
ech stjerna på b östet, en man af verld, :som tror
sig så godt som ex officio skyldig att kunna allting,
till och med skrifva vers; vidare dennes gemål, en
ung skönhet som smyger bljetter och ger rendez-
vous åt en vacker militär, hvilken långt före hen-
mes giftermål egnat henne sin hyllning; dertill en
modhandlerska med sina mamseller, hsaribland
sjelfva bruden, en flicka af låg härkomst, men som
blifvit uppfostrad i dea vackra militärens föräldrars
hu:, och nu är förlofvad med en hederlig tapetse-
rare, mycket jaloux och något enfaldig. Det är
på detta borgerliga brudpars äkta förening vi äro
bjudnaz; det tycks gå rätt lustigt till i bröllops-
gården; sällskap:t tar sig till och med en liten
weals inne på den tränga trädgårdsplanen; men vår
svartsjuka tape!secares misstankar sticka allt hvas-
sare fram, ju närmare har nalkas det afgörande
ögonblicket af vigseln. Förhållandet är det, att
bar natten förut ertappat den galanta officern,
i samma ögonbick denne smög sig ut genom sn
dvgdesamma älskarinnas, fru Kammarherrinvans
Zövster; och malisen pås!år nu att mamsell brrden,
som äfven i detta ädla hus njuter mycken godhet,
skulie tillbragt samma natt dersammastädes, hvilket
likväl, vi kanna bedyra det, är ren osanning, ty
hon smyger ganska riktigt, som hvar man ser, öf-
ver scenen tillbaka derifrån till sitt i god tid.
Emedlertid har tapetseraren en hel myrstack i buf-
wudet; och ärdalykten blir den, att fästmannen
på sjelfva bröllopsdagen tager sin hand ifrån den
sköna och räcker den halft om halft åt fru mode-
bavdlerskan sjelf. Den öfvergifna bruden, hvars
hj:r:a verkligen i tysthet och all ärbarhet varit
fullt af hennes fordna välgörares herr son, och så-
fledes ingenting öfver sig hållit sin tapetserare kär,
finner sig emedlertid rätt olycklig; utan dom och
rannsakning är bon utstött åt föraktet och vanäran;
ingen mer än den fatala upphofsmannen till dessa
förtretligheter sjelf, krigaren under amors fana, kan
rättfärdiga henne genom en öppen bekännelse. Men
o gudar! hvilken fordran! skall han uppoffra sin
älskarinna åt en hederlig äkta mans rättvisa vrede?
Bort det! hennes heder måste vara fridlyst! det
blir då den staekars bruden, som stadnar isticket!
affceren förklarar i allas närvaro, att det var —
mamsellen han vågat i Kammarharens hus göra en
visit. Den lögnaren! Har man någonsin burit sig
ned:igare åt? Och mamsellen brister i tredje akten
uti gråt, och slår sig för bröstet, och vet inte till
sig, och är liksom alldeles olycklig; stackars liten!
Eno annan officer än fru Kammarherrinnans älskare,
sku:ie tänkt som så: det ger sig med tiden! når
det går på andra dussinet näsdukar, så skola väl
henves tårar stillas! Men denna är en högst ädel
mar, ehuru han någongång blir tvungen till en
osarning, och det måste medges, att om han gjort
den arma flickan mycket orätt, så vet han att re-
parera sitt fel på ett lysande vis. Han har nemli-
gen sedan kommit att fundera närmare på saken;
fickan har verit uppfostrad i hans föräldrars hus;
det är en bjerians god och beskedlig tärna, och
fager under ögonen och däjelig. Hon skall älska
mg, menar han, och trösta mig öfver förlusten af
amin förra älskarinna, fru Kammarherrionan; sagdt
och gjordt; och mamsellen torkar tårarna bort och
bir allt gladare och gladare, och omöjligt är det
inte att den beskedlige tapetseraren nu får med
ödmjuk kovstfärdighet tapetsera brudkammaren åt
sin F. d. fästmö, numera snart sagdt fru grefvinnan
el!er baronessan. Så går det till i verlden3 d., v.
s. på teatern, Emedleitid han man ofta haft min-