Arvedsoas resa. Man har vant sig att kalla en Ame-
vikas invånare en Amerikanare. Huru denna deriva-
tioa blifvit gjord. är oss alldeles förborgad!. Om län-
det hette Amerika, då vore den riktig, men nu
är den löjlig. Vi veta ju, att man i Srsenskan for-
merar dylika derivater från latipvet genom bortita-
gande af findelsen us, så att vi af Afrikanus göra
Afrikan, af Neapolitanus Neapolitan o. s. v. Då vi
måguva gång icke bibehåilit denna flexion, utan satt
en Svensk ändese i stället, har icke blott us, utan
hela anus gått bort, så att t. ex. af latinska no-
men gentilisium Romanus vi icke gjordt Romanare,
utar Romare. Eugelsmannen bibehåller ännu den
derivationsform, att han blott lägger ett n till hvar-
je ortnamn på a och siger Roman på Roma, Afri-
kan af Afrika, Amerikaa af Amerika o. s. v.; och
vi bafse i allt axvnat följt denna flexion, med undan-
tag, såsom nämnt är, af de fall, då hela den latin-
ska ändelsen, ej blott us, bortgått. Hvarföre då ic-
ke följa exemplet gfven i fråga om Amerikan? Sä-
ga vi, såsom redan anmårkt är, Romanare af Ro-
manru:? Antingen måste vi således ge en Amerikas
Invinare namn af Amerikare eller af Amerikan;
Amerikanare är, om man söger, dubbelt kurage.
Fordom beg-ep man detta och sade alltid Ameri-
kan; nyss har man annorlunda funnit. Författare,
som känna och vårda språket, bålla sig dock ännu
vid det gamla och — enda rätta. Hr Gosselman
har lärt sig ait undvika det oriktiga ordet.