Frågan om Bankoreglementets dragande under
Regeringens pröfning hotar åter meden förlängving
af riksdagen, måhända på ett par veckor, gervom de
representanters osparda nit, som omöjligen vilja
släppa bort tillfallet att härutinnan ådagalägga sin till-
gifvenbet för den Kgl. maktens prerogativer, oaktadt
de flere bestäroda afslag Ständerne förut gifvit derpå,
oaktadt grundlagens tydliga föreskrift och oaktadt
Konungens personliga, högtidligen gifoa försäkran,
att han hvarken önskat eller .öuskar någon sådan
maktutvidning. Man-kan verkligen säga, att hela
Sjuttiotvåan åter är på benen med alla de tvister
och snart nog med samma bitterhet, som deraf or-
sakades vid riksdagens början. Åtminstone äro de
offentliga symtomerna ungefär desamma. Deras
Excellenser uppträda åter i. RiksStånden; Jurnalen
har vaknat upp och börjar åter röra på sig, och
i morgon eller öfvermorgon bar man troligen att
vänta Dagbladet med sin eftertropp bussarna. I
hufvudsaken hålla sig de som så frikostigt vilja
dela med sig lagstiftningsrätten öfver Banken, vid
det påståendet, att då en banklag blifvit stiftad af
Konung och :Ständer gemensamt, och 7 5. i denna
lag innehåller, att de stadgar och reglementen, an-
gående Bankens rörelse och förvaltning, som kom-
ma i fråga att antagas, skola öfverensstämma med
de i denna lag föreskrifoa .grunder, kunna Stän-
derna, efter derås förmenande, omöjligen ensam-
me vara, eller göra anspråk på att vara domare
häröfver. Det är således för att tillse denna öf-
verensstämmelse, som pröfningsrätten borde till Kgl.
Maj:t upplåtas.
Huru utomordentligt ytlig och skef denna slutled-
ning är, bevisas!icke allenäst deraf; satt isamma å-
liggande i allmänhet sger rum för alla slags regle-
menten och föreskrifter, utfärdade af hvilken auk-
toritet som helst, att de icke få strida mot :gäl-
lande lagar och författningar. . En mängd, sådana
föreskrifter filnas likväl ifrån Ståndsordningarna för
RiksStånden, Kollegiers, publika verks och Konun-
gens befallningshafvandes kungörelser intill socken-