FRIULE IR VIS IVAV,V MEM vg Sva UVLUIDRaGUL Ale uta
der något envälde i Lagstiftningsväg; ty han erkän-
de; att de, der ett sådant välde af dem varit utöf-
vadt, visat sig ännu sämre sköta sin makt. Det
vore också icke, R, S. för hvilkas rätt talaren wille
föra ordet, men det vore för Svenska folkets rätt-
tigheter han ville strida. Vi skulle hemligen kom-
ma inåg att detta folk voro vi skyldige att bevara
gränsen emellan dess och Konungamaktens : rättig-
heter. Om de Herrar och män, som inom Konun-
gens Rådkammare tillstyrkt honom detta steg, i
stället hade velat rikta sina kraftansträngningar åt
annat håll och i annan syftning, så hade måhända
-välsignelser varit framkallade, der talaren nu måste
beklaga att en helt annan påföljd vore den tydliga
och rättvisa. Väl kunde talaren finna en ledtråd
till. det tagna steget, genom det hos Ständer-
ne ådagalagde försök att kränka Konungens proe-
rogativer, i det man velat såra den grannlagenhet
som Konungamskten egde rätt att fordra. Talaren
hade högt motsatt sig detta. Mena han skulle ock-
så lika högt motsätta sig det steg inpå området af
folkets prerogativer, som nu varit föremål för hans
anmärkningar; ech han kunde alldrig gilla den ret-
I:ghet, hvari han ville finna förnämsta orsaken till
den behandling Regeringen lemnat åt denna fråga.
Hade, såsom talaren nyss angifvit, denna ock låtit
förmärka sig från Stänrdernas sida, och hvilket alltid
vore skadligt för den konstitutionella friheten; så
vore det likväl icke Regeringen värdigt att utkasta
ett nytt retelsefrö. Talaren begärde alltså att Ridd.
och Adeln;: såsom yttring af en värdig opiinion i det-
ta ämne måtte antingen afslå eller återremittera
Betänkåndet. ; fe
Hr BJÄRNE. Gr. Fersen - hade omnämnt en
strid, för hvilkens utagerande han ansett Riksdagen
otillräcklig. Om han menat striden angående Lag-
Utskottets skyldighet att upptaza frågan, så finge
talaren erinra: att denna strid vore dermed af-
gjord att Riks-Stånden återremiterade Betänkandet,
samt förklarade Utskottet skyldigt, att ingå i hand-
läggning af sjelfva saken. Dertill vore Riksdagen
icke otiliröcklig; ty Lag-Utskottet hade fullkomligt
ådagalagt sin färdighet i frågors behandling, då t.
ex. Kongl. Majtis kontraproposition den etia dagen re-
mitterades och Utskottet redan den påföljande hade
till Stården deröfver afgifvit betänkande. Så kun-
de ock nu ske, och Stånden kunde i:öfvermorgon af-
göra öfver ett förnyadt Betänkande, Talaren instämde
allt:så i begäran om återremiss.
Friherre BOIJE L. Uti det ämne, som nu vore
föremål för öfverläggning, låge formen för mycket
i vägen för saken, för att talaren kunde känna ser-
deles behof af att fästa sig vid den senare. : Men
han hade begärt ordet då han hört en Ledamot ta-
la om försök af den ena ZStatsmakten till usurpa-
tion -på den andras bekostnad. Talaren delade
neml. denna åsigt; men i omvänd ordning mot den
hvari den förre talaren franikastat påståendet. Och
talaren trodde, att man här icke ens gått öppet till-
väga från Ständernas sida, utan sökt framsmyga sig
till en inskränkning i Konungamaktens-prerogati-
ver. Talaren ansåg för sin pligt att motsktta-sig detta.
Och. om äfven Konungen icke förklarat att frågan
om utrikes vexlar hör till den ekonomiska lagstift-
ningen; så skulle talaren derföre lika högt förklarat
att detta ärende, till följd af sin natur, voreaf e-
konomisk beskaffenhet: Det omfattade ju föreskrif-
ter angående vissa former för den kommerciella be-
röringen med andra Stater. Det angick ju handeln
såsom institution. Hvilka vexlingar vore icke dy-
lika förhållanden underkastade? Hade man väl rätt
att glömma huru som vidtagne förändringar i ett
afseende påkallade behofvet afjemkningar i ett an-
nat? — Talaren frågade: om man väl kunde hän-
föra detta till begreppet Civil Lag? Om man väl
kunde antaga att sådant tillhörde beslutande rätten
hos en Statsmakt, som blott hvart 5:te år kan fat-
ta beslut. Det vore för talaren klart att sådane
ämnen, i afseende hvarå den allmänna Lagen hän-
visar till en special lag, icke kunde tillhöra den all-
männa lagen. Och sedan talaren sålunda öppet ut-
talat sin mening i saken, ville han öfvergå till-yt-
trande sangående formen. Man måtte betrakta den
förra: från hvilken sida som helst; Man måtte: säga
att den tillhörde den executiva eller den lagstiftan-
de makten: hvarom vore i alla fall nu frågan? Jo!
om rätta förståndet af en maktfördelsing emel-
lan Konung och Ständer. Och huru: kunde väl den
skiljas från: egenskapen vaf konstitutionsfråga? Man
talade på ena sidan: om-usurpation inpå Stän-
-dertias rättigheter; :å: den: andra påstod man
Me 2 ee PP I fl ALA VS
