sporrai: för dem deremot är vågen redan på för-
hand jemnad: de. födas allesammans besporrade.
Men, frågar med skäl den hederliga sonen till en
farmer, eller den värdiga dottren till en köpman,
hvad är det som ger den aristokratiska klassen det-
ta utomordentliga 1i0flytande? och h-arföre är till-
trädet till denna privilegierade sfer så högt värde-
radt, att vi medelklassen altid äro färdiga att
öfvergifva far och mor, att förneka bror och sy-
ster, så snart vi se ett tillfälle för oss öppnadt, att,
om äfven genom de svåraste uppoffringar, truga oss
till icträdet i denna undantags-verld?
Man måste först och främst erkänna hela be-
haget af denna sällskapskrets. En fullkomlig ele-
gance i sättet att vara herrskar der; smaken i allt
är der hemmastadd; konversationsonen, ehuru un-
der den Fraosyska, lyser der af flera intagande si-
dor; det är en lätthet, en glädtighet, en otvungen-
het, som har ett oemotståndligt behag för hvar
och en, för hvilken röjet går framför allt.
E4er detta medgifvande, böra vi tillägga, att
när man tillbragt en sohee i denna sällskapskrets,
skule man ha ganska svårt för att komma ihog
samtalets innehåll; det skulle vara lättare att upp-
gifva de skiftande nuanserne på ev dufvas hals, de
obestämda ljudes af en Eolsharpa, färgen och for-
men på Norrskenet. Alll är der artigt och väl tur-
neradt; alit är beräknadt på att fördrifva tiden,
men iogenting stannar qvar i själen. När man icke
har något battre att gora, än att utan arbete och
möda bortslösa de timmar, som man ej kan lemna
åt sömnen, vore det verkeiigen orätt att klaga öf-
ver dessa kotterier. Men hvar och en som är
skyldig räkming för sin tid, äger icke rätt att för-
störa den på ett sådant lappri.
Den frånvaro af förstånd och tankar, som råder
inom dessa kretsar, är otrolig. Okunnigheten i allt
hvad de mera försigkomna både inom medelstån-
det och de lägre klasserna veta, åtlö.jes der af ett
kränkande förakt för alla dem, som icke äro hem-
ma i alla de bagateller, hvari encyklopedien af a-
ristokratiens kunskap består. Ena fullkomlig oskick-
lighet till tankeföljd förenar sig der med en hånande
stolthet och öfverlägsenhet, allud färdig :att förne-
ka hvad förnuftet lärer andra. Oförmegan att för-
stå hvad undervisning och erfsrenhet lära, förer
der till föraktet för de nyttigaste och vigtigaste san-
ningar. .
Den qsvinnliga personalen i detta så mycket ef-
tersökta stånd, beherrskas uteslutande af någon kam-
marjungfru, någon inskränkt tillb-djare, eller någon
tidniog som lefver af skandalen. Nar kon icke står
under beskydd af någon sådan tidning, plågas hon
af fruktan för alla de andra. Korruption, böner,
hotelser användas , ömsom, för att afväpna dessa
tyranner, och huru stort det olyckliga offiets li-
dande än må vara, är hon likväl alltid tvungen af
något olyckligt öde, eller en oemotståndlig böjelse,
att läsa det, som -mest pinar henne.
Den aristokratiska klassens relationer med tryck-
pressen äro en blandning af förtroende och oro, af
nycier och envishet, af feg eftergift och fåfäng
fruktan, af alla. dessa små medel med ett ord, som
man nyttjar emot barn, och i synnerhet mot bort-
skämda barn.
Man kan icke neka, att aristokratiens bifall och
uppmuntran hufvudsakligast egnas åt den sämsta
delen af pressen. De tidzingar, som hafva några
anspråk på allmän aktning, läsas sällan af henne.
Den tidning, som utan fruktaa försvarar det rätta,
som hvarken smickrar hipens oöfverlagda hänförel-
se, eller den förnäma blassens förkastliga begär;
som uppfyller sina skyldigheter, uan att bry sg
om hvarken bustings ) eller budoirerne, har föga
utsigt att komma på ett mahognybord, att bli
kommenterad på dålig Engelska, eller på ännu
sämre Fransyska, eller sammanvixen af en hand,
som nyss öppnat det välluktande sigillet på en ro-
senfärgad biljet. - Men dess uteslutande blir ovill-
korligt, proskriptionen sker utan misskund, om en
sådan tidning afhandlar dessa stora frågor, hvaråt
!en skriftställare gerna lånar sin pennas hela förmå-
ga, men som patricierne bedra med sitt förakt. Af-
ven den finaste qvickhet finner intet återsvar i det-
ta tex pel af-den korintiska - ordoingen. - Om man
begagnar. sig deraf, för att understödja ett argu-
ment : eller bevisa en sats, anklagas man för att
lättsinhigt behandla eit alfvarsamt ämne, eller att
plaisantera när map borde resonera.
En gröfie glättighet, som sänker sig ned till
farcen, är det högsta våra sristokraters förmåga
kan medgifva: också skratta de icke ogeirna på en