sporrai: för dem deremot är vågen redan på förhand jemnad: de. födas allesammans besporrade. Men, frågar med skäl den hederliga sonen till en farmer, eller den värdiga dottren till en köpman, hvad är det som ger den aristokratiska klassen detta utomordentliga 1i0flytande? och h-arföre är tillträdet till denna privilegierade sfer så högt värderadt, att vi medelklassen altid äro färdiga att öfvergifva far och mor, att förneka bror och syster, så snart vi se ett tillfälle för oss öppnadt, att, om äfven genom de svåraste uppoffringar, truga oss till icträdet i denna undantags-verld? Man måste först och främst erkänna hela behaget af denna sällskapskrets. En fullkomlig elegance i sättet att vara herrskar der; smaken i allt är der hemmastadd; konversationsonen, ehuru under den Fraosyska, lyser der af flera intagande sidor; det är en lätthet, en glädtighet, en otvungenhet, som har ett oemotståndligt behag för hvar och en, för hvilken röjet går framför allt. E4er detta medgifvande, böra vi tillägga, att när man tillbragt en sohee i denna sällskapskrets, skule man ha ganska svårt för att komma ihog samtalets innehåll; det skulle vara lättare att uppgifva de skiftande nuanserne på ev dufvas hals, de obestämda ljudes af en Eolsharpa, färgen och formen på Norrskenet. Alll är der artigt och väl turneradt; alit är beräknadt på att fördrifva tiden, men iogenting stannar qvar i själen. När man icke har något battre att gora, än att utan arbete och möda bortslösa de timmar, som man ej kan lemna åt sömnen, vore det verkeiigen orätt att klaga öfver dessa kotterier. Men hvar och en som är skyldig räkming för sin tid, äger icke rätt att förstöra den på ett sådant lappri. Den frånvaro af förstånd och tankar, som råder inom dessa kretsar, är otrolig. Okunnigheten i allt hvad de mera försigkomna både inom medelståndet och de lägre klasserna veta, åtlö.jes der af ett kränkande förakt för alla dem, som icke äro hemma i alla de bagateller, hvari encyklopedien af aristokratiens kunskap består. Ena fullkomlig oskicklighet till tankeföljd förenar sig der med en hånande stolthet och öfverlägsenhet, allud färdig :att förneka hvad förnuftet lärer andra. Oförmegan att förstå hvad undervisning och erfsrenhet lära, förer der till föraktet för de nyttigaste och vigtigaste sanningar. . Den qsvinnliga personalen i detta så mycket eftersökta stånd, beherrskas uteslutande af någon kammarjungfru, någon inskränkt tillb-djare, eller någon tidniog som lefver af skandalen. Nar kon icke står under beskydd af någon sådan tidning, plågas hon af fruktan för alla de andra. Korruption, böner, hotelser användas , ömsom, för att afväpna dessa tyranner, och huru stort det olyckliga offiets lidande än må vara, är hon likväl alltid tvungen af något olyckligt öde, eller en oemotståndlig böjelse, att läsa det, som -mest pinar henne. Den aristokratiska klassens relationer med tryckpressen äro en blandning af förtroende och oro, af nycier och envishet, af feg eftergift och fåfäng fruktan, af alla. dessa små medel med ett ord, som man nyttjar emot barn, och i synnerhet mot bortskämda barn. Man kan icke neka, att aristokratiens bifall och uppmuntran hufvudsakligast egnas åt den sämsta delen af pressen. De tidzingar, som hafva några anspråk på allmän aktning, läsas sällan af henne. Den tidning, som utan fruktaa försvarar det rätta, som hvarken smickrar hipens oöfverlagda hänförelse, eller den förnäma blassens förkastliga begär; som uppfyller sina skyldigheter, uan att bry sg om hvarken bustings ) eller budoirerne, har föga utsigt att komma på ett mahognybord, att bli kommenterad på dålig Engelska, eller på ännu sämre Fransyska, eller sammanvixen af en hand, som nyss öppnat det välluktande sigillet på en rosenfärgad biljet. Men dess uteslutande blir ovillkorligt, proskriptionen sker utan misskund, om en sådan tidning afhandlar dessa stora frågor, hvaråt !en skriftställare gerna lånar sin pennas hela förmåga, men som patricierne bedra med sitt förakt. Afven den finaste qvickhet finner intet återsvar i detta tex pel af-den korintiska ordoingen. Om man begagnar. sig deraf, för att understödja ett argument : eller bevisa en sats, anklagas man för att lättsinhigt behandla eit alfvarsamt ämne, eller att plaisantera när map borde resonera. En gröfie glättighet, som sänker sig ned till farcen, är det högsta våra sristokraters förmåga kan medgifva: också skratta de icke ogeirna på en