o ten, så torde M. H. tillåta mig att i detta afseen-
de citera ett exempel på en stor effekt af Sverges
Siatstidning.
Vid ett besök nyligen uti staden E. träffade jag
på källaren en bekant, en aktningsvärd man af om-
kring 3o år, som satt vid ett fönster och läste i ett
tidningsblad. Han var synbart i hög grad intresse-
rad af innehållet, och så fördjupad deri, att han
cj märkte min närvaro, oaktadt en sakta helsning
och haostning. Slutligen tog han upp näsduken, for
med den ett par gånzer öfver ansistet, borttorkade
en tår som tillrade utför kinden och mås:e med en
tank ur det bredvid honom stående toddigl!aset skölja
ned en ännu starkare rörelse som hade stigit upp i hal-
ser. Efter glasuts bortsättande, tidoingsbladets bortläg-
garde och näsdukens återinstoppande, satt han fle-
sekusder försänkt i djup besinnimg, drog derpå
. suck, och utroepade, i det han såg pi mig:
Det var fn till karl att skrifva. — Menar Herin
mm:s, frågade jag? Jag har i mina lifstid aldrig skrif-
i någon tidning. Åh nej — mjukaste Tjenare
1 4 hur står det till? — jog mesar den här J. som
si ifvit i Statstidningen öfver en af dagens frågor.
tivad han härligt och väl beskrifver frågorna. Jag
bef just tårögd, ehuru jag eljest just inte är så
ist rörd heller! Isycnerhet tyckte jag om den stro-
f. som talar om huru skönt Kungens enrådighet
och folkets alrådighet äro förenade. Vet Herrn
bvem J. han vara? Det kan väl icke betyda bara
I;sändare, ty det står särskilt Insändt ofvavför ar-
titeln. Ber Herrn inte läst den? Den är aildeles
I onförande. — Tackar ödmjukast svarade jag, jag
bor redan fått nog af de fraserna. En stor del
hinger ju icke det miusta ibop; men hvad signa-
D
G
3
4 As
DD
ren beträffar. så ör det ju lin:t J och kaa såle-
208 icke betrda Insändaren. — Jsg ber om för-
iselse, inföll han härvid, hänger det icke ihop?
D: bar herrna icke läst slutet; det är just kärnan
a alltsammans. Men hvem är det långa J2
Ja, hvad vet jag? svarade jag nästan otålig.
ö ver hans ifver. Vi började härpå fundera och gis-
sv i kapp.
Under det vi så höllo på, kom en tredje person
och underrättade sig .om ämnet för öfverläggningen.
När han fick veta det yttrade ban: Åh, förmodligen
ö: det profeten Jeremias som inskicka! en jeremi-
ad öfver oppositionen. Man måste väl medgifva, att
dot är bra nfsvist af denna att jemföra Rådgifrare-
rsonalen här och i andra länder, och vilja ålig-
våra Stats Råder något gemensamt system, så-
ma vilkor för qvarbiifvandet på deras platser.
, inföll jag, men så var väl meniogen uti 18 9
is Konstututions-Utskott, hvars protokolier jag lä-
ste för någon tid sedav. Ja, herro har alltid sina
men; men är det tid att gräfvs upp 1509 års Kon-
si iutions- Utskott nu, tycker herrn, sade den gam-
j. mannen; man hör ju aldrig tela om den snön
som föll i fjol, och så mycket mindre om det som
passerade för sex och tjugu år sen. Fankarne haf-
vs mycket jemkat sig hos litet hvar sedan den ti-
d a och det måtte väl synas tydligt, att denna
y .sdags Konstitutions-Utskott tärker helt annor-
lada om sakerna, än det af år 1809 Härpå kun-
d:
å
IE
rö
Cr ÖP
: jag intet svara, utan disputen tystnade och vi
å skiljdes. Jag gick hem, skickade på källaren att
va staistidsingen, för att ännu en gång läsa de
rande artiklaroa på sängen, insomnade derefter
svd!, och torde en annan gång utbe mig att få re-
coöra för de istryck Hr J:s artikel väckt hos
rig. Emedlertid har jag icke kunnat underlåta
a: berätta Tit. denna händelse såsom ett bevis,
på sätt ofvan nämnde, huru mägtigt Statstidoin-
en verkat på opinionen, åtminstone inom staden
E. Med högaktning har äran teckva Tw:s ödmju-
i.e Tjenare
Ae,
Herr Mankellt Kancert.
me —— Qi —— OO — ———a n——— ———-r—rFJF Nr —t b n— — As