3 miåle!s angifvande och anmälarde vid domstolen, eller den anklagades inmanande i fängelse; och icke heller har jag mig bekant att på grund af 1777 års Kongl. Bref, afvikelser i denna del ägt rum från Allmänna Lagens Bud, Evad jag bärom yttrat, stöder sig på min enskilta erfarenhe!. Jag tillåter mig ej motsäga andras. All erfarenhet är subjektiv. Jag har ej bättre stöd för min, än det som kan finaas uti min 37:åriga vandring på Domarebaran från -den lögsta instantien till cen högsta. — För min del har i j-g aldrig vetat, alldrig förstått annat, än att brott emot 5 Kap. Missgerningsbaiken borde behardlas lika med brottmål i allmärhet, endast med den skillnad, att, enligt 1777 års Kongl. Bref, den påbörjade ransakningen vid domswvolen, hvarvid erfoderlig underrättelse om målets egentliga besks ffenhet skulle inhemtas, borde afbrytas, och berättelse aflåtas till Justitie Revision, hvarifrån svar borde afvaktas, om ransakningen komrver att fortsältas. Ej ett enda mål af dylik beskaffenhet förekom vid min domstol, medan jag var Häradshöfdiug. 3 s ycken dyiika fråror behandlades: af mig under de nio år jag förvaltade Revisions-SekreterareEmbetet. Under 18 år, som jag varit ledamot i Högsta Domstolen erinrar jag mig hafva deltagit i domslut om 3 så beskaffade särskilta frågor. De anklagade voro dels inmanade i häkte, dels funnos de på fri fot. Sådant : berodde på förekommande omständigheter i sjelfva målen, cj af någon tillämpning af 1777 års Kungsbref. Jag upprepar, att jag tillåter mig endast åberopa hvad jag vet af min egen erfarenhet, utan att motsäga andras. — Mecn den vist, som vill fästas vid 1777 års Kongl. Bref, och det stöd som deri vili sökas för slutföljder,-till hvilka man huru som helst vill komma, gifva an!edningar jemväl till betraktelser, andra än de som angå innehållet deraf. Först kan erinras, att detta Konungabref, vare sig i form eller sak, räticligen ej är att anse såsom en lag. lgenom Regeringsformen af 1772 var det Konungen uppdraget att förklara lag; men rättigheten att stifta lag var då, som nu, förbehållen de begge Statsmakterna gemensamt. Hvem icser ej, att det Kongl. brefvet innefattar, ej en förklaring af lag, utan cr alldeles ny, hvarigenom äldre lag ändras och upphäfves till sjelfva sina grunder? — Kraftlös för sitt ändamål blefve ock lagen, ifall vsågon myndighet gåfves, af hvilken det berodde att i förväg lägga binder för åtal å lagbrott, eiler att det ej vore den lidande tillåtet, att inför iagen cch Domaren kunna föra den klagan, hvartill han funne sig befogad. Mensklig ofuilkomlighet har väl tvingat jordens vise att erkänna, att högsta rätt efier lag kan i vissa fall innefatta en stränghet, för hvilken menniskohjertat byser vedervilja. Derföre har den makt måst anförtros åt högsta myndigheten u!i hvarje väl inrättadt samhälle, att mildra lagens till härdhet öfvergående bud, och att i brottmål göra: nåd. Men denna böga rätt, hvars utöfning förutsätter, att brott är begånget, i laglig ordning åtaladt och af Domare pröfvadt, må ej förblamdas med en annan, till sina grunder vida skiljd från den förstnämnda, och till sina följder sambällsvidrig. Man säger: I fråga om hrott emot 5 kap Missgerningsbalken, är Konungea personligen milsegande, och i denna egenskap måste det bero af honom, att låta åtal anställas eller förfalla. Efter mitt omdöme är detta en förvillelse i begrepp. Konungens höga person och fädernesiandets sak äro från hvarandra oskiljaktiga, enligt vårt sta!sskick. Brott emot Hans person innefatta tillika brott. emot samhällets värdighet och säkerhet. Efter sådan grund hafva Sverges Logstiftare ansett brott emot Konungens peson böra räknas bland de gröfsta af missgerning:r. Dessa måste såleccs kunna beifras i samhällets namn och å dess vägnar, fastän Konungen för sin dej kände sig böjd att låta ätalet förfalla. Det måste ej bero af Sveriges konstitutionelle Konurg, att i detta fall, mer än i alla ardra, i förväg lägga binder för lagbrytcrens behandling efter !ag och laga stadgar. Men — vore det än förenligt med rätt efter lag, att Konungen, 1 fråga om brott emot dess höga Person, borde avses såsom allena målsägande, så följer alldeles icke deraf, att det berodde af Honom allena, att låta brottet beifras elir detsamma nedlögga. Sveriges lag tillåter ej enskilt målsägande, att efter godtycke och välbehag hålla lagbryturen undan lagens straffande arm. I de fall, då euskilt målsägande vill, af hvad orsak som helst, efterskänka sin rätt, vidtager :den offentliga åklagarens pligt, att fordra urpprältelse af samhällets kränkta rätt och säkerhet. Huru lingt lagens omsorg i demna del sträcker sig, uppenbaras bland annat gezom föreskrifterna i 6 S. XXXV Kap. Missgerningsbalken, hvarigenom antydes, att i de fall, då enskilt person förolämpas genom skuffning eller hårdragnog utan åkomma, må j någon utan rätter målsägande kära, och detta under förbehåll, att förolämpandet ej sker 3 tid och ort, som fridlyst är. — Hvilken skillnad är icke emellan nämnda förbrytelser och de brott, som omtalas i 5 Kap. Missgerningsbalken? Det beror ej af enskilt målsägande, att befria lagbrytaren från åtal i mil, sow kunna försonas med böter af ringa belopp. Man önskur att kunna jemföra Konungen med den enskilte målsezanden, fö biseende, af nitet att i vissa fall kunna i hvad nöjligt bereda strafflöshet åt lagbrytaren, att jemförelsen biifver haltande genom olikhet i rättigheter, hvilka de så kallade målsegande hade att utöfva. Så bänder ej sällan, då må!et, till hvilket man :yftar, är i förväg bestäwdt, men slumpen måste afgöra om sättet och medlen att det kunna vinna. Å Igenom en Kungl. Förordning den 7 Dec. 1787 stadgades, att skriftliga eller muntliga yrånga omdömen öfver de Författningar Kongl. Maj:t vidtagit, eller famdeles vidtager, till Rikets fördel och nytta, skulle straffas enligt 5 Koop. missgerningsbalken, Igenom en annan Kongl. Förordning den 26 Jan. 1802 förklarades, att om Svensk Adelsman afsade sig ärft eller förvärft adelskap, eller någon Ridderskapet och Adeln tillhörande laglig rättighet, så skulle hen anses förlustig af medborgerliga rättigheter, och ej hafva tillåtelse att bo och vistas inom Rikets gränsor. Dessa stadgar voro arsedda såsom Lagar, och tjente till efterlefnad. Bland annat, som efter Statsbvälfningen 18e9 blifvit föremål för närmare uppmärksamket, må nämnas on färberörde stadganden. Vid dem gjordes anmärk