Kongl. påbuden af 1787 cch 1802. Betraktade efter all-
männa rättsgrugeder, gäller likväl enabanda anmärkningar
om dem alla. Det af år 1777 vinner ej mer uti kraft och
styrka, derföre att det kan möjligen användas till stöd för
slutsatser, för hvilka behof göras af skäl, bvarifrån helst
de kunna hämtas. - ss :
Dei är anmärkt bland annat, att brott emot 5 Kap.
MissgerningsBalten fö öfsades med ord; atr brottets verk-
lighet och egenskap berodde på uttryckens tydniog och
tolkning; att den anklagade sålunda kunde löpa större äf-
ventyr alt inmanas i. häkte, änskönt han. vid målets när-
masse uiredving funnes vera oskyldig; samt att följaktli-
gen fråga om den anklagades fängslande ej borde uppstå
ipnan Kongl. Maj:t efter föregången anmälan, i nåder sig
yttrat, alt ransakning i målet finge fullföljas. Men andra
brott gifvas, hvilka utöfvas endast genom ord, än de som
afhandias uti 5 Kap. MissgerningsBelken. Ibland desa må
nämnas smädeliza uttryck emot föräldrar, met husbonde
eller förman, miot offent!iga myndigbeter, Domare, Embets-
män, och dem som gå i rättens äreuder, mot någon at Ri-
ket Ständer, smädelser och lögnaktiga uppgifter om fn-
skilte, o. s. v. Uti flera af dessa fatl straffas den bhbrotts-
lige med landsflykt, spö, vatten och hröd, ärans förlust,
och fängelse på längre eller kortare tid. o.s.v. Nigotun-
dantag göres likväl ej i iag n, hvad angår tiden och sät-
tet till de ankl.gades bäkiande i öylika mål, utan der-
om får gälla hvad lagen i allmänhet stadgar, så att ej nå-
gon må störas i personlig frihet, utan att han lagligen den
förverkat eller att den ej må få vara på fri fot, som begått
brott, hvarföre han lagligen bör häktas. Lagen förbjuder
ej, och kan eiler bör icke förbjuda, att den, som genom
injurier begår brott emot euskilte, ej må inmanas i bäkte,
då skäl der:ill förefinnas; hvilka det ankommer på dem
som vederbör, att bedömma. Men likartade brott, riktade
emot Konungens höga person och kränkande statens värdig-
het, samt belagda med straff till lifvet, skulle ej vara af
den vigt, att de icke kunde och borde behandlas efter sär-
skildta undantags-lagar! — Ej nog dermed, att den, som
gjort sig skyldig till åtal af brott emot 5 Kap. Missger-
ningshbalken, kan, så länge 1777 års Kongl. Bref får tjena
till efte: rättelse, hoppas att från dylikt åtal vinna fullkom-
lig befrielse, utan i;omarens mellankomst. Man vill att
han derutöfver skall, genom ett särskilt lagstadgande, erhål-
Ja privilegium att i afseende på sättet att ställas under till-
tal, ej kunna behandlas lika med andra lrgbrytare, och det
utan afseende å de många och mångfalldiga omständigheter,
hvarigenom straffbarheten af hans brottsliga förhållande må
hafva upppått sin yttersta gräns, För min del förmår jag
icke uppfatta grunderna för en dylik lagstiftning, och kan
således ej annat än tillstyrka bifall till Höglofl. Ut-
skottets betänkande,