Kongl. påbuden af 1787 cch 1802. Betraktade efter allmänna rättsgrugeder, gäller likväl enabanda anmärkningar om dem alla. Det af år 1777 vinner ej mer uti kraft och styrka, derföre att det kan möjligen användas till stöd för slutsatser, för hvilka behof göras af skäl, bvarifrån helst de kunna hämtas. ss : Dei är anmärkt bland annat, att brott emot 5 Kap. MissgerningsBalten fö öfsades med ord; atr brottets verklighet och egenskap berodde på uttryckens tydniog och tolkning; att den anklagade sålunda kunde löpa större äfventyr alt inmanas i. häkte, änskönt han. vid målets närmasse uiredving funnes vera oskyldig; samt att följaktligen fråga om den anklagades fängslande ej borde uppstå ipnan Kongl. Maj:t efter föregången anmälan, i nåder sig yttrat, alt ransakning i målet finge fullföljas. Men andra brott gifvas, hvilka utöfvas endast genom ord, än de som afhandias uti 5 Kap. MissgerningsBelken. Ibland desa må nämnas smädeliza uttryck emot föräldrar, met husbonde eller förman, miot offent!iga myndigbeter, Domare, Embetsmän, och dem som gå i rättens äreuder, mot någon at Riket Ständer, smädelser och lögnaktiga uppgifter om fnskilte, o. s. v. Uti flera af dessa fatl straffas den bhbrottslige med landsflykt, spö, vatten och hröd, ärans förlust, och fängelse på längre eller kortare tid. o.s.v. Nigotundantag göres likväl ej i iag n, hvad angår tiden och sättet till de ankl.gades bäkiande i öylika mål, utan derom får gälla hvad lagen i allmänhet stadgar, så att ej någon må störas i personlig frihet, utan att han lagligen den förverkat eller att den ej må få vara på fri fot, som begått brott, hvarföre han lagligen bör häktas. Lagen förbjuder ej, och kan eiler bör icke förbjuda, att den, som genom injurier begår brott emot euskilte, ej må inmanas i bäkte, då skäl der:ill förefinnas; hvilka det ankommer på dem som vederbör, att bedömma. Men likartade brott, riktade emot Konungens höga person och kränkande statens värdighet, samt belagda med straff till lifvet, skulle ej vara af den vigt, att de icke kunde och borde behandlas efter särskildta undantags-lagar! — Ej nog dermed, att den, som gjort sig skyldig till åtal af brott emot 5 Kap. Missgerningshbalken, kan, så länge 1777 års Kongl. Bref får tjena till efte: rättelse, hoppas att från dylikt åtal vinna fullkomlig befrielse, utan i;omarens mellankomst. Man vill att han derutöfver skall, genom ett särskilt lagstadgande, erhålJa privilegium att i afseende på sättet att ställas under tilltal, ej kunna behandlas lika med andra lrgbrytare, och det utan afseende å de många och mångfalldiga omständigheter, hvarigenom straffbarheten af hans brottsliga förhållande må hafva upppått sin yttersta gräns, För min del förmår jag icke uppfatta grunderna för en dylik lagstiftning, och kan således ej annat än tillstyrka bifall till Höglofl. Utskottets betänkande,