3 miåle!s angifvande och anmälarde vid domstolen, eller
den anklagades inmanande i fängelse; och icke heller har
jag mig bekant att på grund af 1777 års Kongl. Bref, af-
vikelser i denna del ägt rum från Allmänna Lagens Bud,
Evad jag bärom yttrat, stöder sig på min enskilta erfaren-
he!. Jag tillåter mig ej motsäga andras. All erfarenhet är
subjektiv. Jag har ej bättre stöd för min, än det som
kan finaas uti min 37:åriga vandring på Domarebaran från
-den lögsta instantien till cen högsta. — För min del har i
j-g aldrig vetat, alldrig förstått annat, än att brott emot
5 Kap. Missgerningsbaiken borde behardlas lika med brott-
mål i allmärhet, endast med den skillnad, att, enligt 1777
års Kongl. Bref, den påbörjade ransakningen vid domswvo-
len, hvarvid erfoderlig underrättelse om målets egentliga
besks ffenhet skulle inhemtas, borde afbrytas, och berättelse
aflåtas till Justitie Revision, hvarifrån svar borde afvak-
tas, om ransakningen komrver att fortsältas. Ej ett enda
mål af dylik beskaffenhet förekom vid min domstol, medan
jag var Häradshöfdiug. 3 s ycken dyiika fråror behandlades:
af mig under de nio år jag förvaltade Revisions-Sekretera-
reEmbetet. Under 18 år, som jag varit ledamot i Högsta
Domstolen erinrar jag mig hafva deltagit i domslut om 3
så beskaffade särskilta frågor. De anklagade voro dels in-
manade i häkte, dels funnos de på fri fot. Sådant : be-
rodde på förekommande omständigheter i sjelfva målen, cj
af någon tillämpning af 1777 års Kungsbref. Jag uppre-
par, att jag tillåter mig endast åberopa hvad jag vet af
min egen erfarenhet, utan att motsäga andras. — Mecn den
vist, som vill fästas vid 1777 års Kongl. Bref, och det stöd
som deri vili sökas för slutföljder,-till hvilka man huru som
helst vill komma, gifva an!edningar jemväl till betraktelser,
andra än de som angå innehållet deraf. Först kan erinras, att
detta Konungabref, vare sig i form eller sak, räticligen ej
är att anse såsom en lag. lgenom Regeringsformen af 1772
var det Konungen uppdraget att förklara lag; men rättighe-
ten att stifta lag var då, som nu, förbehållen de begge
Statsmakterna gemensamt. Hvem icser ej, att det Kongl.
brefvet innefattar, ej en förklaring af lag, utan cr alldeles
ny, hvarigenom äldre lag ändras och upphäfves till sjelfva
sina grunder? — Kraftlös för sitt ändamål blefve ock la-
gen, ifall vsågon myndighet gåfves, af hvilken det berodde
att i förväg lägga binder för åtal å lagbrott, eiler att det
ej vore den lidande tillåtet, att inför iagen cch Domaren
kunna föra den klagan, hvartill han funne sig befogad.
Mensklig ofuilkomlighet har väl tvingat jordens vise att er-
känna, att högsta rätt efier lag kan i vissa fall innefatta
en stränghet, för hvilken menniskohjertat byser vedervilja.
Derföre har den makt måst anförtros åt högsta myndighe-
ten u!i hvarje väl inrättadt samhälle, att mildra lagens till
härdhet öfvergående bud, och att i brottmål göra: nåd. Men
denna böga rätt, hvars utöfning förutsätter, att brott är be-
gånget, i laglig ordning åtaladt och af Domare pröfvadt, må
ej förblamdas med en annan, till sina grunder vida skiljd
från den förstnämnda, och till sina följder sambällsvidrig.
Man säger: I fråga om hrott emot 5 kap Missgerningsbal-
ken, är Konungea personligen milsegande, och i denna e-
genskap måste det bero af honom, att låta åtal anställas el-
ler förfalla. Efter mitt omdöme är detta en förvillelse i
begrepp. Konungens höga person och fädernesiandets sak
äro från hvarandra oskiljaktiga, enligt vårt sta!sskick. Brott
emot Hans person innefatta tillika brott. emot samhällets
värdighet och säkerhet. Efter sådan grund hafva Sverges
Logstiftare ansett brott emot Konungens peson böra
räknas bland de gröfsta af missgerning:r. Dessa måste så-
leccs kunna beifras i samhällets namn och å dess vägnar,
fastän Konungen för sin dej kände sig böjd att låta ätalet
förfalla. Det måste ej bero af Sveriges konstitutionelle Ko-
nurg, att i detta fall, mer än i alla ardra, i förväg lägga
binder för lagbrytcrens behandling efter !ag och laga stad-
gar. Men — vore det än förenligt med rätt efter lag, att
Konungen, 1 fråga om brott emot dess höga Person, borde
avses såsom allena målsägande, så följer alldeles icke deraf,
att det berodde af Honom allena, att låta brottet beifras
elir detsamma nedlögga. Sveriges lag tillåter ej enskilt
målsägande, att efter godtycke och välbehag hålla lagbry-
turen undan lagens straffande arm. I de fall, då euskilt
målsägande vill, af hvad orsak som helst, efterskänka sin
rätt, vidtager :den offentliga åklagarens pligt, att fordra
urpprältelse af samhällets kränkta rätt och säkerhet. Huru
lingt lagens omsorg i demna del sträcker sig, uppen-
baras bland annat gezom föreskrifterna i 6 S. XXXV Kap.
Missgerningsbalken, hvarigenom antydes, att i de fall, då
enskilt person förolämpas genom skuffning eller hårdrag-
nog utan åkomma, må j någon utan rätter målsägande
kära, och detta under förbehåll, att förolämpandet ej sker
3 tid och ort, som fridlyst är. — Hvilken skillnad är icke
emellan nämnda förbrytelser och de brott, som omtalas i
5 Kap. Missgerningsbalken? Det beror ej af enskilt
målsägande, att befria lagbrytaren från åtal i mil,
sow kunna försonas med böter af ringa belopp. Man ön-
skur att kunna jemföra Konungen med den enskilte måls-
ezanden, fö biseende, af nitet att i vissa fall kunna i hvad
nöjligt bereda strafflöshet åt lagbrytaren, att jemförelsen
biifver haltande genom olikhet i rättigheter, hvilka de
så kallade målsegande hade att utöfva. Så bänder ej
sällan, då må!et, till hvilket man :yftar, är i förväg be-
stäwdt, men slumpen måste afgöra om sättet och medlen
att det kunna vinna. Å
Igenom en Kungl. Förordning den 7 Dec. 1787 stadga-
des, att skriftliga eller muntliga yrånga omdömen öfver de
Författningar Kongl. Maj:t vidtagit, eller famdeles vidta-
ger, till Rikets fördel och nytta, skulle straffas enligt 5
Koop. missgerningsbalken,
Igenom en annan Kongl. Förordning den 26 Jan. 1802
förklarades, att om Svensk Adelsman afsade sig ärft eller
förvärft adelskap, eller någon Ridderskapet och Adeln till-
hörande laglig rättighet, så skulle hen anses förlustig af
medborgerliga rättigheter, och ej hafva tillåtelse att bo
och vistas inom Rikets gränsor.
Dessa stadgar voro arsedda såsom Lagar, och tjente till
efterlefnad. Bland annat, som efter Statsbvälfningen 18e9
blifvit föremål för närmare uppmärksamket, må nämnas
on färberörde stadganden. Vid dem gjordes anmärk-