de anmärkningar jag här, då frågan senast förevar,
hade framställt, och som varit till Utskottet remit-
terade. Jag hades nemligen yrkat, att 1777 års
Konrungabref utgjorde, i fråga om majestätsbroit,
I ett uttryckligt undantag från stadgandet i 1 Kap.
2 8 straffbalken; och till stöd derför, hade jag å-
beropat den verkställighet som varit samma Ko-
nungabref lemnad, bådeibela Gustaf III:s tid, och
äfven i hela f. d. Gustaf IV Adolfs regeringstid;
nemligen, att arrestering i och för sådane mål al-
drig ägde rum förr, ä sedan, uppå rapport om
angifselsen, Konungen befallt laglig: åtal. Såsom
bevis derpå hade jag uppgifsit bestämda exempel,
hämtade, det ena från Gustaf III:s regeringstid, och
det andra från Gustaf Adolfs. Jag hade uppmanat
Utskottet, hvars Ordförande ägde fri tillgång till
alla archiver, att upplysa verkställighetsfrågan; och
jag hade förklarat, att jag icke skulle anse mig ve-
derlagd med mindre, än att åtminstone något enda
exempel kunde företes derpå, att någonsin, i näm-
de Konungars tid, någon, för majestätsbrott angif-
ven person, varit, efter det berörde Konungabref
utkom, arresterad förr, än Konungen målets åta-
lande anbefallt. På dessa anmärkningar har nu
Utskot!et svarat, som orden lyda, pag. 7 huruvi-
da det Kongl. brefset under de decennier, som
voärmast följt på detsammas utfärdande, varit i all-
mänhet förstådt, och tillämpadt anvorlunda, än på
senare tider, är svårt, om icke omöjligt, att afgö-
ra; men om så skett, vore det förmodligen, i allt
fall, orätt, att endast derpå bygga en lagförkla-
ring, som man icke trodde sig kunna härleda utur
författningens lydelse, eiler från någon nu erkänd
rättsgrund. Jag bestrider icke Utskottet rättig-
heten att, för sin egen del, och med den rättsgrund
Utskottet antagit, fiuna all upplysning öfverflödig,
i frågan huru Konungabrefvet, i två Konsungars
tid, varit förstådt och efterlefvadt; men jag tror där-
emot att Utskottet bordt jemväl upptaga den
möjlighet, att Riksens Ständer, kunde, vid afgöran-
det, antaga en annan rätisgrund; och att, följakte-
ligen, Utskottet icke bordt så alldeles vägra all
upplysning åt verkställighetsfrågan.. Mig vetterligen
har hvarken Svea HofRätts archiv eller Riks-
archivet, undergått någon eldsvåda; och då man
allmänt känner huru oändligen lätt det måste vara
för tjenstemännen i HofRätten och Justitierevisio-
nen, att, efter deu visning som diarier och regi-
straturer gifva, igenfiana både akter och protukol-
ler, för de tider, då4r de böra sökas; så är det san-
nerligen svårt att godkänna den sv:righet, eiler den
nära omöjlighet, som Utskottet såsom hinder före-
bär. Men då den bevisning, på hvilken jag litat,
blifvit mig sålunda förhållen, och då Utskottet ic-
ke tillåter mig att förstå rätta meningen af ordaly-
delsen i det Kongl. brefset, så är jag ändå glad
att få erinra Ridd. och Acdeln derom, att den mo-
tion, som nu skall afgöras, beror icke, för sin fram-
gårg, endast af 1777 års Konungabref, och följ-
aktligen icke heller af frågan om dess rätta för-
stånd. Man kan åsidosätta berörde Konungabref;
och vi kunona, om det anstår oss, alldeles förgäta
det skönaste af de minnen, som Gustaf 1Il efter-
lemnat, och ändock icke sakna tillräckliga skäl för
bifall till motionen. Den angår en begärd ändring
eller förklaring i 1 Kap. 2 straffbalken; och då
jag nu begifver mig ull pröfning af densamma,
uppehålles jag föga af det motskäl som Utskottet
framställer, nemligen, att motionen strider emot
nyssnämda lagrum; ty, i sin egenskap af ny mo-
tion, har den en gifven rätt, att åsyfta något an-
nat än det stadgande, hvari ändring begäres. För
att vinna någon uppmärksamhet åt den undersökning
jag nu företager mig, får jag tillkännagifva, att jag
med den åsyftar ännu ett annat, angelägit ändamål,
det nemligen, att oberoende af den utgång motionen
år, ådagalägga förvillelsen och faran af det begrepp,
I som! Utskottets båda betänkanden framställa, som
I skulle I Kap. 2 fS. Straff-Balken lemna rättighet,
att ovillkorligen och i alla Majestätsbrott, arre-
stera den angifne, innan Konungen beslu:at, om
angifvelsens åtalande eller nedläggande. Ordalydel-
sen af 1 Kap. 2 S. Straff-Balken är denna: Drå-
pare, och andra grofva missgerningsmän, skola ge-
nast å färsk gerning gripas, i häckte sättas, och
utan uppskof för Rätta ställas. Ej må borgen
tagas, där saken går å lif, eller kropp, då man
med penningar ej böta må. Här fordras, i första
rummet, eit eftersinnande hvad Lagen menar med
Orden, andra grofva missgerningsmän ställde i
likhet med dråpare. Någon tvifvel eger ej rum
därdm, att Lagen här antyder den grötsta qvalifi-