de anmärkningar jag här, då frågan senast förevar, hade framställt, och som varit till Utskottet remitterade. Jag hades nemligen yrkat, att 1777 års Konrungabref utgjorde, i fråga om majestätsbroit, I ett uttryckligt undantag från stadgandet i 1 Kap. 2 8 straffbalken; och till stöd derför, hade jag åberopat den verkställighet som varit samma Konungabref lemnad, bådeibela Gustaf III:s tid, och äfven i hela f. d. Gustaf IV Adolfs regeringstid; nemligen, att arrestering i och för sådane mål aldrig ägde rum förr, ä sedan, uppå rapport om angifselsen, Konungen befallt laglig: åtal. Såsom bevis derpå hade jag uppgifsit bestämda exempel, hämtade, det ena från Gustaf III:s regeringstid, och det andra från Gustaf Adolfs. Jag hade uppmanat Utskottet, hvars Ordförande ägde fri tillgång till alla archiver, att upplysa verkställighetsfrågan; och jag hade förklarat, att jag icke skulle anse mig vederlagd med mindre, än att åtminstone något enda exempel kunde företes derpå, att någonsin, i nämde Konungars tid, någon, för majestätsbrott angifven person, varit, efter det berörde Konungabref utkom, arresterad förr, än Konungen målets åtalande anbefallt. På dessa anmärkningar har nu Utskot!et svarat, som orden lyda, pag. 7 huruvida det Kongl. brefset under de decennier, som voärmast följt på detsammas utfärdande, varit i allmänhet förstådt, och tillämpadt anvorlunda, än på senare tider, är svårt, om icke omöjligt, att afgöra; men om så skett, vore det förmodligen, i allt fall, orätt, att endast derpå bygga en lagförklaring, som man icke trodde sig kunna härleda utur författningens lydelse, eiler från någon nu erkänd rättsgrund. Jag bestrider icke Utskottet rättigheten att, för sin egen del, och med den rättsgrund Utskottet antagit, fiuna all upplysning öfverflödig, i frågan huru Konungabrefvet, i två Konsungars tid, varit förstådt och efterlefvadt; men jag tror däremot att Utskottet bordt jemväl upptaga den möjlighet, att Riksens Ständer, kunde, vid afgörandet, antaga en annan rätisgrund; och att, följakteligen, Utskottet icke bordt så alldeles vägra all upplysning åt verkställighetsfrågan.. Mig vetterligen har hvarken Svea HofRätts archiv eller Riksarchivet, undergått någon eldsvåda; och då man allmänt känner huru oändligen lätt det måste vara för tjenstemännen i HofRätten och Justitierevisionen, att, efter deu visning som diarier och registraturer gifva, igenfiana både akter och protukoller, för de tider, då4r de böra sökas; så är det sannerligen svårt att godkänna den sv:righet, eiler den nära omöjlighet, som Utskottet såsom hinder förebär. Men då den bevisning, på hvilken jag litat, blifvit mig sålunda förhållen, och då Utskottet icke tillåter mig att förstå rätta meningen af ordalydelsen i det Kongl. brefset, så är jag ändå glad att få erinra Ridd. och Acdeln derom, att den motion, som nu skall afgöras, beror icke, för sin framgårg, endast af 1777 års Konungabref, och följaktligen icke heller af frågan om dess rätta förstånd. Man kan åsidosätta berörde Konungabref; och vi kunona, om det anstår oss, alldeles förgäta det skönaste af de minnen, som Gustaf 1Il efterlemnat, och ändock icke sakna tillräckliga skäl för bifall till motionen. Den angår en begärd ändring eller förklaring i 1 Kap. 2 straffbalken; och då jag nu begifver mig ull pröfning af densamma, uppehålles jag föga af det motskäl som Utskottet framställer, nemligen, att motionen strider emot nyssnämda lagrum; ty, i sin egenskap af ny motion, har den en gifven rätt, att åsyfta något annat än det stadgande, hvari ändring begäres. För att vinna någon uppmärksamhet åt den undersökning jag nu företager mig, får jag tillkännagifva, att jag med den åsyftar ännu ett annat, angelägit ändamål, det nemligen, att oberoende af den utgång motionen år, ådagalägga förvillelsen och faran af det begrepp, I som! Utskottets båda betänkanden framställa, som I skulle I Kap. 2 fS. Straff-Balken lemna rättighet, att ovillkorligen och i alla Majestätsbrott, arrestera den angifne, innan Konungen beslu:at, om angifvelsens åtalande eller nedläggande. Ordalydelsen af 1 Kap. 2 S. Straff-Balken är denna: Dråpare, och andra grofva missgerningsmän, skola genast å färsk gerning gripas, i häckte sättas, och utan uppskof för Rätta ställas. Ej må borgen tagas, där saken går å lif, eller kropp, då man med penningar ej böta må. Här fordras, i första rummet, eit eftersinnande hvad Lagen menar med Orden, andra grofva missgerningsmän ställde i likhet med dråpare. Någon tvifvel eger ej rum därdm, att Lagen här antyder den grötsta qvalifi